charlotterudenstam

Låtsas du vara glad, för att dölja något annat? Vem är du bakom din mask?

Jag ser ett leende ansikte. En riktig smiley. Men bakom leendet döljer sig något annat, som jag har svårt att tolka. Och jag börjar funde...



Jag ser ett leende ansikte.
En riktig smiley.
Men bakom leendet döljer sig något annat, som jag har svårt att tolka.
Och jag börjar fundera på detta: Skillnaden mellan människan och masken.

Nyss såg jag en tweet med frågan: Hur kommer det sig att människor är så olika AFK (away from keyboard - i verkligheten) och i sociala medier?
Och det kan jag också fundera på ibland, eller snarare, så funderar jag på vilken roll vi väljer att spela ut, vem vi väljer att visa upp och hur den skiljer sig från vår essens.

Jag vet ju att jag i många år var livrädd för att söka svaret på frågan:
Vem är jag?
Jag var så rädd för att finna ett monster därinne.
Vad jag fann - och finner - är nya, ibland oväntade aspekter av mig själv och sådana som jag glömt eller tappat bort.
Visst finns där en argsint variant, men där finns också den självlysande drottningen.



Det jag valde att göra var att försöka spela en person som var lätt att tycka om.
Och så blev jag lite förvånad, rent av stött, när människor kunde ge mig feedback som att jag var svår att komma in på livet...
Det var ju helt sant inser jag i dag.
Jag satte upp ett pansar av vänlighet och välvilighet.
Jag ville verkligen göra mig värd att älskas.
Jag kämpade som bara den.
Men vad jag inte fattade var … att jag tappade bort delar av mig själv.

Att jag blev mer yta än innehåll. Att många kände att leendet jag bar ibland verkligen bara var en läpparnas bekännelse. Även om jag själv inbillade mig att det var något mer. Jag var inte alltid så medveten om min egen strategi.



Och jag har mött många glada ansikten. Hos somliga känner jag att glädjen finns där, fullt ut. Jag kan bottna i deras glädje, jag kan omslutas av dem. Senast det hände mig var i går kväll, där jag mötte ett tårfyllt ansikte, som samtidigt strålade av glädje. Det kom från en person som äntligen vågade vara sig själv... som vågade glädjas åt att hon visade sina tårar också för mig.

Men ibland möter jag personer där det är något märkligt med leendet. Ibland handlar det om att leendet bara finns på läpparna, medan ögonen säger något annat. Någon gång om att kroppen säger nej, där leendet säger ja. Ibland att tonfallet känns mindre glatt än leendet på läpparna. Alltså fall där leendet känns påklistrat, där jag inte riktigt kan lita på det... och där jag börjar söka orsaker. Vad är det som inte stämmer? Mycket handlar så klart om mig och min perception. Ofta ser jag ju en spegling av mig själv i andra. Jag kan ju relatera till bristen på äkthet, eftersom jag, av rädsla, valde den vägen i många år. Så jag kan liksom nosa mig till det.
Jag minns när jag besökte Canada och alla sa vänliga saker till mig och om mig och log hela tiden. Det kändes som att befinna mig i en teatersalong. Jag som kom från det lite barskare Sverige började bli misstänksam mot leenden - var de sanna eller inte?
Och ofta spelar det alls ingen roll.
Alltså, jag behöver inte bry mig om ifall leendet är osäkert, förljuget, överdrivet, varmt, kylslaget, galet, kärleksfullt, välkomnande, manipulerande eller avfärdande. Det jag kan välja är hur jag förhåller mig till det. Jag kan välja att ta emot leendet och stanna där.

Men jag märker med mig själv att jag blivit mer känslig för när jag hör en sak AFK och en annan sak i sociala medier. När det är som att jag möter två olika personer.
För vem är den verkliga?
Är det så att vi ibland lockas att bli modigare när vi slipper ögonkontakt?
Eller att vi väljer att spela ut en sida hos oss själva som vi väljer bort när vi faktiskt möts? Eller att vi är vänligare framför skärmen, att vi väljer att le där, där många kan se oss och passar på att ge tjuvnypen lite mer i smyg?
Eller handlar det om något helt annat - att vi inte är medvetna om vad vi sänder ut?





Jag jobbar med att vara autentisk.
Att du som läser bloggen ska känna igen mig när vi träffas, och att du när du koller mig på Facebook eller läser mina tweets får känslan av att de kommer från samma person - även om tilltalet varierar lite grand beroende på kanal.
Jag strävar efter autenticitet och transparens.
Jag har slutat spela teater.
Och det är kanske därför som det ibland känns jobbigt för mig när jag möter människor som spelar upp helt olika personligheter i olika medier.
För vad är det äkta?
Vem kan jag lita på?
Ibland spelar det verkligen ingen roll. Ibland är det roligt att bara leka … leka roller...
Hur tänker du kring detta?


Related

livet 6957776476042072867

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Helt underbar krönika. Vi behöver vi skala av lager som vi lägger på oss genom livet. Det kan vara av olika orsaker som vi skaffar oss roller, som inte blir äkta. Autentisk är härligt ord för hur du vill vara och jag hoppas att många kan känna igen sig i viljan att vilja vara autentisk.
    För det kan ibland vara svårt, mycket beroende på normer och socialt spel. Men om vi försöker varje dag, tror jag till slut vi närmar oss någonting vi kan vara nöjda med.

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam12 september 2012 11:32

    Det kan ju vara så enormt svårt. Man skulle kunna säga att jag har skrivit boken "100% Charlotte - eller hur jag fann mitt inre ledarskap genom att känna sårbarhet och skam" som ett inlägg i den debatten. Min upplevelse är samtidigt att det är värt det. Ju mer autentisk jag blir, desto mer kärlek kan jag ge - och ta emot. Tack för feedback <3

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item