charlottecronquist

I viljan att vara sjyst tappar jag ibland bort mej själv.

Jag fick ett meddelande som gav mig känslan: Aj, en smocka, var kom den ifrån? Alltså, som att få ett smack på truten utan förvarning. Och...





Jag fick ett meddelande som gav mig känslan:
Aj, en smocka, var kom den ifrån?
Alltså, som att få ett smack på truten utan förvarning.
Och så väljer jag att vända andra kinden till.
Jag väljer kärlek.


Och det känns bra att välja kärlek. Det känns bra att välja att se att smockan handlar om den person som skickade smockan och inte om mig.
Så går timmarna. Så kommer något ikapp mig.
Jag får så ont, strax ovanför hjärtat. En ihållande smärta. Ett tryck.
Jag sätter mig en stund och mediterar. Jag får bilder av mitt inre barn.
Hon den lilla, ilskna, hon skriker: “Det är orättvist”.
Hon skriker det på samma sätt som jag själv faktiskt gjorde när jag var så där 4-5.
Och jag gjorde det oftast inåt. Så ingen hörde det. Ofta låtsades jag ändå vara glad.
Åh, det kommer smärtattacker i hjärttrakten nu. Det gör ont.


Hon känner sig sviken.
Smockan handlade om att en person tyckte att jag haft ett felaktigt bemötande och att personen själv bara jobbar utifrån kärlek. Typ. Om personen inte skulle känna att hjärtat var med... tja, ingen business.
Trots att det handlar om ett utbyte av tjänster, där jag redan levererat min del av avtalet... och nu får ett nej tillbaka, svarar jag med kärlek.

Jag gör ett You Tube-klipp om kärlek.
Det känns rätt att välja kärlek.
Jag skickar ut det till personen och till andra som kanske vill ha tre minuters kärlek.
Den enda jag inte skickar den till är i bildlig bemärkelse mig själv.

Min inre ledsenhet möter jag inte. Min inre ilska möter jag inte. Jag försöker transformera ledsenheten, frustrationen, ilskan, känslan av att vara orättvist behandlad till ren kärlek.

Jag lyckas inte helt. Vuxna Charlotte lyckas, men jag tappar bort mitt inre barn på köpet. Hon uppfattar att jag sviker henne. Jag sviker henne! Hon skriker så att hjärtat vill gå sönder.











Jag hör henne. Jag känner henne. Men jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jag agerar inte ut. Jag försöker göra som Dalai Lama och ha tålamod. Jag försöker vara god. Vara kärlek. Men hon... tycker jag sviker. Hon tycker jag är feg. Jag försöker omfamna henne, men vet inte riktigt hur jag ska göra.


Hur visar jag äkta kärlek till världen, hur visar jag ren kärlek? Och hur får jag mitt inre barn att känna sig omfamnad av detta?
I detta ögonblick vet jag inte.

Hjälp. Någon.

Related

svek 4954336980574688174

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Hej kära Du, 
    jag känner igen mig så mycket. När jag läste till samtalsterapeut var kravet att gå minst 100 timmar i egen terapi under första läsåret. Jag hoppade på direkt och började gå hos en manlig terapeut.
    Oj vilken resa, och precis som du så ville lilla flickan i mig bara kärlek och förstod inte att det bästa för omvärlden om hon fick komma ut till 100 % och skrika, bråka och gråta, gråten var det som tog största biten i mitt helande. Jag hade aldrig riktigt fått gråta ut kändes det som, blivit hånad osv. Så...om du är lik mig och helandet ska få fortsätta:
    Släpp ut henne och döm henne inte för att hon skriker och beter sig och INTE vill vända andra kinden till. Hon vill eg. också kärlek men måste få agera omvänt först. Hon behöver respekt för ALLA sina känslor, tankar och handlingar. 
    Varm kram från mig, 
    Charlotte

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam23 april 2012 kl. 14:36

    Jodu, jag har skrikit rätt mycket jag med... slagit på kudde, gråtit... och har krävt att bli sedd, många gånger... men nu fick jag en påminnelse om att jag... när jag så att säga tar hand om andra... ibland tappar bor henne lite.
    Tack kramar

