Missförstånd och tolkningar

Killinggänget. Foto: Magnus Bergström

Hur ofta händer det dig att du misstolkar eller missförstår någon annan? 

Och hur ofta händer det dig att du blir missförstådd?

Och hur känns det i dig när det sker?

Jag var nyligen med om att bli misstolkad. Jag hade skickat iväg en glad hälsning, som mottagaren tolkade som en möjlig pik.

Först fattade jag inte. Sedan uppstod en känsla av förvåning: Gick det jag skrivit att tolkas på det sättet? Och i tredje fasen blev jag lite ledsen över att mottagaren valde att tolka ett glatt meddelande som något mindre glatt.

Intressant att se de där mekanismerna i mig. 

Jag minns när jag började Therapist training på Osho Risk för snart tio år sedan. Då var jag en väldigt dömande person, som använde mycket ironi och gärna kom med roliga kommentarer (som jag förstod efteråt ganska ofta dröp av gift.) Jag tyckte om att få skrattarna med mig, genom att säga något vasst - fast jag var inte riktigt medveten om vad jag sysslade med då.

Och vad jag inte alls var medveten om var att jag, genom att döma andra, ironisera över andra, i själva verket projicerade ut något - och att den jag i själva verket dömde mest var mig själv.

Sedan dess har jag blivit smärtsamt medveten om min inre domare och hur sträng han kan vara (ja, det känns som en mansgestalt för mig). Han har ifrågasatt mig när jag känt mig glad, duktig, lycklig, fantastisk... Det är som att min domare ikläder sig Jante-perspektivet: Du ska inte tro att du är någon, Charlotte.

Ju tydligare mina inre röster har blivit för mig. Ju tydligare domaren, kontrolleraren, superegot och det gänget blivit, desto lättare har det blivit för mig att förhålla mig till dem - och ibland säga till dem: Ta ledigt ett tag, jag klarar mig själv, jag kallar på någon av er när jag behöver hjälp.

Jag har också umgåtts i kretsar där ironi varit ett sätt att umgås. (Och jag har skrattat mycket åt /med Killinggänget... Men ibland satt skrattet mest i halsen...)

Men redan i 20-års åldern började jag tycka att det var jobbigt. För ironi kräver ständiga tolkningar och det gäller att tolka rätt. Om någon säger: ”Vad god den här maten är”, kunde jag inte vara säker på om hon drev med mig eller gav en komplimang.

Så jag har bett att folk ska flagga för om de handlar om ironi, ”skoj” eller inte. För mig är det inte givet att det går fram... och många gånger har jag blivit ledsen i onödan när folk sagt något till synes elakt, som jag ska förstå är något vänligt... fast sagt med ironi-tvärtom-språket.

Så jag tränar aktivt på att vara så lite ironisk som möjligt. Jag vill vara autentisk. ”What you see is what you get”. Ibland trillar jag naturligtvis dit och kommer med en ironisk kommentar, men allt mer sällan.

Vad jag har märkt är att det inte är ovanligt att jag blir tagen för ironisk när jag kommer med en komplimang eller ett glatt tillrop. Rätt intressant fenomen.

Och jag är glad att personen som trodde att jag skickat iväg en pik, ställde frågan direkt till mig... så jag hoppas att frågan är utredd nu. Att personen förstår att mitt glada tillrop var just det... och inget annat.

Tänk att det där med kommunikation kan vara så komplicerat... ofta önskar jag att det kunde vara enklare. Att vi säger som det är...