Men tänk om det är meningen … att det ska gå (lite) långsamt?

Alltså jag skulle vilja att allt öppnar sig nu.
Att det inte går så himla långsamt.
Jag kan känna otåligheten i mig, hur den rör sig som otåliga ormar i magen och så viskar en röst: Ta det med ro, Charlotte, det sker i den takt det ska ske.
Hm. Kanske det. Men jag känner ändå otåligheten ibland.


För några nätter sedan hade jag en mardröm. Jag var ute och cyklade i ett stilla villaområde, på en lugn och fin cykelbana. Plötsligt ser jag något ligga över vägen och jag hinner inte reagera. Däcken smäller. Både fram och bak på cykeln.
Jag blir rädd och arg. Jag kliver av cykeln och ser rejäl taggtråd som ligger utlagd över cykelvägen. Och jag blir ändå argare. Nästan rasande. Jag undrar varför någon idiot har betett sig så? Vad är det för sabotör?
Men så lugnar jag mig. Jag blev inte skadad. Bara cykeln. Jag ser mig omkring och ser att det är två lager med taggtråd och att de omgärdar något som jag skulle ha kommit i kontakt med om däcken inte hade poängterats.
Jag går nyfiken framåt för att se vad det kan vara. Och bakom taggtråden ligger en öppen elledning i dagern. En högspänningsledning. Och jag vet i drömmen att om jag hade kört över den med cykeln så hade jag omedelbart dött.
Så jag tittar på de trasiga däcken. Och jag tackar den människa som satte upp taggtrådarna. Hon har räddat mitt liv.

Så här i efterhand tänker jag att drömmen går att tolka som att det är bra att stanna upp ibland. Att ett litet hinder ibland kan förhindra en katastrof och att detta var ett sätt för mitt undermedvetna att säga: Rusa inte fram i blindo. Se till att göra det i din takt. Träna ditt tålamod.

Igår sände Marie Ek Lipanovska och jag den tredje radioshowen med Soul sisters. Vi samtalade på temat: Att vara förebilder.
Och en av de saker som kom upp var detta med att det kan kännas ensamt längst fram, att det är lätt att få en känsla av att det går för långsamt, att andra inte riktigt hinner med - och att det ofta är så att den som tar rygg på den som går längst fram som når de största framgångarna. Ändå behövs verkligen de som går där framme, inom vilket fält det vara månde.
Och kanske är det också så att det är bra att emellanåt dra ner på takten något. Att vänta in sig själv åtminstone, innan det är dags för nästa steg? Jag är så fylld av idéer att jag skulle kunna försörja flera personer med dem (om jag hade Pippis kappsäck och kunde avlöna dem) och nu är den stora utmaningen att sålla bland idéerna och se till att några av dem ger tillräckligt med pengar för att jag ska kunna äta mat i morgon. Det är en kreatörens paradox.
Så jag kör dubbla spår just nu. Tar in små trygga pengar, samtidigt som jag all annan tid jobbar med mina hjärtefrågor, som snart kommer att ge utdelning.
På sätt och vis gör de redan det, det är bara det att jag ibland är lite blind för det.
I natt fick jag ett mejl från en av mina läsare, en av de första som läst 100% Charlotte. Hon skrev:
“ Har nu läst din bok, 100% Charlotte, Väldigt väldigt bra.
Fem +++++ utav fem. Kram”

Så det är i rörelse. Det är bara det att jag vill att världen ska köpa mina böcker, en masse, och det gäller både “Ingen skam i kroppen” och “100% Charlotte”.

Och jag stampar bara lite i startblocken. Emellanåt andas jag också.