charlottecronquist

Något nytt håller på att födas.

Nu är det verkligen vår. Träden står i knopp. Jag står i knopp och jag hoppas att du också gör det. Låt oss börja blomma tillsammans. När...



Nu är det verkligen vår.
Träden står i knopp.
Jag står i knopp
och jag hoppas att du också gör det.

Låt oss börja blomma tillsammans.
När jag skriver det här är huset alldeles vårljust. Jag känner en lätthet i kroppen. Det är som att vintern sagt adjö ordentligt, åtminstone hos mej i södra Skåne.


Jag känner mej så uppfylld. Det är som att jag under hela vintern gått och burit på något, som ibland har känts oformligt, otydligt och ofullgånget. Som att det skett något i mitt inre som jag anat, men inte riktigt kunnat sätta fingret på.


Den här vintern har inneburit att kunnat uppleva mej själv - och världen - på ett nytt sätt. Tidigare var jag mer ett offer för livet och mina känslor (även om det har trappats av rejält de senaste femton åren).Det roliga är att jag trodde att jag trodde att jag kommit längre på min inre vandring än jag faktiskt hade gjort. 


Jag anade inte vad jag skulle upptäcka den här vintern. Jag anade inte vad som fanns att upptäcka.
Jag har skrivit om det några gånger på bloggen. Som när jag kunde känna adrenalinhalten stiga i kroppen och bara betrakta det, inte ryckas med, inte dras ner under vattnet, inte gå under av rädsla. Jag har haft flera sådana ögonblick. Det är som att mitt ego blivit så synligt, den där delen av mej som vill att allt ska förbli som det varit - även om det i praktiken inte är bra för mej.
Alltså, den där lilla rösten som viskar: Asch, du kan fuska lite, det gör ingenting.


Som nu, när jag valt att under några veckor köra en begränsad diet, för att jag trots allt inte gillar mina bilringar, så hör jag rösten som säger: Nej, men lite socker/bröd/pasta spelar väl ingen roll. Nu hör jag rösten och jag ser en varelse i mej: Min inre sabotör. Han som inte vill att jag ska lyckas, han som vill att det ska förbli vid det gamla, han som vill känna igen mej, han som gärna vill göra en massa saker som jag vet inte är bra för mej just nu. Och på samma sätt som jag kunde se adrenalinkicken kan jag se, och le åt sabotören.


Det är som att jag kommit in i en fas i livet där det är jag själv som bestämmer. Inga latmaskar, sabotörer eller medberoende delar.


Naturligtvis får jag alla dessa insikter tack vare att jag under det senaste året gått utbildningar som fokuserar varande, att ta ansvar, att se helheten, att se vilken min roll är och att jag mediterar, både enskilt och i grupp. Jag kommer i kontakt med större delar av mej, delar som jag inte hade så mycket tillgång till tidigare, delar som är liksom ännu mer Charlotte än jag vågat tidigare... som viskar: “Var nu 100%”, “Stig fram i ljuset”, “Andas igenom smärtan”, “Tvivla på tvivlen”... eller vad det nu kan vara. Det är som att jag kliver i mej själv på riktigt nu. Och jag gillar den jag möter. (Eller snarare handlar det kanske att jag kliver ur en massa gamla kostymer, bränner en del av dem, för jag behöver dem inte längre.


Till min häpnad har jag nu joggat 20 minuter två gånger på tre dagar. Det känns i mina ben. Det känns verkligen i mina ben. Men samtidigt, jag kan stå ut med den smärtan. Den visar ju att det finns muskler där som legat och vilat rätt länge. Det känns så rätt... Jag har detta tempel som är min kropp och jag ska bli mer och mer vän med det. Och ett viktigt steg är att få upp flåset en del. Just det har jag ignorerat väldigt länge. Även om jag medvetet rört mig mer de senaste åren, har jag backat för just flåsandet. Men det är tid nu, det är hög tid nu.


Och att dra på mig luvjackan och sticka ut i går morse och möta människor som går och cyklar till jobbet, eller som rastar sina hundar... och inte skämmas ett dugg för hör långsamt jag springer, utan bara vara i mitt steg, det kändes så härligt.


Så jag känner att jag blir allt mer förberedd, på alla plan, att släppa boken “100% Charlotte, eller hur jag fann mitt inre ledarskap genom att känna sårbarhet och skam”. Det sker den 12 maj. Jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning.
Life is a roller coaster. Välkommen till nöjesfältet!

Related

vår 4043125344037128077

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Wow! Det är precis det här jag hoppas och tror mig kunna få känna och uppleva inom inte alltför lång tid. Jag jobbar hårt på det och  ska nå dit. Glad att jag hittade hit och kommer gärna tillbaka!

    Kram

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam18 april 2012 kl. 22:08

    Härligt! Du är hjärtligt välkommen till min värld! Kram Charlotte

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item