Varför får vi inte säga som det är?

Jag läser Hanna Hellquist i DN, som berättar om hur hon i praktiken blir kallad hora genom att säga nej.
Och att det säkraste vore att säga ja till varje närmande, varje kåt blick, för med ett ja finns nästan ingen risk att bli hånad.
Hm. Raggen reser sig.


Häromdagen föreläste jag på temat 100% Charlotte hos United sisters. Jag talade bland annat om vikten av att säga sin sanning - och att undvika lögner. De där lögnerna som vi brukar säga för att vara hänsynsfulla. De där lögnerna som bara slinker ur oss... för att vi har lärt oss att sanningen provocerat och att den inte får sägas.
Det kan handla om nästan vad som helst. Från tomtens existens till att avböja en invit. Vi blir liksom upplärda att komma med vita lögner. Att istället för att säga: “Nej, jag vill inte” är det bättre att säga... “Nja, jag har förhinder och kan inte just nu.” Typ.

Jag ser en koppling mellan min strävan att våga säga som det är (och då talar jag inte hänsynslöshet, som i att gå fram till någon på stan och vräka ur mig något taskigt som: Vad ful du är, utan på raka frågor ge raka och gärna mjuka svar tillbaka) och att få sina nej respekterade, vad de än handlar om.

Hanna Hellquist berättar om två episoder. 
En där hennes kompis låg och solade på en filt och några killar (själva med bar överkropp) började viska om att hon låg där och posade. När hon konfronterade dem … kanske de insåg hur skitnödiga de var. 
En annan där hon och en kompis sitter och dricker läsk på en uteservering och ett par öldrickande medelålders män vill få sitta vid deras bord och de säger nej. 
En av männen säger: ”Vilket jävla fjanteri. Vad är det för dumheter. Vad är det för torra fittor som inte kan bju på lite sällskap?”


Jag blir trött.


Så här avslutar Hanna Hellquist sin krönika:

“ Det blir liksom bråk för att vi säger nej. Förstår ni? Det blir bråk! För att vi inte vill sitta med dem. För att vi inte vill vara tillgängliga. För att vi inte tycker att en mans uppmärksamhet är det finaste man kan få.
Det finns ingenting som garanterar att bli kallad hora lika säkert som om man säger nej. Om jag bara skulle ligga med alla jag träffar, prata med varenda man som vill prata med mig, tacka ja till vartenda erbjudande om hångel, då skulle jag vara safe. Men om jag skulle tacka nej till något av dessa förslag – HORA! Att säga nej är det mest provocerande som finns. Att inte besvara ett leende som man inte har bett om är tabu om man är kvinna. Tacksamhet är en dygd, tack gode herrn för att du ser mig.
Men om man nu högaktningsfullt skiter i herrn då? Om man mot all förmodan dristar sig till att göra saker bara för sin egen skull, som att sola i bikini när det är värmebölja i maj? Nej nu blommar det! Vem tror du att du är? Jo en liten… Ja, ni fattar.”


Alltså. Kvinnor (och män??) ska säga ja. 
Ska känna automatisk tacksamhet över uppmärksamhet. 
Ska ljuga.

Jag undrar hur många gånger vuxna hyschade åt mig som barn när jag ställde nyfikna frågor? 
Jag undrar hur många gånger de tittade på mig med rynkade bekymrade pannor och hur de skakade trött på sina huvuden, när jag frågat om något det inte passar sig att fråga om.
Det känns som att det finns en massa helt sjuka spelregler som syftar till att vi ska bli små och tänka smått. Alltså. Om ett barn säger till en äldre kvinna: Vilka fina rynkor du har! Hur kan det bli det värsta? (Just det har jag varit med om, jag älskade rynkiga tanter som barn.) Hur kan det klassas som fel och hänsynslöst? Varför är det bättre att ljuga, att säga ja när vi menar ett nej? Vilka budskap sänder vi då ut? Inte konstigt om kåta karlar blir förvirrade om de omges av nja, när vi hade behövt säga nej.
Så stå på dig. Vänligt men bestämt. Även om det är lite jobbigt i början.