Har du tappat bort dig själv?

Jag läser en intervju med författaren Moa Herngren i Dagens Nyheters söndagsdel.
Hennes senaste bok, “Jag skulle aldrig ljuga för dig”, handlar om en trebarnsmamma som tappat bort sig själv.
Trots att jag inte hunnit läsa boken får intervjun mig att hicka till.
Detta är något jag känner igen.


Marknadsföringsmaterialet till boken inleds så här:

Jag heter Cecilia. I mitt pass står det att jag är 175 centimeter lång. Det står att jag är född 15 december 1971 och att jag har gröna ögon och rött hår. Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag har tappat bort mig själv för länge sen.

Och jag börjar bläddra i bloggen, bläddra i Adventsboken, Vägen till mitt ja till mig själv, och jag inser att hon (utan andra jämförelser) hade kunnat beskriva mig.
Så här inleds min text:

“ På ytan är allt precis som det ska vara, eller möjligen ännu bättre. Alla barnen mår bra, jag får in mer jobb än någonsin tidigare, det går bra för barnen i skolan, vi bor i ett stort hus, vi är en lyckad familj. Vi har hållit ihop i mer än femton år och av omgivningen betraktas vi som en mönsterfamilj.
Men jag är död på insidan.
När jag går ut i den fantastiska trädgården, som jag återskapat från totalt förfall, som jag verkligen pysslat om, inser jag att färgerna har försvunnit. Jag ser den i svart-vitt. Det är svårt att se det brandgula i dagliljorna eller det röda i rosorna. Jag ser stockrosorna, jag ser humlorna som surrar ut och in ur dess många blommor. Jag noterar att livet pågår runt mig. Men inne i mig är det en slags kyla. Det är som att mitt hjärta har kallnat och att det nästan bara börjar slå när jag har barnen i närheten. “

När detta händer är jag i ungefär samma ålder som Moa Herngrens huvudperson.
Jag läser alltså söndagsintervjun i DN som har rubriken: ”Det är lättare att bli en elak bitch än att ta plats”. Så klart att jag fastnar för den rubriken. Igenkänningsfaktor 150. (Även om jag tagit rätt många steg sedan dess...)

Så jag läser nyfiket intervjun. 

– Jag tror att vi alla mer eller mindre lever i förhållanden där vi kanske inte är oss själva fullt ut. Det kanske inte handlar om medvetna lögner. Väldigt många går runt med en bild av hur de vill att förhållandet ska vara och hur vi vill behandla varandra, men så ligger saker och gror i oss och vi försöker slå knut på oss för att det ändå ska bli bra, åtminstone utåt sett. Samtidigt blundar vi för hur vi mår eller vilka vi egentligen vill vara, säger Moa Herngren till DN.
Jag håller med, jag håller med, jag håller med.
Det är ju ett viktigt skäl till att jag skrivit 100% Charlotte, Adventsboken och Ingen skam i kroppen. Min rätt att vara jag. Min rätt att ta plats i mitt liv. Mitt ansvar att börja känna, agera så att jag mår bra.
Som jag förstår det väljer Moa Herngren att skruva scenariot i boken rätt rejält. Till exempel är Cecilia parterapeut... Jag menar, det blir ju extra skruvat med en terapeut som inte alls lever som hon lär. Som tappar bort sig själv.
Psykterapeuten Madeleine Cocozza menar i samma artikel att det inte är så smart att spela lyckad och lycklig.
– Den svenska kulturen är så ickeaggressiv. Man får inte vara arg, ilsken, sur och negativ. När man sätter gränser för sin egen person eller för sina barn är det jättesvårt att vara trevlig och pedagogisk, man måste visa ilska. Att hålla tillbaka skapar en bild av att det inte är lyckat att bli arg, säger Madeleine Cocozza.

Så fram med känslorna alltså! Våga vara du till 100%. Det finns nämligen bara en som är som du :)






Jag skulle aldrig ljuga för dig, Moa Herngren