Att be om förlåtelse och verkligen mena det.

I går gjorde jag en grej som oavsiktligt sårade.
Jag tänkte mig inte för. Det var så klantigt av mig.
Jag bad om förlåtelse, flera gånger.
Jag fick förlåtelse.
Men det jag gjorde kan inte göras ogjort. Det har hänt. Och jag har svårt att förlåta mig själv. Jag borde ju ha fattat, tänker jag.

Jag ser ett ansikte framför mig. Ett ansikte hos en person som känner sig sårad, ledsen, arg, besviken på mig. Det kan vara många ansikten, för jag har ju hunnit med att göra fel massor av gånger i mitt liv. Och att se ett sådant ansikte för mig gör så ont i mig. För oftast har det inte varit min mening. Och jag inser att en av mina drivkrafter i livet har varit att undvika att möta sådana ansikten - alltså att jag verkligen har försökt att förhindra situationer där jag skulle kunna såra andra. Rädslan för att såra har fått mig att stanna för länge i relationer, har fått mig att säga ja till sådant jag skulle ha sagt nej till, har fått mig att tystna, har fått mig att resignera, har fått mig att krympa och ibland gjort mig arg, för min egen oförmåga att stå upp för mig själv.

Men ibland har jag alltså sårat ändå. Jag har kommit till den där punkten som jag är så rädd för. Och när jag är precis vid den där punkten känns det i mig som att det är skönare att tillåta någon att gå över min gräns än att jag går över någon annans. Alltså att det är viktigare för mig vad som känns i någon annan.

Jag blir påmind om det när jag ser ett sådant ansikte. När jag ser smärtan i ett ansikte. Och jag önskar att jag kunnat trolla bort handlingen, göra den ogjord. I mitt inre lägger jag mig platt på marken och säger: Stena mig om det behövs, bara du förlåter mig. Döda mig.

Så stark är min inre känsla av att vara helt fel när jag oavsiktligt gjort någon annan illa. Ibland, som i detta fall, hade jag kunnat räkna ut det, men jag fattade inte. I andra fall är det helt omöjligt att veta vad som kan såra... 

Jag har bett om förlåtelse, jag har fått den och jag har fått en insikt om hur sträng jag är mot mig själv. Och jag hör en röst som ropar att jag inte behöver vara så här sträng mot mig själv. 
Och jag känner att den här delen i mig, den här delen av 100% Charlotte är lite extra svår att omfamna. Jag hör röster som säger: Du har fått förlåtelse, släpp det! Jag vet, jag ska... men ännu är jag i den där känslan: Bara jag inte hade gjort det. Tagelskjortan är på. Det gör ont.

Så här kändes det i går kväll. Nu känns det lite bättre.