charlottecronquist

Här kommer alla känslorna … på en och samma gång.

Jag kanske är rädd att bli betraktad så här om jag visar ilska. Bild  av Zelkun Jag ligger i sängen på morgonen. Regnet strilar utanför ...

Jag kanske är rädd att bli betraktad så här om jag visar ilska. Bild av Zelkun


Jag ligger i sängen på morgonen.
Regnet strilar utanför fönstret.
Och jag hör Marie Ek Lipanovska börja tala om känslor som regnet framkallar.



Jag är med på en pilgrimsvandring, där jag varje morgon under 40 dagar har möjlighet att vandra virtuellt en kvart. I dag var det den 17:e dagen (och du har möjlighet att delta precis när du vill) och det var något särskilt som slog an i mig.
Marie talade om alla känslor vi har och att vi trycker tillbaka en del av dem... och jag tänker på hur mycket jag jobbat med att känna och släppa ut. Våga känna, våga vara i känslan. Erkänna känslan och äga känslan. Och att äga känslan är för mig att inte projicera ut den på någon annan.
För mig är det en väldig skillnad på att säga:


– Just nu är jag så arg på dig

jämfört med
– Du din jävla skithög borde spola ner dig själv i toaletten.


Och eftersom jag jobbar med att möta människor precis där de är, i de känslor de är, så kan jag tycka att jag är rätt duktig på det där. 


Och det kanske jag är.
Men jobbat är inte färdigt.
Långtifrån färdigt.


För jag tror att jag måste ta hand om allt själv. Att jag ska svälja varje gång jag blir arg, vända det inåt och söka svaren inom mig. “Vad var det i mig som väckte ilska just nu.”.
Och ja, det är en viktig del av sanningen. Och det är säkert sant att den som är upplyst aldrig blir arg på andra... att en sådan person kan låta vad som helst passera.
Men jag inser att jag ibland faktiskt blir arg eller ledsen och istället för att berätta det för någon annan så väljer jag att bära det själv. Och konsekvensen blir ibland att det jag bär blir tungt. Ibland innebär det att jag inte riktigt står upp för mig själv. Jag har en tendens att ibland låta andra köra över mig.


Det finns en liten flicka i mig som är så rädd att bli övergiven att hon tar skit. Jag skrev lite grand om det där häromdagen. Att min inre flicka känner att jag inte ställer upp på henne. Och jag fick flera goda råd, där ett var: Berätta för personen som väckte känslan i dig vad du kände.
Alltså, den där personen som tyckte att jag gjort fel, om jag helt enkelt skickar ett mejl till personen och säger: Jag blev arg över vad du skrev, arg över att du inte följer din del av avtalet och arg för att du säger att jag betett mig illa. Jag tycker det var orättvist.


Jag talar med min dotter om det, som säger: Det är klart att du ska göra det mamma.

Jag har inte gjort det än. För jag går i chock. Jag blir livrädd. Tänk om personen blir arg och besviken på mig för att jag säger som det är?
Och detta är bara ett exempel. Det finns andra, där jag låter människor köra över mig och jag liksom ler och är förstående.
Jag vill le och vara förstående. Och jag vill vara sann. Just nu är det en paradox. Jag jobbar på det. Jag vågar berätta om detta och det är att sätt att säga att jag är okej, att det är okej att vara feg och ambivalent i bland.
Och samtidigt får jag nog börja att riskera lite mer. Alltså, att om jag berättar för någon att jag blir arg på honom eller henne, så får jag ju faktiskt tåla att den personen visar sina känslor tillbaka.
Och det är kanske det jag är rädd för. Att mötas av ett rytande. Att blåsas bort. Att liksom dö lite grand.



Jag blir fortfarande rätt så lätt sårad och jag är rädd att såra andra. Kanske det är där skon klämmer?

Och jag vet ju att jag inte dör, jag vet det. Och jag vet att det inte är farligt att säga som det är. Men då måste jag våga erkänna att jag är en sådan som faktiskt fortfarande blir ledsen eller arg eller sur eller grym när det känns som att någon beter sig osjyst mot mig.



Av en tillfälllighet går jag in på Underbara Claras blogg. Det är premiär för mig, och jag upptäcker att hon också talar om att vi faktiskt kan bli ledsna ibland. Att det inte är kul när någon hoppar på en, hur det än sker. Och som bloggare med hundratusentals läsare varje dag förväntas Clara klara av en väldig massa ilskna påhopp. Så skönt att hon vågar säga nej tack i det här inlägget.
Så här kommer alla känslorna på en och samma gång.
Tack Marie, för påminnelsen, tack för att du talade om just detta i dag, detta som ligger och kokar i mig just nu.

Related

såra 4621270676573277444

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Bra skrivet och förklarat och känner (igen!) igen mig i så mycket, också varit och delvis är rädd för att såra och bär det hellre ilskan och besvikelsen inom mig. Jag har haft sån tur så att jag idag lever med en man som tillåter mig att verkligen bara vara - hela mig! Men...det har tagit tid för mig att lita på att han står kvar, även då jag blir arg och kanske säger saker som inte är helt genomtänkta. För det är väl just såna vi är, vi tänker alldeles för mycket så att vi inte ska såra någon, vi kanske måste träna oss i att bli heligt arga och visa det. Konsekvensen kanske blir att vi får ilska tillbaks eller avbruten relation? Det här är tankar jag har själv, har väl inget direkt svar som du märker. 

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam15 maj 2012 kl. 21:17

    Fortsätt och känn... och jag tror det är skönt att gå av sig... eller skrika av sig... att känna det som känns... och få ut det. Det behöver ju inte betyda att man skyfflar över det på någon annan. Men finns det någon skog, eller strand eller bil... någonstans för urskrik... så kan det kännas väldigt, väldigt skönt! Kram C

    SvaraRadera
  3. Vilket inlägg! WOW!
    Jag har haft en "uppgörelse" på gång länge som jag genomförde i förra veckan.
    Något jag borde gjort och sagt för åtta år sedan men jag har inte vågat. Så här efteråt undrar jag varför jag inte "sagt ifrån" långt tidigare. Ja, jag erkänner att jag är konflikträdd men jag lär mig varje dag att "ta mer plats". TACK Charlotte!

    SvaraRadera
  4. charlotterudenstam9 juli 2012 kl. 10:45

    Vad glad jag är för att jag kunnat inspirera dig Ingalill! Och du har ju kommit till världen för att vara du ... i allt du är... då behöver du ta plats. Grattis till detta steg. Allt gott Charlotte

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item