charlottecronquist

Joggningspremiär: Ibland förvånar jag mig själv.

Ibland förvånar jag mig själv. Verkligen. Jag sitter vid middagsbordet och hör mej själv säga: – Vad skulle kunna få mej att springa, det...



Ibland förvånar jag mig själv. Verkligen.
Jag sitter vid middagsbordet och hör mej själv säga:
– Vad skulle kunna få mej att springa, det är så himla tråkigt.
Varpå Stella säger att det är viktigt att få upp flåset och att jogga skulle kunna vara en rätt enkel väg till att göra det.


Nu har jag sprungit min första runda. Och jag inser att jag nog egentligen sa: Stella, jag är nog beredd att börja jobba lite. Det bubblade liksom upp från mitt undermedvetna. Mitt huvud visste inte att jag var redo. Men något annat visste.
Och något i mej visste också att jag skulle säga det där vid rätt tillfälle. Där satt jag bredvid min nuvarande personliga tränare: Min dotter Stella.
Hon argumenterade för joggning, eller snarare, hon argumenterade inte, hon talade om att röra sig på det sättet på ett så mjukt sätt att jag inom en halvtimme sa:
– Okej, ska vi göra det i morgon.
Och så gjorde vi high five.
Alltså, hade någon frågat mig tre timmar tidigare så hade jag bara skrattat. Jag har inte joggat en enda gång under hela tvåtusentalet. Jag har sprungit efter bussen några gånger, men bara när det varit absolut nödvändigt. Mitt huvud har sagt tvärnej till just joggning.

Stellla:
– Mamma, för mej är det jobbigaste att ta mej ut...
– Mamma, efteråt när jag kommer hem blir det så lätt att göra yoga för då är kroppen uppvärmd...
– Mamma, pappa har lärt mej några knep, som att man kan springa hur långsamt som helst bara man fortsätter springa...

Alltså hon sa aldrig:
– Mamma, du borde verkligen ta och börja jogga.
– Mamma, om vi joggar så börjar vi direkt med en 20-minuters runda.

Hon liksom pratade om sej själv och sina egna erfarenheter av att springa (vilket hon gör flera morgnar i veckan) på ett sätt som gjorde det lätt för mej att säga ja.
Det fanns inget pushande alls. Lite uppmuntran bara.
Vilket perfekt sätt att möta en person som jag, som brukar ha alla taggar på utsidan bara vid tanken på att springa.

Så i morse, lite före åtta, kom jag ner, iklädd träningskläder och sa: Okej, ska vi sticka ut då.
Och det gjorde vi. Stella småpratade med mej hela tiden. Kom med små uppmuntringar. Ingen pushning. Bara uppmuntran och småprat.
– Du väljer när vi vänder, men vi skulle kunna ta oss till den där lilla kullen...
Efter tio minuter (tack RunKeeper) vände vi och till min förvåning hade jag sprungit hela tiden. Långsamt, men ändå.
Och jag fortsatte. Jag kände värmen i kroppen. När vi kom tillbaks till vår gata... så visste jag att målet hägrade.
– Mamma du kommer att klara det...
– Mamma, nu ser du bilen...
– Mamma, du klarade det!
– Mamma, du är mycket starkare än du tror!

Stella har definitivt en framtid som PT. I alla fall till mej.
Wow - att jag joggade 20 minuter första gången utan uppehåll. Jag är förvånad, stolt och imponerad. (Och tänker, vad bra att jag inte försökte medan jag ännu rökte... )

Tack Stella!!



PS: Jag tror att en av anledningarna till att detta sker är att jag deltagit i en Energy Healing Week med Marie Ek Lipanovska. Det är verkligen märkvärdigt att jag skulle få den här idén just nu. Tacksam för det och tacksam för att jag kan förvåna mej själv.

Related

Stella 3662917173450807543

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Releasefesten kanske inte bara var boken utan allt annat innan boken. <3 Du är alldeles underbar. Tack för inspirationen. Jag ska skaffa mig en PT. Min äldsta är en träningsnörd. <3 

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item