charlotterudenstam

Apropå Torka aldrig tårar utan handskar: Jag minns dem som inte längre är med oss.

Samtidigt som kyrkklockorna ringer in Allhelgonahelgen sitter jag och tittar på sista delen av Jonas Gardells teveserie Torka aldrig tåra...



Samtidigt som kyrkklockorna ringer in Allhelgonahelgen sitter jag och tittar på sista delen av Jonas Gardells teveserie Torka aldrig tårar utan handskar.
Och jag blir så berörd.
Bilderna av Benjamin, Rasmus och Paul följer med mig i drömmen och jag minns andra unga män som inte hann fylla trettio.
Sorgen över de döda. Sorgen över liven som blev så korta.

Jag sitter i mitt meditationsrum och känner mig ensam. Det är som att väggarna kommer emot mig. Jag minns de unga männen, pojkarna som dog unga. Och jag lever - jag borde ju vara glad tänker jag. Men jag väljer alltså att känna sorg och ensamhet.


Jag minns Roger som dog i en mopedolycka som 15-åring, 

jag minns Rune som drunknade drygt 20 år gammal, 
jag minns Heikki som bröt nacken och dog i ett trapphus knappt 18 år gammal, 
jag minns Bengt som dog i aids i New York kanske 26 år gammal. 

Och jag ser andra unga människor passera revy för mina ögon. 
Så länge sedan det var. 
1970-tal och 1980-tal. 

Jag har skrivit tidigare om första delen av Gardells romansvit med samma namn som teveserien. Jag gillade boken också. Också den fick mig att minnas, fast då handlade det mest om att söka sin identitet. I första delen är det inga som har hunnit dö, det är inga begravningar.


I teveseriens sista del är festen över. 

De levnadsglada kåta killarna tynar bort och dör en efter en. 
De som ännu lever bär de dödas kistor. 
Och jag tänker hur otroligt svårt det måste ha varit att vara mitt i det där. 
Aidsdöden förekom bara i min periferi, med oron för mina homosexuella bekanta. 

Jag blir inte bara sorgsen när jag sitter och tittar. Jag blir också rasande. Överlevande pojkvänner som inte får närvara på begravningar, som inte får stå med i dödsannonser... som offras för skammen. För vad skulle folk tänka om de förstod att vår söte son var fikus och hade dödd i aids. Så arg blir jag... arg över den bristande medkänsla de där rädda människorna hade. Där “vad folk skulle kunna säga” gör att man börjar handla omänskligt. Rädslan. Rädslan som verkligen fängslar.


Jag kommer att tänka på ett citat ur teveserien, som går ungefär så här: 

Det var de som älskade mest som dog. De som älskade mest dog.
Aj, så ont det gör.


Den av personerna som följde med mig mest enträget i sömnen var Paul. Mannen som verkligen levde ut sin homosexualitet, som firade jul med sin familj med bögar, som sket i traditionerna och vad familjen skulle tycka och tänka. Som valde sitt liv och som visade solidaritet och som aldrig bangade för en fest. 

Han får mig att tänka på Jacob Dahlin, en av dessa män som jag ofta tänker på med värme. Smarta, roliga, kunniga, pålästa och skälmska Jacob. Jag mötte honom vid några få tillfällen och aldrig i hans privata sfär. 
Men jag minns en oerhört underhållande tågresa med honom, han och jag i en kupé mellan Bryssel och Luxemburg, det var våren 1984 och vi var på väg till Melodifestivalen som journalister, den som vanns av tre par gyllene skor. Jacob kunde typ allt om Eurovision song contest och en av hans sidor var väl just att vara schlagerbög.

Å jag saknar er grabbar. 


Och jag känner mig lite ensam. Trots att solen nu vågar skina över Malmö.
Allhelgonahelg och allt.

Related

världen 436361853991582530

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item