charlotterudenstam

Film: Jag behöver inte älska mästerverken.

Min dotter kommer hem. Hon är illa berörd. Hon har just sett en film som fått henne att tillfälligt sluta tro på mänskligheten. ...




Min dotter kommer hem.
Hon är illa berörd.
Hon har just sett en film som fått henne att tillfälligt sluta tro på mänskligheten.
Och det får mig att tänka på skillnaden mellan mig och ”äkta” filmälskare.
Filmen min dotter har sett är Fellinis film La dolce vita.



Jag har faktiskt inte sett filmen, mer än det där berömda klippet där Anita Ekberg badar i Fontana di Trevi i Rom.
De flesta betraktar filmen som ett mästerverk. Den kom 1960 och är tre timmar lång.
Så här skriver en recensent på IMDB:

"From so many perspectives, this film is a true artistic masterpiece, and happily, a commercial success. Those vehement in their dislike are simply wrong; their criticism does not hold up. Fellini and some few others, unlike most critics, completely understood that film derives NOT from the world of plays but from PAINTING. First time viewers - if the plot seems confusing, should just sit back and enjoy the staggering accomplishments of lighting, cinematography and staging. And that is leaving out of course, acting, writing directing!
Briefly, the film follows seven aimless days and nights in the life of Marcello Rubini, a world weary Roman "reporter" who writes for gossip magazines. Yes, it does document the slow self-destruction of an unfulfilled writer, it is really a dire warning that the banality and sheer boredom of the late 20th Century were (are) likely to bore us ALL to death ... and Fellini hit the mark with perfect precision, the world's best bullseye, if you will ...
The acting is first rate, Mastroianni is so masterful, that when he uses one or two of his cliches - they stick out like sore thumbs in a towering performance. (We forgive him for those tiny imperfections!) Likewise, all the players - from leads to bit roles are brilliant.
A film then, not in this world, or really even of it, but an oblique reflection of the coming decade (the movie was shot in 1959) the details of which, Fellini already seemed to know! Staggeringly hip and modern - well, a Masterpiece!"

Det min dotter tog med sig in i sitt hjärta var en film som handlar om en man som ständigt bedrar sin flickvän, som exploaterar sörjande människor, som ständigt är på jakt efter nya kickar, som har en far han inte kände och som jagar 20-åriga blondiner.
En värld hon inte vill leva i.
En film hon inte vill se igen.
En film jag inte blir sugen att se.





Det får mig att tänka på The Ice Storm, Ang Lees rosade film från 1997 som visar ett i alla bemärkelser kallt USA, Thanksgiving 1973, mitt under Watergateskandalen. Det är vuxna som bedrar varandra, som inte kommunicerar, prepubertala barn och tonåringar som är vilsna i tillvaron, möten som nästan inte blir av... möten som blir av och som blir katastrofala, det är en film där det inte finns några riktiga länkar mellan människor, eller där länkarna är döda, där kärleken har dött, en film med en känsla av ”efter katastrofen”... Ett förorts-USA från helvetet anno 1970-tal.
Jag har sett den två gånger.
Jag mådde illa efter första visningen. Jag kände mig kräkfärdig, gråtfärdig, tillintetgjord av känslokylan, av oförmågan att nå fram, av att det som ändå bar liv måste offras och dö.
Filmen var fylld av fantastiska skådespelare. Fantastiska skådespelarprestationer. I en del av de unga skådisarna gick det att se blivande stjärnor, som Tobey Maguire (Spindelmannen, Välkommen till Pleasantville) och Elijah Wood (Sagan om ringen)




Alltså, som  hantverk var det lysande. Ett mästerverk.




Men.
Jag vill inte se sådana filmer.
Jag gillar inte sådana filmer.
Jag mår illa av sådana filmer.




Och nu ser jag min dotter få ungefär samma reaktioner på ungefär samma grunder.
Alltså - det må vara ett mästerverk - men måste man älska det för det?
Och vad är det för njutning i att se Marcello Mastroianni leva destruktivt eller ett helt USA leva destruktivt utifrån förortens perspektiv?


Nej. Det är kanske därför jag aldrig blev någon regelrätt filmrecensent.


För jag lever mig in i storyn. Jag blir en del av den. Och jag vill inte leva varken den värld som Federico Fellini eller Ang Lee skapat.


Där bryr vi oss om varandra.
Där ser vi varandra.

Related

The Ice Storm 4516605736595488054

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item