Dröm: Hinder på vägen.

Jag vaknar med en lite obehaglig känsla i kroppen.
Jag är nästan kvar i drömmen. Det är som att den har väckt mig för att jag inte ska se hur det går: Kommer jag fram i tid eller inte? Är det viktigt att komma fram i tid? Är det mötena på vägen jag egentligen ska lägga märke till? Varför uppstår de här hindren i så många drömmar.

Jag har ett drömlandskap som återkommer. Jag har drömsekvenser som återkommer. Jag kommer ofta bara i håg fragment av drömmar och ibland kan någon händelse på dagen göra att jag får en flash från en dröm, ibland en bit bort i tiden.
Det finns en önskan hos mig att minnas drömmarna bättre. Men ska sanningen fram så gör jag inte särskilt mycket för att så ska ske. Men när drömmen dröjer sig kvar, hakar sig fast, som nu i morse, då ligger jag i alla fall kvar i sängen och antecknar allt jag minns. Innan jag går upp, för att den inte ska hinna upplösas.

Ett tema är att riskera att inte komma fram i tid och att inte komma fram i tid. Ganska ofta är det en resa med förhinder. Ett flyg jag missar, ett pass jag inte har, ett tåg som inte kommer, en avgrävd räls, en väg som plötsligt övergår i vatten och jag måste byta till något långsamt och otympligt som en kajak eller eka... och så tar det tid och stressen ökar och jag inser att jag inte kommer att hinna i tid.

I natt var det inte riktigt så. I den sekvens jag fortfarande minns ska jag på bio i Stockholm. Jag befinner mig vid Hötorget och har hämtat ut min biljett, som jag ömsom håller i handen, ömsom låter ligga i fickan, lite orolig för att den ska kunna blåsa ut och försvinna. Jag ska bara ta mig en liten bit bort, en rask promenad på tio minuter och här försvinner plötsligt Stockholms verkliga geografi. Jag borde kunna ta en buss, men alla bussar är gröna, som i Malmö, och de passerar, de ska inte åt mitt håll. Jag är alltså tvungen att gå och det är bara en kvart kvar till föreställningen börjar.


Jag behöver ta mig över en bro, som ser ut som Sankt Eriksbron. Där kan jag smita upp på en huvudled som är Kungsgatan. Men någon har satt igen den vägen med träplankor. Jag blir tvungen att ta en längre väg och jag börjar känna: Kommer jag att hinna?
När jag ser framför mig ser jag att bron inte är hel längre. Jag är på en nivå under gatunivå (men där det också ska kunna gå bilar) och jag hör trafiken ovanför. Men där jag går är bron uppbruten. Det skulle gå att passera, men det är smalt, högt och det saknas räcken. Där nedanför väntar svart, kallt, lömskt vatten. Jag får en känsla av svindel och vänder mig om för att hitta en annan väg.

Jag minns att det finns en liten sidogata som jag kan snedda mig in på för att ändå komma till Kungsgatan och det finns fortfarande möjlighet att komma i tid.
När jag svänger runt hörnet befinner jag mig i ett landskap jag inte känner igen. Det står en halvfärdigt, eller snarare, ett enkelt tempel, som ser lite indiskt ut. Jag får associationer till hinduism, men undrar varför de byggt ett tempel i typ papier maché eller kanske av kartong. Det ser inte stabilt ut. Mitt för templet ligger en ståtlig byggnad med enorma fönster. Jag anar stora sängar i rummen.

Det kommer fram en liten indisk man till mig. Han rycker mig i armen och säger att hans hotell har lyxrum med stora sänger som passar mig. Jag ber honom vänligt men bestämt att släppa taget om mig. Jag ska på bio. Jag har bråttom. Jag ska inte ta in på hans tjusiga hotell.
Han släpper tillfälligt taget, men stannar nära mig, är lite som en igel, han tjatar och tjatar om olika saker. Jag ber honom igen och igen att släppa taget om mig. Jag blir tvungen att bita honom lätt i armen flera gånger för att han ska släppa. Jag blir allt mer irriterad.
Samtidigt som han surrar runt mig och säger saker som jag inte vill höra så får jag allt svårare att orientera mig i landskapet. Jag går åt rätt håll och vet att om jag bara är snabb och uthållig så kommer jag att komma fram till Kungsgatan i tid och se filmen.

Till slut kommer jag in i något grändliknande, där det ligger en massa träredskap. Det är som att jag samtidigt är i ett trädgårdsskul och jag undrar om jag är fångad med mannen här. Men jag ser en dörr i andra änden, en dörr med glest hönsnät, som det är lätt att ta sig igenom. Jag är inte fångad.

Mannen tar tag i mig igen. Jag biter honom i armen. Han släpper inte taget. Han tittar på mig och säger:
– Är status viktigt för dig?
Jag ruskar irriterad av mig honom. 
Jag svarar:
– Det betyder ingenting. 

Jag säger det bara för att jag har bråttom, för att jag inte har tid att svara, för att han är irriterande, för att han hindrar mig. Jag rycker mig loss, en gång för alla ur hans grepp.
Och så händer något. Jag stillar mig. Jag vänder mig mot mannen och säger:
– Om jag ska vara riktigt ärlig så stämmer det nog inte helt. Ibland kan nog status kännas viktigt för mig.
Och så vaknar jag.

Det är många som säger: Målet är ingen, vägen är allt. Och frågan är om jag bör stanna upp och lyssna på mannen och strunta i bioföreställningen? Eller gå en annan dag, kanske?
Det snurrar i min skalle.