Avundsjuka transformeras.

Ibland kan jag känna mig avundsjuk.
Sällan missunnsam.
Men just avundsjuk.
Och eftersom jag försöker vara 100% Charlotte, så försöker jag också att inte skämmas över att jag då och då blir avundsjuk.
Men jag måste erkänna: Det är inte helt enkelt.

Det är några personer som fått läsa manus till boken “100% Charlotte eller hur jag fann mitt inre ledarskap”. Jag har fått en del feedback. Och en person skrev att hon trodde att hon skulle få läsa om den fulländade Charlotte - och så var det ju inte.
Det är ingen manual för hur du lyckas och är i din essens hela tiden. Det är en bok som handlar om att acceptera det som är. Att acceptera hela mig... både skugga och ljus och allt däremellan.
Det är vad jag kämpar med.

Alltså att omfamna allt. Och då får jag ju omfamna mina skuggsidor också. Som att jag kan komma på mig med att vara avundsjuk på personer som det går så himla bra för...
Jag tror jag blir en liten flicka då. En flicka som sitter ensam hemma i garderoben. En flicka som önskar att mamma (eller hela världen) kommer och letar efter henne och säger: Du får vara med och leka. En flicka som vill bli funnen, uppskattad... och som får glänsa.

Men när avundsjukan kommer så sitter jag där i garderoben. Jag blir den där lilla flickan som tror att ingen någonsin kommer att vilja leta upp henne, som tror att hon är dömd till att sitta inne ensam i garderobens mörker, som tror att ingen vill se hennes ljus, att ingen vill ta del av hennes ljus. Och där i mörkret krymper hon först. Hon krymper så att ingen knappt skulle se henne ens om de kom in i garderoben och slog på lampan. Så liten kan jag göra mig när jag är i min avundsjuka.

Och ja, jag har en liten flicka i mig som vill bli sedd. 
Jag har en prinsessa som älskar att stå på scenen, 
jag har en flicka som älskar att sitta i famnen på folk och se dem djupt i ögonen, 
jag har en femåring som klättrar vådligt i träd och som studsar runt i vattenpussar och älskar att bli blöt i regnet... 
och så finns där en ilsken liten tjej som vill stampa i golvet och bara gallskrika: Allt är orättvist... och så finns det säkert en väldig massa fler varianter på mina inre tjejer.


Och jag märker att när jag skriver detta... och jag föreställer mig den där lilla tjejen i garderoben, när jag accepterar min egen avundsjuka... så händer något... det sker en transformation... jag ser att något i henne börjar glöda. Skenet går ut från solar plexus, det är ett gult sken, som först är litet, bara som lågan från en tändsticka, och sedan blir ljuset bara större och varmare... och till slut kan hon lysa upp hela garderoben med det där inre ljuset...

Då är det också som att väggarna försvinner, som att hon lämnar ensamheten och blir en del av alltet... som att hon behöver känns den där ensamheten först, behöver våga känna att det ibland känns jobbigt och orättvist... och först då början hon lysa. Det är som att när skammen försvinner så kommer ljuset i dess ställe.

Tack avundsjuka för lektionen. Jag kan känna ljuset i mig nu. Jag bär det. Jag är inte ensam. Och jag kan gå ut ur garderoben och möta världen. Jag kan det. Och jag gör det.

Puss världen