Ny bok: Deprimerande enkelt

Karin Isberg har en god förmåga att gestalta sitt liv.

I hennes senaste bok ”Deprimerande enkelt - eller hur jag tömde brevlådan och blev fri från min depression" (Frank förlag) - tar hon med läsaren på en resa bland diagnoser och förhållningssätt på ett lagom självutlämnande och informativt sätt.

Du har troligen varit med om det någon gång: Att tillvaron känns lite gråare än vanligt. Att det tar emot att göra ganska vardagliga sysslor. Att saker som tidigare kändes enkla eller till och med roliga, plötsligt känns oöverstigliga, eller åtminstone väldigt jobbiga.

Det har i alla fall jag.

Tillvaron går lite upp och lite ner och det hör väl till. Men när ska man förstå att känslan av att inte orka med är något mer än vanligt... att det kanske gränsar till eller är ett sjukdomstillstånd?

Karin Isberg har varit med om det i kubik, och beskriver hur högarna med tvätt tornar upp sig, hur brevlådan översvämmas, hur mejlkorgen inte töms och hur hon lät bli att svara i telefon när hon inte kände igen numren.

Detta pågick i månader, innan hon, tack vare en knuff utifrån, så småningom blev medveten om att hon led av en måttlig depression.

Och vad gör då Karin Isberg? Hon finner vad i tillvaron som känns som plus och vad som känns som minus. Under en period finns ”att skriva en bok om mitt tillstånd” på plussidan. Och det är jag tacksam för. Som läsare guidas jag dels genom Karins egen depression och hur den så småningom löstes upp och samtidigt får jag en väldig massa fakta om depressioner, deras ursprung och olika vetenskapliga facks syn på tillståndet. Jag får också möjlighet att göra en enklare självdiagnos och får reda på små enkla saker som hjälpt Karin konkret i livet.

Det känns verkligen att Karin Isberg, med hull och hår, ger sig in i att skärskåda depressionens väsen, vilka som kan drabbas, vad det är som egentligen händer, vad som kan häva tillståndet och vilka andra ”psykitatriska” tillstånd som kan drabba en person. Karin Isberg intervjuar också en rad personer om depression, både sådana som själva är drabbade och professionella.

Och hon funderar verkligen på och skärskådar vad som fick henne att landa i depression... och kommer med flera omständigheter som tillsammans kan bilda ett relevant svar. 

Det är detta nyfikna sökande, att våga lyfta på varje sten, oavsett vad det handlar om  (skilsmässa, relationer, prestationer, andra sjukdomar, genetik...) som gör att den här boken får ett framåtdriv och jag tror också kan inspirera andra som känner igen sig i Karins värld att söka svaren... och till slut hitta sätt att finna ro och se ljuset igen.

Karin Isberg tar läsaren med på sin egen resa, vi får passera hennes blindskär, får se hur hon söker svaren inom sig själv och i olika traditioner. Hon beskriver möjliga vägar till läkning - utan att döma någon eller förorda någon särskild.

Om du själv känner dig lite deppig kan boken fungera lite grand som uppslagsbok och du kan själv söka de alternativ som just du dras till.

Själv tycker jag att avsnitten där Karin Isberg konkret berättar om sin egen resa och är det som ger mig mest och att faktaavsnitten (som i sig är oantastliga) blir lite träiga.

Till DN:s reporter Ingrid Borggren säger Karin (bland mycket annat):

– För mig blev diagnosen en aha-upplevelse, en positiv känsla. Väldigt mycket av klandret och skulden försvann direkt, det var inte mitt fel, jag var inte knäpp, utan det här var något som faktiskt gick att ordna.

Så här skriver Karin Isberg själv om boken:

”Att lära mig om depressioner blev ett stöd när jag påbörjade min väg ut ur detta. Det gav mig insikten att det här kan hända vem som helst och att det inte behöver vara något allvarligt fel på den som drabbas. Min förhoppning är att du genom att läsa kommer att hitta fakta och tankar om depressioner och hur de kan behandlas som stöttar och inspirerar dig. Vi är alla värda att må bra.”

En av de många saker som varit till hjälp på Karin Isbergs resa är musik.

Här är ett avsnitt av en av de sånger som betytt mycket under Karins depression (och jag bara älskar denna (och många andra) sång av Susanne Häll. Sången heter Var inte rädd och detta är de första stroferna:

Ge mig mod att vandra vaken

Där jag förut vandrat skygg

Ge mig mod att sträcka ut mig

Där jag förut böjt min rygg

Och ge mig mot att sakta stegen

Där jag förut gått så raskt

Ge mig mod att släppa taget

Där jag förut hållit mig fast

När jag läser boken känns det som att Karin Isbergs måttliga depression också har haft en massa gott med sig och det som jag själv tolkar som det viktigaste: I dag vågar Karin Isberg i högre grad vara sig själv och njuta av sitt liv... att dansa fritt... att modigt älska sig själv och världen.

Tack Karin för att du bjuder in oss!

Bonus: