Fallandesjuka

Allt går fantastiskt bra.
Jag litar på mig själv.
Jag är i flöde.
Och sen bara faller jag.
Jag drabbas av fallandesjukan.


Jag trodde det hade passerat. Jag trodde att jag kunde stå i mitt ljus och bara låta det omfamna mig. Men fortfarande bländar det mig. Något i mig tvingar mig ner i mörkret och jag vet inte riktigt vad det är.

Just nu kallar jag det för fallandesjukan.

Jag känner tårarna som bränner innanför ögonlocken.
Tårar som inte riktigt vågar sig fram.
Tårar som vore det yttersta tecknet på svaghet.
Det är som att någon sträng person i mitt inre säger: Fall för helvete, men gråt inte. Var stark i ditt fall. Visa ingen svaghet. Och jag gissar att den personen är analfabet, för han skulle definitivt inte gilla det här inlägget.

Jag står i ljuset. Jag möts av kärlek. Jag möts av leenden. Jag möts av varm energi. Jag möts av kramar. Jag släpper taget och orden bara kommer. Jag tillåter dem att flöda och det känns alldeles underbart.
Jag menar den här veckan har verkligen varit underbar. Soulsisterspremiär, radiointervju, föreläsning, gudinnor, meditationer, jobbkontrakt... ja en massa bekräftelser. Både från insidan och från utsidan.

Jag är glad och utmattad. 
Och i den glädjen och utmattningen tar jag ett glas vin. 
Jag känner mig fortfarande sprudlande glad. 
Och så dricker jag ett glas till och så välter hela jag. 
Skuggan övermannar mig och den skriker i mina öron och den ifrågasätter mig. 
Om allt möjligt.
Ljuset bara försvinner. 
Jag ser inte ens en liten spotlight.
Det är som att en sträng del i mig säger - med hjälp av vinet: 
Du är inte värd att vara i ljuset. 
Mörkret och skuggan är din boningsort. 
Vet att detta är var du hör hemma och var så snäll och stanna här.

Jag går och lägger mig. Jag är omgiven av mörker, både bildlikt och bokstavligt. 
Jag skäms. 
Jag skäms över att jag tillåt mig att falla. 
Jag skäms över att jag valde att dricka vin när jag befann mig i ljuset. 
Jag skäms över att jag skäms. 
Jag skäms över att jag inte tillåter det att vara okej att dricka ett par glas vin utan att skämmas. 
Jag tillåter mig att övermannas av skam. 
Jag är skam.


Jag vaknar på morgonen. 
Skammen är kvar. 
Jag är fortfarande längst nere i brunnen. 
Och jag väljer att känna det. 
Jag ligger stilla i sängen och bara känner hur det är att vara där nere. 
Jag känner min kropp. 
Jag känner min närvaro. 
Och jag börjar upptäcka att kroppen är där. 
Att jag är där. 
Att inget är brutet.
Att jag trots allt är hel. 

Och jag känner närvaro av goda krafter i rummet. 
Jag känner att det finns kärlek. 
Jag börjar förstå att kärleken finns också i mig. 
Jag börjar känna kärlek till skammen. 
Jag börjar återta mig själv. 
Jag börjar känna min essens.

Jag stannar i sängen längre än vanligt. 
Jag förstår att kroppen har skickat ett meddelande till mig. 
Jag orkar inte hur mycket som helst. 
Det kan vara utmattande också i ljuset. 
Jag behöver nog gå och vila i mörkret emellanåt. 
Och det som känns så starkt just nu är detta: 
Jag behöver hitta ett sätt att lugnt och stilla gå in i mörkret. 
Att ta ett glas vin eller två är, för mig, ett rätt brutalt sätt 
och jag är värd att hanteras varsamt. 
Jag behöver vara snäll mot mig själv. 
Jag behöver själv oftare våga säga: Nej, nu räcker det.
Men fortfarande är det så att jag blir bländad av ljuset
och att något i mig vill ta ner mig i mörkret väldigt snabbt. 
Jag ser det. 
Och jag önskar något annat. 
Något mindre brutalt.
Kan jag inte bara helt enkelt älska mig? Alltid. Förlåta mig?

Innan jag föll.

Förlåt Charlotte för att jag är så hård mot mig. Förlåt Charlotte för att jag ställer så stora krav på mig. Förlåt Charlotte för att jag har så svårt att unna mig vila.
Jag förlåter mig.

Och i helgen ska jag vila. Vila. Vila i min trädgård. Vila i mitt sinne. Vila lugnt.

Och jag längtar, längtar, längtar till att vara med i Energy Liberty Week nästa vecka. Som jag tror kommer att handla om att våga ta emot. Jag vill våga ta emot. Jag vill släppa taget. Jag vill falla mjukt i någons famn.