Om att skölja bort sorgen och bli ren.

Jag är nyduschad. Jag har spolat rent mig.
Jag har vita kläder på mig. Bara vita.
Jag är ren.


Sorgen fyller mitt hjärta. Jag är uppfylld av den. En sorg som handlar om att jag är jag och allt dumt jag gjort i mitt liv. Sorgen svämmar över mig. Tårarna kommer, de väller över kanten. Det känns rätt skönt.
Jag klafsar runt i sorgen i hjärtat och en del av sorgen handlar om min oförmåga att förlåta mig själv.
Jag ser klavertrampen passera revy. 
Jag skäms. Jag får skuldkänslor. Jag går i chock. Och jag kan inte förlåta mig själv.
Jag kan heller inte gå till någon med min sorg. Jag får skylla mig själv. Jag är inte värd att bli omfamnad. Omhändertagen. Renad.
Jag försöker tvätta rent mig. Det blir fula fläckar kvar. Rösten i mitt huvud mal om att ingen kan ta emot all min skuld, all min skam och framför allt säger den att jag inte är värd tröst. Den säger att jag ska bära det själv.

Jag ska gå genom skärselden för att bli renad. Purification. Purgatory. En smärtsam väg mot rening. Och jag ska göra det själv. Ingen ska behöva bära min smärta, mina misstag, min ensamhet, min martyr, min ledsenhet.

Jag ska bära korset själv. Jag ska känna hur det skaver. Hur det ger sår på hela kroppen. Hur jag tyngs av dess tyngd. För vem är jag att tro att någon kan ta emot mig? Att någon skulle vilja omfamna mig?

Jag ser mig runt omkring. Överallt finns det människor som jag kan ge till, som jag kan trösta, krama, som jag kan ge ett ord på vägen, som jag kan dela med mig av mitt hjärta till. Jag har oändlig kärlek så det fungerar. Ändå får jag ibland en känsla av att vara ihålig. Att det är något i ekvationen som inte stämmer.

En röst viskar: Du behöver förlåta dig själv, Charlotte.
Du behöver inte vara ensam. 
Du kan släppa taget. 
Du kan falla. 
Någon kommer att ta emot dig. 
Det behöver inte vara det värsta - att visa dig i all din oskuldsfulla renhet. 
Det behöver inte vara det värsta.
Det som du tror är ett sammanbrott kan vara ett genombrott.

Jag tillåter tårarna. Det känns skönt. De kommer från oväntade ställen. 
Tårar från hjärtat. 
Tårar från magen. 
Tårar från axlarna. 
Tårar från skuldrorna. 
Tårar som bara väller.

Och insikten om att ingen kan ta emot alla dessa tårar. Att jag inte är tillåten att lägga något av min sorg på någon annan. Att min roll är att vara stark. För skulle jag visa detta … så skulle rösterna viska: Hon spelar ut sitt offer, hon spelar ut sin martyr, vad var det vi sa, vad var det vi visste hela tiden?

Så jag fortsätter vandringen med korset. Det blir allt tyngre. Fötterna trampar djupare i leran. Den är kall och sladdrig och om jag inte passar mig kommer jag inte att klara att bära kortset länge till.

Någon rycker mig därifrån. Eller snarare, för mig därifrån, varsamt. Jag får komma in i en gul bubbla och får möta en kvinna som säger att hon kan ta emot mig. Att det är meningen att jag ska renas - men inte genom att bära korset, utan genom att släppa taget som smärtan, om skulden, om skammen, om chocken. Jag ska bara släppa den.

Den misstänksamma rösten inom mig hinner tänka att det inte är möjligt. Att jag inte kan lägga detta till någon annan. Men hon har två skålar framför sig. En där jag kan släppa taget om det jag inte längre behöver och en med förlåtelse.
Det kanske är möjligt.
Det kanske är så att någon kan ta emot mig.

Hon tittar på mig med mild blick. Jag hulkar. Hon håller kvar blicken. Hon säger att jag har rätt att bli ren. Att hon kan tvätta mig om det är vad jag behöver. Att hon är där för mig. Att det är dags för mig att ta emot.
Jag ser in i hennes milda ögon. Jag känner mig renare än på länge.
Det kanske är möjligt.
Plötsligt inser jag att mitt meditationsnamn betyder renhet, medveten renhet. Märkligt.