charlotterudenstam

Bakom mitt nej finns ett ja.

I går fick jag en fråga som jag besvarade med ett NEJ. Det där nejet kom djupt inifrån. Det var ett nej som mullrade i mig. Och jag vågad...



I går fick jag en fråga som jag besvarade med ett NEJ.
Det där nejet kom djupt inifrån. Det var ett nej som mullrade i mig. Och jag vågade lyssna till det och uttrycka det. Det kändes både läskigt och skönt.
– Vad är det du säger ja till med ditt nej, undrade Alexander.
Bra fråga.

En av mina stora rädslor i livet har varit att såra, som jag skrev i blogginlägget om cockerspanielmännen. Särskilt rädd har jag varit för att ett nej från mig ska såra. (Märkligt nog finns inga sådana känslor inför mina ja till andra.)


Alltså, i mitt system finns en vilja att vara tillmötesgående, att omfamna, att säga ja - även om det innebär att mitt ja till någon annan innebär ett nej till mig själv och i värsta fall att jag går över mina egna gränser och mår skit efteråt. 


Så därför har jag fått jobba med att skilja mellan att tjäna andra människor och att rädda andra. (To serve and not to save.) För mig har de två begreppen legat så nära varandra, att jag ibland blandat ihop dem. Att jag har trott att jag har tjänat någon, när jag i själva verket haft en impuls att rädda dem - och på köpet alltså, ibland, gjort illa mig själv.
Intressant.


Nu känner jag min inre styrka allt mer. Jag börjar lita på min intuition allt mer. Min första impuls är ofta att säga ja, men nu händer det att jag stannar upp lite först. Ber om tid för reflektion, tänker efter - och ibland leder eftertanken till ett nej.


En intressant aspekt av detta är att mitt nej till andra innebär en möjlighet att säga ja till något annat - kanske något som jag vill, eller som känns bättre för mig. När jag kan se att NEJ kan bara början till JA, blir det inte längre lika farligt att säga nej.


Jag vill inte heller längre ge falska eller halvfalska ja. Alltså, jag vill inte ställa upp på saker som mitt inre revolterar emot. Jag vill att mina JA ska vara äkta och genuina. Jag vill att min omgivning ska kunna lita på mina JA. 


Tillsammans med Alexander har jag tränat på detta sedan vår relation startade för mer än nio år sedan. Jag gick in i relationen med den förutsättningen: Att vi båda skulle kunna lita till våra ja, respektive nej. Det har varit en bra träningsarena. Det är förmodligen ett av de steg jag har behövt ta för att bli tydligare i mina ja och nej till omvärlden.


För jag tänker så här: Hur kul är det att få ett tveksamt ja? 

Hur kul är det om någon hjälper mig, 
egentligen mot sin vilja och bara för att vara bussig? 
Så där, eller hur?

Men det är alltså ändå svårt för mig det där med nej. Det kan handla om att jag blir ombedd att göra något, att någon kommer med ett förslag, att någon impulsivt vill ändra förutsättningarna för något och snabbt hoppas på ett ja. Ja, ofta handlar det nog om att någon sänder ut till något som det känns som att jag förväntas svara ja på... och det är då det känns så svårt och jobbigt att säga nej. Som att mitt nej riskerar att såra den andre personen.


I går kände jag ett sådant nej. Hela min kropp sa nej. Jag uttalade mitt nej. Den andra personen undersökte hur starkt mitt nej var. Nejet var urstarkt. Det var också förenat med starka känslor. Jag kände hur nejet verkligen tog tag i mig. Jag kände: Jag vill verkligen inte detta. Över min döda kropp. (Eller snarare: Gör det, men gör det utan mig.) 


Jag litade på mitt nej. 

Jag litade på min intuition. 
Det var skitläskigt. 
För tänk om den andre personen skulle bli ledsen, 
missuppfatta mig, tycka jag var dum...

På något sätt var det skönt att stå där stadigt förankrad i mitt nej. 

Och att istället fokusera på (tack Alexander) Vad är det då jag säger ja till?

För det är ju så, att jag har ett ja till något annat. Och även om jag är blixtsnabb för det mesta är det ibland bra att vila på hanen. Att vänta med att fatta ett beslut. Att fundera över vilket mitt sanna ja är … istället för att slänga iväg ett ja, för att inte verka motvals.


Det ska bli så spännande att fortsätta den här resan... att bli ännu ett steg sannare... att känna mina genuina JA.


I går när jag vandrade runt i det där nejet, så tittade jag på gamla blogginlägg och hittade mitt möte med en healer för ett år sedan. En kvinna som sa till mig enträget att våga känna och säga nej ... och att lita på min intuition. Intressant.

Related

sexualitet 4293560716667997683

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item