charlottecronquist

Vems värld bär du?

Det här med kärlek är både lätt och svårt, tycker jag. För när jag älskar har jag en tendens att också ta ansvar. Att jag går in lite gran...


Det här med kärlek är både lätt och svårt, tycker jag.
För när jag älskar har jag en tendens att också ta ansvar.
Att jag går in lite grand som en förälder i kärleken.
Jag är nog lite rädd för flödet.
Jag är nog fortfarande lite rädd för vad som kan hända om jag släpper taget.



Just nu är jag med i Marie Ek Lipanovskas Energy Healing Week - som närmar sig sitt slut och jag är dessutom med på hennes virtuella pilgrimsvandring - som du fortfarande kan ansluta till, vilket jag varmt rekommenderar.


Hur som helst.

I går blev en speciellt dag i mitt liv.
En dag då jag såg massor med mönster hos mej själv.
Och det som jag nog allra mest såg min sorg och min rädsla för att bli övergiven.
Mitt i detta finns kärleken, tror jag.
Ända sedan jag var ett litet barn har jag haft upplevelsen att jag haft ansvar för att hålla ihop familjen. Jag har känt mitt ANSVAR.
Ansvar är något som har gått genom mitt liv.

På låg- och mellanstadiet, kunde jag gå och tala med mina fröknar i enrum, när jag tyckte att de hade kränkt någon av mina klasskamrater. Jag tog ansvar för det jag såg och upplevde och det kändes också som att det var mitt ansvar att försvara dem som inte kunde försvara sig själva.


På punkt efter punkt i mitt liv kan jag se att jag tar ett stort ansvar. 
Och det är väl bra. 
Men det jag också gör är att jag tar ansvar för andra. 


Eller. 
Jag tror att jag måste ta ansvar för andra. 
Och jag tar det här ansvaret... för att jag är så rädd att bli övergiven. Alltså, om jag inte fixar det mesta, om jag inte backar upp, om jag inte är i tid, om jag inte kommer med den klappen på axeln, om jag inte visar.... och så en massa saker... 
Ja så finns det en liten flicka inom mig som kallt räknar med att bli övergiven.
(Vilket på intet sätt hindrar att jag gillar att göra just de här sakerna.)
Redan då tog jag mycket ansvar. (1971)

Och det vill hon inte bli. Hon vill inte bli övergiven.

Jag har en inre flicka som är livrädd, att bli övergiven, lämnad ensam. Och hon tror också att det är livsfarligt att vara ensam. Vem ska förse henne med mat, trygghet, en säng att sova i... om hon blir övergiven?

Så för att riktigt försäkra sig om att få sina grundläggande behov tillfredsställda så överpresterar den där lilla flickan. Hon tappar förmågan att se gränserna mellan sitt eget och andras ansvar. Och när hon börjar ta över andras ansvar så blir hon, paradoxalt nog, en slags mamma till sin omgivning.

Och den där lilla flickan längtar efter att slappna av.
Den där lilla flickan längtar efter att bli älskad, precis som hon är.
Den där lilla flickan längtar efter att bli hållen, hållen, hållen.
Den där lilla flickan längtar efter att få gråta, gråta, gråta.
Den där lilla flickan längtar efter att få släppa taget och bara visa sig precis som hon är.
Hon är inte bara stark och ansvarsfull.
Hon är en liten tjej som behöver saker också.
Hon har en massa behov.
Behov av kärlek, framförallt, tror jag.


Jag är mer och mer i kontakt med henne.
Hon vet att jag älskar henne.
Men hon är fortfarande för rädd att verkligen släppa sina tårar.
Hon är rädd att bli övergiven av mej och av dem jag älskar mest.
Hon är rädd för att världen inte klarar av hennes tårar och vänder henne ryggen.
Och än är hon inte riktigt säker på att hon kan lita på mej.

Allt detta bubblar upp nu. Det är inte första gången. Men det är starkare än tidigare.
Och det är en massa faktorer som skapar bubblorna. En av dem är en pengakurs jag går med Evakarin Wallin (rekommenderas), en är underbara behandlingar av Carina Halvardsson (som bland annat är skolad i traditionell kinesisk medicin, massage, akupunktur och qigong), en är Energy Healing Week med Marie Ek Lipanovska, en är väl livet i sig... livet där jag befinner mej nu... en knapp månad innan jag ger ut boken “100% Charlotte.



Alice i en flod av tårar. Konstverk av Stephen Lindsteadt 2005.


Så det är mycket inre arbete som pågår.
Och jag tänker så här: Jag kan älska utan att äga. Jag kan älskas utan att ägas. Jag behöver inte bära någons värld. Jag behöver inte ha delar av min energi hos någon annan. Det räcker med att jag strålar min kärlek till andra. För när jag är hel, när jag bär min värld, så finns det så mycket mer av mig... mer som jag kan stråla ut till andra. Och då kan andra också stråla ut mer av sitt till mej... och vi kommer att bli så uppfyllda, både av kärleken i oss och i strålljuset från andras kärlek.


Nu väntar jag på att vågen ska komma.
Kanske kommer den i dag.
Kanske väntar min inre tjej länge än.
När floden av tårar kommer, vet jag att min inre flicka äntligen än trygg.
Då litar hon på mig. Och kanske på världen och kärleken.


Kärlek och ljus

Related

tårar 5865346751692035264

Skicka en kommentar Default Comments

  1. charlotterudenstam13 april 2012 kl. 09:44

    puss!

    SvaraRadera
  2. Tack Charlotte!!!<3<3<3

    SvaraRadera
  3. charlotterudenstam13 april 2012 kl. 11:28

    Varsegod, fina Amara!

    SvaraRadera
  4. Andra människor... bland det svåraste och vackraste i livet...

    SvaraRadera
  5. Sander Charlotte20 april 2012 kl. 14:52

    Så fint skrivet och jag känner igen mig i mycket av det du beskriver. Det är skönt att veta att den lilla flicka får vara med, jag brukar sätta henne på armen och säga att det är ok med allt hon känner och att jag tar hand om henne i min vuxna Lotta. Tack för din vänskap//Kram Charlotte

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item