Växande kvinnor behöver en kärleksfull gemenskap

Min roll är att stå kvar när det blåser.
Att stå kvar och visa att detta är jag.
Att inte tillåta kvinnoförtryck, inte ens om det skulle komma från mina närmaste.
Det är ett av skälen till att det är så viktigt för kvinnor att umgås med andra kvinnor som omsluter dem när vi växer.
Jag lyssnade just på den amerikanska författaren och läkaren Christiane Northrup och fick ännu en ahaupplevelse.

Ibland säger mina barn: 
– Maaaammmma... med ett sånt där lite dömande och gnälligt tonfall som får det att göra ont i magen på mig. 
Numera gör de det praktiskt taget alltid på ett skämtsamt sätt. Men till en början var det nog inte så. För de allra flesta barn tycker under någon period att deras föräldrar är pinsamma. Kanske i synnerhet deras mamma.

Jag har hört så många kvinnor säga: 
“Han säger att jag ska vara mitt vanliga jag, så som jag var förut, när vi träffades, men det är ju inte jag längre, jag vill att han ska acceptera mig som jag är.”
När de träffades hade de kanske ganska så snart ett gemensamt projekt: Att bilda familj. Och den unga kvinnan var uppfylld av att finnas till för andra. 
I 40-årsåldern händer det att väldigt många kvinnor vaknar upp och säger yrvaket: Men jag då, finns det någon plats för mig?

Christine Northrup menar att medelåldern är en alldeles lysande tid för kvinnor, för det är då vi kan förverkliga oss själva. I västvärlden är få kvinnor ekonomiskt beroende av män, vilket gör det lättare för oss att välja själva.
Men få kommer till en början att gilla vår självständighet. Många vill ha den mamman som de är van vid, den hustru som de var van vid, den dotter de var van vid. Många vill inte acceptera den kvinna som sätter sig själv vid rodret och säger: Detta är mitt liv, jag förvaltar det på det sätt som känns bäst för mig, inifrån mig själv.

Christine Northrup berättar om en kvinna som börjar dansa loss på ett bröllop. Hennes dotter tycker mamman är pinsam och säger: Mamma, ingen vill se dig dansa så där.
Mamman tittar vänligt men bestämt på dottern och säger:

– Det är på detta sätt som kvinnor har förtryckts, med döttrar som trycker ner sina döttrar. Jag fortsätter att dansa som jag vill, tack så mycket för att du delade dina tankar med mig.
För det som brukar hända är … att efter ett tag så kommer barnen att bli stolta över mamman som står upp för sig själv. Och det är så jag uppfattar att mina barn har gjort.

Christine Northrup menar att vi som kvinnor behöver ta ansvar för våra liv. Vi kan inte gnälla, gnäla eller tjata oss till en bra relation eller förändringar. Vi behöver göra jobbet själva - och sedan se vad som händer. Kanske kommer vårt förändrade beteende att inspirera andra i familjen, men vi får räkna med att under en övergångsperiod bli kritiserade när vi börjar ta ansvar och lyssnar in oss själva och agerar ifrån det.

Och just det där med kritiken kan göra det svårt för kvinnor att ta det här stegen. Att säga: “Från och med nu kommer jag att göra så här...” Jag minns till exempel hur jag när jag började jobba hemifrån till en början tillät att andra att avbryta mig, det jag gjorde kom för det mesta i andra hand.

Så Christine Northrup rekommenderar kvinnor som vill börja lyssna på sig själva, som vill följa sin inre röst att se till att ha andra kvinnor runt sig, som kan omfamna dem på vägen. Jag befinner mig i flera sådana konstellationer just nu och det är väldigt helande.
Och om bara någon vecka kommer jag att ingå i ännu en, när Heal my voice Sweden startar. Det är ett ideellt bokprojekt (på svenska) som kommer att pågå under nio månader och där vi tillsammans kommer att skriva ett kapitel var i en bok … och där syftet är att läka sår inom oss... och vi kommer att få ta del av andra kvinnors berättelser... vilket kommer att hjälpa oss på vägen... tillsammans är vi starka.
Så finn en gemenskap som tillåter dig att växa. Om du är kvinna och skriver på svenska eller vill skriva på svenska kan Heal my voice Sweden vara ett alternativ.

 Ett annat klipp med Christiane Northrup: