Jag lämnar självömkans träsk.

Nu får offret i mig vila ett tag.

Jag märker hur jag ibland trillar ner i självömkans träsk och blir liten och ledsen.
Maken tittar vänligt men bestämt på mig och säger: Skärp dig. Världen är större än träsket. Du kan välja något annat.
Och jag börjar andas igen. Lite motvilligt. Känner mig anklagad också för det, för att jag hamnat här. Det är som att utdunstningarna från träsket förgiftar mig.
Det är som att offret i mig har tagit hem segern.
Då gäller det att dra på sig stövlarna och lämna självömkans träsk.

Självacceptans kan vara att både våga omfamna känslor av litenhet, ledsenhet, av skuld och skam. Att verkligen känna att det är okej att känna så. Men det kan också vara att tillåta sig att komma ur de där känslorna. Att släppa tag om den del i mig som är ett offer.
Alltså - det är okej att känna mig liten - men nej, jag behöver inte stanna i självömkans träsk.
Jag är så mycket mer än min självömkam. Jag är så mycket mer än känslor av skuld och skam. Jag är så mycket mer än felen jag gör.
När jag hamnar i det där offret är jag rätt så trist. Jag minns situation efter situation där jag upplever att jag har handlat fel. Jag lägger märke till misstag. Jag lägger märke till när jag retat upp andra eller sårat andra. När jag är ett offer finns känslan: Det är inte meningsfullt längre, vad jag än gör så blir det fel.

Och då kan det vara bra att jag skärper mig (även om just det uttrycket triggar mig). Det kan vara bra att lämna den nivån.
Att säga: “Okej, en del av mig är ett offer, men nu väljer jag något annat.”
Att höja mig en smula. Eller mycket.

Där nere i träsket så ser jag mest skit.
Det är tungt där nere.
Jag saknar överblick över situationen.
Jag är omgiven av andra som också kastar skit, på sig själva eller på varandra.
Livet känns som en grottekvarn.
Det känns som att det inte finns någon väg ur detta tillstånd.

Men tar jag bara och reser på mig får jag genast ett nytt perspektiv.
Jag ser att det finns något bortom träsket,
jag ser ett stort landskap där träsket är bara en liten, liten del.
Och jag ser att jag har stövlar på fötterna
och att jag faktiskt kan välja att gå därifrån.

Så jag börjar kliva bort från träsket. Jag känner hur det blir lättare att andas. Jag känner att jag inte längre är fångad i tankar av skuld och skam. Jag börjar se att offret bara är en liten del av mig, en del som jag accepterar och kan omfamna, men som jag inte längre tillåter att styra mitt liv.
Så står jag på fasta marken igen. Jag ser att jag, om jag vill, kan gå ännu en bit bort och klättra upp på ett berg, för att få ännu större överblick och kunna andas ännu friare.

Men just nu känns det skönt att bara vandra, ha berget i sikte och äntligen andas frisk luft. Jag skärper mig och låter självömkan stanna i träsket. Jag väljer att se att jag är så mycket mer, att jag är 100% Charlotte. Och jag börjar minnas allt bra jag är. Också.