Vilken makt har skammen i ditt liv?

Jag älskar min 15-åring Charlotte, trots att hon inte kunde skrika nej och försvara sig.

Jag undrar verkligen vilken makt skammen har över oss, hur mycket vi låter den styra våra liv.
Vad är det som gör att vi upprepar mönster, står ut i outhärdliga situationer, håller skenet uppe, får stora skälvan bara vid tanken på hur andra ska reagera.
Och så kryper vi in i vår skambubbla, vi tystnar, vi gråter, vi skriker, vi blir tillintetgjorda.
Och livet kan tidvis förvandlas till en serie av gråa dagar.
Tills vi laddar ur skammen.

Jag brukar skriva att jag vardagsskäms en massa... och det gör jag. 
“Oj, nu tog jag för mycket plats, oj, nu var jag inte tillräckligt förberedd, oj, nu hade jag inte...” och så går det på.

Och det är klart att vardagskämmandet är lite jobbigt, för ofta handlar det om mig i förhållande till andra och att vilja göra ett gott intryck. En vilja att andra ska tycka om mig (ibland till varje pris...)
Men vardagsskämmandet är det ändå rätt okej att leva med.

Värre tror jag är med den där svarta skammen. Den som skapar hål i våra liv. När det handlar om att dölja familjehemligheter till exempel, eller om att dölja en del av sig själv. 
Jag kan tänka mig hur mycket skam, oro, förtvivlan personer som dolt din sexuella identitet har känt innan de vågat komma ut som sig själva. När vi känner att vi har skam i kroppen. 

Men det kan vara andra saker som kan var svåra också. 
Under många år vågade jag inte förstå att jag blev våldtagen som 15-åring. 
Inför mig själv sade jag:
– Det var mitt fel att det hände, 
det är jag som är skyldig till att det blev som det blev. 
Jag skambelade mig själv för min brist på mod, styrka och för att jag fegade ut och inte skrek på hjälp den där gången. 
För mig dröjde det nästan 30 år innan jag insåg att min första sexuella upplevelse var en våldtäkt.

Så förlösande den insikten var. 
Äntligen kunde jag känna ilskan. 
Äntligen kunde jag skrika. 
Äntligen kunde jag ladda ur skammen. 

I dag har jag ett rätt så neutralt förhållande till våldtäkten. 
Jag är inte det jag utsattes för. 
Jag är inte längre skammen. 
Jag är en av de tjejer som haft en traumatisk sexuell upplevelse och överlevt.

Här tror jag en av lösningarna finns: 
Att vi laddar av skammen. 
Att vi börjar öppna oss och berätta om det vi skäms för och tillåter oss att bli mottagna. 
Ofta har vi en massa skamfyllda fantasier om att andra ska vända oss ryggen när vi berättar det “hemska”. 

Att vi har blivit våldtagna, 
att vi har varit otrogna, 
att vi har ljugit, 
att vi har stulit, 
att någon i familjen har begått ett brott, 
att en familjemedlem inte fick bo med familjen, 
en hemlig syster... 
eller vad det nu kan vara. 

När vi börjar tala om det, i sammanhang som känns trygga och säkra, då händer något. 
Då är det som att alla i cirkeln också kommer i kontakt med sina egna familjehemligheter, trauman eller skam och så börjar de laddas av. Vi börjar se varandra med nya ögon. Tillsammans kan vi läka de gamla såren.

För vad händer när du slutar skämmas? 
Vad händer när du säger: 
Detta är jag. Detta är jag bortom maskerna.

Min bok 100% Charlotte handlar ur en aspekt om detta. 
Att jag visar mig själv utan masker. 
Och att du som läser den får välja om du gillar mig eller inte. 
Det är ditt val. 

För mig har detta, att vara autentisk, lett till närmare relationer, mer kärlek, mer vänskap en tidigare. Och de som gillar mig i dag gillar mig, inte en person jag spelar upp, ingen mask. För dem spelar det ingen roll om jag en gång var en osäker och rädd och skamsen femtonåring som blev våldtagen.


Vilket litet steg kan du ta för att bli mer autentisk?