Jag vågar växa.

I fredags hade vi återträff.
Alla de 17 kvinnor som gick Våga växa-programmet i Ystad 1999-2000. ALLA!
De flesta har jag inte sett sedan dess. 
Det var ett kärt återseende. 
Som vi hade växt.




Året var kanske 1997, möjligen 1998 och föreningen Idea i Ystad hade bjudit in till en Våga tala-kurs med Ulla Sturesson.
Ulla fick omedelbart en plats i mitt hjärta. 
Vad som fångade in mig var nog att hon bjöd på sig själv och var sig själv på ett alldeles självklart sätt. Hon visade mig att man inte behöver vara perfekt för att leda en grupp - och det var en av de saker som jag verkligen behövde se då.
De krav jag ställde på mig själv då var ... enorma. Perfekt skulle jag vara. (Blir du mer nyfiken på det kan du läsa min Adventsbok - Vägen till mitt ja till mig själv).


Så när hon, tillsammans med salig Kjell Ekstam, drog igång projektet "Våga växa", var jag snabb att hoppa på det. Vi träffades på heldagsseminarier en dag i månaden under ett år. Dessutom ingick en nattorientering i trakterna av Olofström.

Vi var i samma nattorenteringsgäng. Ingrid, Lisbeth Hansson, Kerstin Torseke Hultén och jag.

Det handlade alltså om att våga växa och för mig blev det ett av mina första steg mot att våga ta eget ansvar för mitt liv. Sedan dess har jag gjort väldigt mycket i den vägen.


Att ta de där första stegen är så viktigt. Att se att jag behövde göra något. Att börja ta ansvar. Att nyfiket söka svaret på frågan: Vem är jag? Och att göra en del av den resan i grupp. Och jag kan ju säga att Våga växa bidrog till att jag tog steget och lämnade mitt dåvarande äktenskap.

Ulla Sturesson och Sonja Allbäck.

Så vi träffades hos Sonja Allbäck på Bjäresjö skola, tolv år senare. Jag insåg att jag nog inte skulle kunna koppla alla ansikten till namn, och hann tycka det var jobbigt en liten liten stund, innan jag insåg att det nog är detsamma för de allra flesta av oss. För även om kursen var intensiv, så har det ändå runnit så mycket tid mellan då och nu.


2000 var jag supersmal, jag bodde i Slimminge i mitt första äktenskap och arbetade heltid som journalist.
2012 har jag kvinnliga former, bor i Malmö, i mitt andra äktenskap och arbetar (förutom bloggen) i ganska liten grad som journalist, jag arbetar med böcker, relationer, kommunikation... 
2000 hade jag låg självkänsla... men var beredd på att göra jobbet. Jag var rädd, orolig för vad som skulle ske i mitt liv.
2012 har jag hög självkänsla, jag har mer kontakt både med jorden och med himlen och känner min roll är att verka däremellan. Jag vet vilken min livsuppgift är och jag brinner för att fullfölja den. (Den handlar om att vara med och bidra till att människor blir 100%-are och vågar vara sig själva fullt ut.)
De senaste tolv åren har jag vuxit som bara den... och jag tillåter mig att fortsätta växa (även om jag bestämt mig för att kroppen inte ska bli större, så därför har jag börjat röra på mig mer...)


Och det var så härligt att möta gänget från södra Skåne.
Några har jag hållit kontakten med. Som advokaten Annika Andebark, som snart leder ett nätverksimperium för jurister, Eva Arén, som är arkitekt i Trelleborg, Iréen Gabrielsson, som under en period var min revisor, Kerstin Torseke Hultén, mest för att våra döttrar varit gympakompisar med varandra och så självklart Ulla, vår Ulla!

Gertrud Ifversen och Annika Andebark.

Det var hon som ordnat detta möte, som möjliggjordes tack vare Facebook. (Wow, liksom, vilken möjliggörare Facebook ofta är!) Och hon satt där i högsätet ute hos Sonja, en sådan självklar auktoritet i sig att hon inte behövde höja rösten för att ta den där platsen.


Vi gick varvet runt ordentligt. Alla fick den tid de önskade för att berätta vad Våga växa betytt för dem och var de befinner sig i dag. Många har gjort stora förändringar i sina liv, några har gjort mindre och alla kändes så ... nöjda. Det var så härligt att återses... så härligt att mötas... och jag hann med några lite djupare samtal som berikade mig.

Men för mig var det viktigaste, om sanningen ska fram, att den person som jag gläds mest åt att se Ulla. För att hon har trott på mig, och för att hon varit min mentor, utan att hon visste om det själv. För att hon visat vägen. För att hon vågar visa vem hon är, vågar visa sin sårbarhet och därmed har bidragit till att jag är 100% Charlotte i dag.
Tack Ulla!
Och tack alla medresenärer.
Ser fram emot nästa gång!


Kramar till er alla.


Och du som också varit med om något omvälvande i grupp... ta kontakt... Se vad som hänt med dig och de andra sedan dess. Tillåt dig att bli speglad.  Våga se utvecklingen. Se ljuset i dig. För att du är värd det - för att världen är värd dig!