    SvaraRadera
  3. Så här tycker jag, Charlotte: Att trycka ner ilska fungerar aldrig! Det betyder inte att man ska skrika och skälla ut folk. Men det betyder inte heller att man ska vända andra kinden till. Det finns en mellanväg som jag tror lilla Charlotte skulle känna sig skön i magen av. Man står upp för sig själv och berättar för den "felande" personen hur man upplevde det som hände. Man väntar förstås tills all ilska lagt sig och man har en klar bild av situationen. Då kan man kontakta personen. Jag tror inte alls på att "göra om" arga känslor till mer accepterade känslor. Det blir mest att man trycker ner dom. Eller hur? Att visa kärlek är att visa vem man är! Inte att att vara kärleksfull när det inte passar. Man är inte ond för att man blir arg!! Du tycker ju att du har goda skäl för din ilska. Du kan skriva ett mejl om du inte vill prata direkt med personen. Men det är viktigt att du står upp för lilla Charlotte. Det är inte mycket som behövs, ett par rader bara. Det är ok att bli arg även om den andra personen inte tycker att man har rätt. På så sätt handlar det ENBART om dig!

    SvaraRadera
  4. charlotterudenstam23 april 2012 kl. 15:38

    Smart (just nu är vi tre Charlotte här, lite kul). Jag visste inte att jag tryckte ner ilska i morse. Det kom efter hand. Och jag det känns som att jag börjar få distans och kanske i morgon kan skicka ett mejl till den där personen och säga att jag blev arg, för att jag kände mig orättvist behandlad. Det ökar säkert tilliten hos lilla Charlotte

    SvaraRadera
  5. Jag såg och hörde Dalai Lama på Konserthuset en gång för många år sen. Det som gjorde störst intryck på mig var att han lät småirriterad när någon journalistyp ställde samma fråga som Laman just försökt svara på strax innan. Han lät absolut inte förbannad men han markerade tydligt en gräns. Han gjorde ett stopptecken kan man säga. På ett alldeles självklart vis. Han kändes genuin och okomplicerad och absolut rak.

    SvaraRadera
  6. Och jag skulle akta mig noga för någon som säger att hen bara jobbar utifrån kärlek men att Du har haft ett felaktigt bemötande och borde skärpa dig... Låter som dubbla budskap i mina öron. Klart du blev arg!

    SvaraRadera
  7. Ja för det mesta är vi ju inte medvetna om att vi gör det. Det kommer som du säger med en fördröjning. Kanske bara en obekväm känsla först av att något är "fel". Efter hand lär man sig att bli medveten om det i stunden. Det händer genom att stå upp för sig (oftast det som känns allra svårast). Till slut kan man göra som dalai lama (kommentar ovan) och säga stopp! i stunden. rakt och ärligt. Det kan till och med uppfattas som kärleksfullt när man bottnar totalt i sig själv. Kolla min blogg i morgon!

    SvaraRadera
  8. charlotterudenstam23 april 2012 kl. 16:13

    Ah, intressant poäng. Tack för den <3

    SvaraRadera
  9. charlotterudenstam23 april 2012 kl. 16:13

    Jag tränar, tränar, tränar. Att äga mina känslor. Långsamt, långsamt går det :) Men det går åt rätt håll...

    SvaraRadera
  10. charlotterudenstam23 april 2012 kl. 16:14

    Skicka gärna länken till mig, jag är mycket på språng i morgon och risken är att jag tappar bort det, om du inte påminner mig :)

    SvaraRadera
  11. Jag tror du är helt perfekt redan...

    SvaraRadera
  12. Jag tror inte att det går att forcera processen. Det måste få ta den tid det tar att lära sig ta hand om sig själv. Du är den viktigaste i ditt liv. Kram

    SvaraRadera
  13. charlotterudenstam23 april 2012 kl. 21:28

    Ja,så är det verkligen! Jag är dessutom den enda personen jag med säkerhet kommer att leva med i resten av mitt liv :)
    Så här skriver jag på hemsidan: http://charlotterudenstam.se/du/intro.html

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item