charlotterudenstam

Att känna sig missförstådd... och låta det klinga av.

Mitt inre barn känner sig ibland missförstått. Ibland känner jag mig så missförstådd. Ibland gör det mig ledsen. Det där att kommunikat...

Mitt inre barn känner sig ibland missförstått.


Ibland känner jag mig så missförstådd.
Ibland gör det mig ledsen. Det där att kommunikationen inte riktigt fungerar.
Ibland blir jag arg. Särskilt när det känns som att missförståendet är medvetet.
Alltså där någon ska vara rolig eller ironisk på min bekostnad.
Och samtidigt inser jag att jag kanske ber om det.

Att vara spontan och att spruta ur sig ord har sina risker. 

Mina ord är sällan vägda på guldvåg. J
ag säger det som faller mig in - och litar på att det landar rätt. 

(Fast ibland tänker jag efter och det händer att jag suddar 

och att jag låter bli att trycka på sändknappen.)

Det är spännande att se hur saker landar.


Alltså - jag skriver något där det finns en möjlighet att tolka in flera saker. 

Det kan hända att jag gör det för att försöka vinna en poäng, vara lite rolig. 
Och så är det en eller flera som ser det som läser in något annat än det jag avser, 
eller som tar orden bokstavligt, 
även i det fall jag tycker att det borde vara uppenbart att de är metaforer.

Och så får jag ord i retur... 

som gör att jag känner mig missförstådd.

I går var jag arg en lång stund. 

Femåringen i mig kände mig orättvist behandlad och hade lust att sparka världen på smalbenen.
Jag gick och simmade istället och ilskan rann av mig.


Och jag insåg att jag får smaka på min egen medicin ibland.


I går skrev jag om att vara präktig

att acceptera och bejaka det - 
och att jag tidigare skydde präktigheten 
och både såg ner på andra som var präktiga 
och var rädd för att själv bli hånad.

Och sedan är det precis det jag upplever att jag möts av. 

Alltså den som sände ut det hade säkert inte som avsikt att håna mig, 
ville möjligen göra sig lite rolig på min bekostnad. 
Men det var där det träffade. 
I det som jag är så rädd för. 
Den där känslan av att bli tillintetgjord och förlöjligad.

Som barn var det det värsta. 

När andra skrattade åt mig. 
Det kunde kännas som att dö lite grand. 
Och nu vet jag ju att det går att låta det passera. 
Att jag inte behöver låta barnet i mig reagera, 
utan att jag kan bära ilskan ett tag... 
för det som händer i mig händer ju i mig. 
Det är mitt ansvar. 
(Även om det är skönt att ibland skrika och bråka som ett barn...)

Jag vet inte om jag gör mig förstådd.
Alltså - igår pratade jag om rädslan för något av det värsta... 

att bli missförstådd och förlöjligad... 
och så hände det.... 
och jag överlevde.

Så vad kan jag dra för slutsats? 

En är: Jag överlever det värsta.
Tack för lektionen, livet.

Related

livet 5933985724514018862

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item