charlotterudenstam

Att det ska vara så svårt att hitta tårarna.

Om tårar vore guld skulle jag inte vara särskilt rik. Tårar har aldrig varit stora på min repertoar. Och ibland längtar jag så ...




Om tårar vore guld skulle jag inte vara särskilt rik.
Tårar har aldrig varit stora på min repertoar.
Och ibland längtar jag så efter dem.
Att bara släppa taget och låta dem flöda.
Hur ofta gråter du?
Men i går kände jag mig under ett ögonblick så trött att tårarna faktiskt kom...

Inte ens som barn var jag särskilt gråtig. I allafall inte som jag minns det. Och när det pratas om mig så var jag nog antingen ett solsken, arg eller kallades för gnällig. Men lipsill. Icke.

Jag har inte sett särskilt mycket gråt runt mig heller. Kanske var det så att tårar inte var särskilt tillåtna i min uppväxtmiljö? Jag har lite svårt att avgöra det, eftersom det i så fall var något ganska outsagt. Kanske att någon någon gång har sagt: ”En stor flicka gråter inte.”

Det är så att jag minns situationer när jag faktiskt grät. En gång som tonåring, när jag hade feber och hade målat mig med massor av lager mascara, satt jag och såg snyftaren ”Dimmornas bro” på teven och tårarna skvalade. Jag såg nog ut som en tvättbjörn efteråt. Och jag minns det som att jag både skämdes lite över mina tårar (”Jag har ju feber”) och samtidigt kände en slags fascination över dem.




När min mormor dog i cancer, bara 71 år gammal, satt jag på begravningen och kämpade för att gråta. Jag lyckades inte klämma fram en enda tår, fast jag verkligen ville och trots att jag verkligen sörjde henne. Då skämdes jag för min brist på tårar...

Som vuxen har jag vid några få tillfällen hört män säga: ”Kvinnor som gråter gör det bara i manipulativt syfte”. Och det gjorde naturligtvis att man krav vreds åt hårdare. Jag avskyr verkligen att bli misstänkt av fel anledning. 

Jag har också varit med om, vid ett tillfälle, att jag i förtvivlan började gråta på en tågluff, vilket ledde till att vi fick en fantastisk hytt på en färja mellan Irland och Frankrike. Jag var verkligen förtvivlad och grät min förtvivlan... men sett utifrån skulle det förstås kunna ses som en manipulation. Och efteråt har jag talat om det där med viss stolthet... att mina tårar kunde ge ett så positivt resultat. Men när jag stod där på resebyrån i Dublin var det inte så muntert. Och min dåvarande pojkvän tyckte nog att det var väldigt pinsamt. Jag klev ur rollen som ung, klok och resonabel kvinna. Jag blev nog i hans ögon rätt hysterisk.

Det blir allt lättare för mig att gråta, men fortfarande känner jag att det är den känsla i mig som flödar med störst motstånd. Det är som att det finns en spärr mot att gråta, en spärr som väldigt sällan släpper. Lite vått blir det då och då i ögonvrån, javisst. Men sällan kommer vattenfallet, floden.

Jag går med en känsla av att det väntar ett vattenfall. Att jag har en oförlöst sorg som skulle kunna förlösas med hjälp av en massa tårar. Det känns som att jag skulle behöva tömma ut dem. Men jag vet faktiskt inte vad sorgen handlar om... det är bara en känsla. Senaste tiden har jag ofta känt som en vibration, en darrning som finns i kroppen, jag har känt tårar som nästan nått ögonen, som att de står lite på vänt och så kanske det droppar över lite grand... 

Kanske väntar tårarna för att jag är rädd för dem, för att jag har hört att de är manipulativa, för att det är lättare att vara arg än att vara ledsen. Kanske väntar tårarna för att jag har lärt mig att kombinationen kvinna och tårar innebär svaghet och att vara svag är det mest förbjudna i mitt liv.



En gång har jag varit med om en ordentlig tårflod. Jag hade gjort den fantastiska resan som kallas  ”Who is in” på Osho Risk, en fem dagars process där man förenklat sagt får möta sin inre röst i massor av meditationer. När processen var slut grät jag i flera timmar. Jag vet fortfarande inte varför jag grät, bara att hela jag kändes lättare.

Så gråt när du behöver, släpp fram guldet... (och det där sa jag nog mer till mig själv än till dig).

Så jag kunde aldrig sjunga med i den här:




Ibland känner jag mig ledsen, även om tårarna inte kommer...

Related

våga 5582260350944025573

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Fint skrivet om tårar, ja det är ett lite komplext ämne för de är svåra att styra över. I perioder som varit riktig tunga i mitt liv är det som att sorgen varit för stor för att gråtas ut, och tårarna har torkat ihop på insidan. Jag minns en gång då en sådan period var, och jag googlade på alla de sorgligaste låtarna i världen och gjorde min egen "Gråta-ut-playlist" på Spotify. Inte ens det hjälpte! Men sen efter en tid släppte det och gråten kom tillbaka. I perioder har jag så vansinnigt lätt för att gråta, krävs bara en kattunge på Youtube eller en ärligt ställd "Hur mår du idag?" för att det ska börja rinna. De kan vara frustrerande de där tårarna, eftersom folk som du beskriver antingen tycker alldeles för synd om en, eller att de tror att man försöker manipulera. På senare år, efter långa utlandsvistelser och massa familjelängtan, har jag även fått uppleva glädjetårar. De är fantastiska! Mera gråt till folket :) Tack för fin blogg!

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam29 september 2012 09:38

    Tack Elin! Dina tankar värmer mitt hjärta <3

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item