Har du skilt dig från dig själv?

Hur ofta skiljer du dig från dig själv?

Jag tittade på en liten filmsnutt med dr Dain Heer, som faktiskt gav mig en aha-upplevelse.
Han talade om den skilsmässofria relationen.
Och han menade att ett enkelt svar på frågan varför relationer sönder, är att vi börjar med att skilja oss från oss själva.
Intressant.

Att leva med en annan person innebär - i de allra flesta fall - en del kompromisser. Men Dain Heer menar att vi kompromissar på tok för mycket. Så mycket att vi tappar bort oss själva... och om vi egentligen inte finns kvar i relationen - vad är det då för relation.

Jag är beredd på att skriva under på att det ligger mycket i vad han säger. (Utan att ha läst boken, som med stor sannolikhet också är intressant.)

Alltså: För att få en bra relation med någon annan, måste du se till att inte skilja dig från dig själv.
Frågan är då... hur långt är det okej att kompromissa?
Och vad är det vi skiljer oss ifrån?

Jo, många som går in i en relation slutar göra sådant de älskar, eller slutar träffa personer de gillar … för att de tror (eller kanske vet) att deras partner inte gillar deras intressen, vänner eller familjemedlemmar.

Men hur blir det om du är passionerat intresserad av fotboll och inte ens smygtittar på en match då och då, för att du är rädd att göra din partner besviken?

Är det inte bättre att tillåta dig själv att älska det du älskar - och att tillåta din partner att älska det hon eller han älskar. Borde inte det betyda att kärleken och relationen kan växa?

Så fundera på vad du har slutat göra och vilka du har slutat träffa. Vilka delar av dig har du skilt dig ifrån?

Och börja jobba på att hitta tillbaka till dig själv. För vem ska annars du och din partner älska? Och hur kul är det för dig med en partner som bara gör saker för att vara “snäll” mot dig och som slutar ha en egen vilja? Jag tror i alla fall att det blir rätt trist i längden.


/