charlotterudenstam

Film: Promethusch

Prometheus, titanen som stal eld från gudarna för att ge till människorna och som bestraffades hårt för det. Kanske intressantare att läs...

Prometheus, titanen som stal eld från gudarna för att ge till människorna och som bestraffades hårt för det. Kanske intressantare att läsa grekisk mytologi än att se nya storfilmen?

På Twitter i går skrev Markus Larsson:
Bästa med "Prometheus" är att Stringer Bell har Stephen Stills dragspel och nynnar på "Love the one you're with".
Det var tillräckligt kryptiskt för att jag skulle köpa biljett.
Och nu inser jag att han hade rätt. Tyvärr.



Hur många gånger har du funderat på människans ursprung? Räcker det med att tala om Darwin och utveckling genom årmiljonerna? Eller finns det ytterligare någon faktor? Som att vi på något sätt har fått hjälp utifrån? Att vi härstammar från något annat? Och vad skulle det kunna vara?
Den frågan har nog många funderat på, alltså vilken vår plats är i universum och i vilken mån vi hör samman med andra.


Den frågan är riktigt uselt hanterat i Prometheus, tycker jag. Det är så många luckor i manuskriptet att det är hm svårt att veta vad ens filmmakarna tänkt. (För de måste de väl ha gjort). 


En science fiction-film som på sätt och vis avhandlar samma ämne är Avatar. Och i den filmen får vi se ett alternativ. Ett folk som bokstavligen lever i samklang med varandra, sina djur och sin planet. Där finns en idé, som förvaltas väl.


I Prometheus möter vi skuggan av Ingenjörerna. Nakna muskulösa män (inga tydliga kvinnor bland kvarlevorna) som av outgrundliga skäl blivit så arga på dem de skapat - nämligen mänskligheten - att de är beredda att förinta hela mänskligheten (och möjligen också vår lilla planet.)
Det är så :… Men hur tänkte de här?





Noomi Rapace är en kärleksfull och hängiven forskare och doktor, som under filmens gång går från att vara mjukis till att bli en tuffing som Ripley i Alienfilmerna. En märklig förvandling (och där Rapace känns mer naturlig i Ripley-konfigurering).

Det är också svårt att skilja gott från ont. Och vad som händer i den vackre roboten, spelad av Michael Fassbender, är svårt att ana. Mer än att han ändå verkar ha rudimentära mänskliga känslor, trots allt. Det är som att empatin i honom föds när han mest är i sitt huvud.
Filmen är snygg. Effekterna är fantastiska. Men det är så många frågetecken att jag undrar varför de inte la lite ner tid eller pengar på manus. Det mynnar liksom inte ut i något mer än en klipphängare som öppnar för en ny film. Som jag troligtvis inte kommer att se.


Markus  Larssons tweet då? Häromåret tittade jag igenom hela den lysande serien “The wire” (och har faktiskt lust att se den igen, trots att jag inte är särskilt mycket för att hänga framför en teve), som utspelar sig bland tjuvar, poliser, politiker, journalister och knarkare i Baltimore. En riktigt, riktigt bra serie. Den absoluta favoritskuren är Stringer Bell. En elegant skurk, en man som vill något mer, som det är svårt att riktigt tycka illa om, trots att han befinner sig på “fel” sida lagen. I Prometheus har han (Idris Elba) hand om spakarna. Man skulle kunna säga att han är lite av Bruce Willis i Armageddon, fast på ett mycket mjukare sätt. 


Och det var intressant hur kaptenen använde ett gammalt dragspel för att ragga sex.
Men jag drömde inte ens mardrömmar i natt. Och jag blundade bara tre gånger under filmen. Inget bra betyg för en skräckis.

Related

filmrecension 664217456685472024

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item