Låt det växa.

Lite isiga vindar.
Och ändå.
Våren är här.
Det är dags att städa i trädgården.
Göra rum för något nytt.
Jag började med underarbetet för ett par veckor sedan. Jag rensade, rensade, rensade.
Det är inte riktigt klart.
Men jag insåg att det jag gjorde var att ta bort en del gammalt,
för att ge plats för det nya.
Så nu tar huset emot nya besökare med nyplanterade blommor.
Och mina krukväxter har fått ny jord.
Det är något nytt på gång.
Det börjar växa.
Jag är nyfiken på vad som ska komma att blomma.

Den bästa dagen

När jag vaknade i morse gjorde det fortfarande ont.
Men smärta kan på sätt och vis vara skön.
Det känns att jag lever.
Och så har det bara blivit bättre.
Det här kommer att bli den bästa dagen (och sedan kan det bli så i morgon, och i morgon och i morgon också... )


Att komma i kontakt med min egen känslighet kan alltså göra ont i mig. I går kändes det som ett hårt tryck över bröstet. Jag lät det finnas där. Jag kände mig nyfiken på det. Det var ett av många bevis på att jag är levande. Väldigt levande.

Så valde jag Yogite som morgonte och vad är meddelandet? 

Jo: Meditate and let things come to you.

Jag hade valt att inte inleda dagen med att meditera. Jag hade valt att se till min krassliga dotter och ta en kopp te. Och i dag bröt jag inte ihop för det. Alltså, jag tog det inte som en allvarlig förmaning om att jag gjort något fel. (Vilket betyder att jag tydligen är lite mindre känslig i dag än i går.)
Jag gick upp till datorn och fann ett meddelande om Omharmonics meditationer. Naturligtvis handlade det om någon som ville sälja något till mig - men det ingick en tiominuters meditation som jag kunde ladda ner utan kostnad. Så det gjorde jag. Det som gjorde att jag klickade har delvis koppling till kursen jag gick i Silva UltraMind, som handlar om att få hjärnans vågrörelser att sakta ner till alfa-fart, för att komma i kontakt med kreativitet och flöde. Och detta Omharmonics verkar ha liknande bakgrundstankar.
Så jag satte mig i mitt gröna meditationsrum och lyssnade. Och då kom idén om att jag ska fixa till utseendet på bloggen seglande emot mig.
Jag har länge känt att temat inte känts riktigt bra. Så jag är sååå tacksam för att jag fick impulsen att göra något åt det.
När meditationen var klar kom nästa låt i min telefon - slumpvis - och det var Marie Fredrikssons gamla hit: Den bästa dagen.
Och då kändes det som att något inifrån ropade på mig: Charlotte, låt det här bli den bästa dagen. Och precis hörde jag Uno Svenningsson sjunga: Du är mitt solsken och min längtan.
Det här bara måste ju bli en bra dag. Och jag kan skapa den alldeles själv!








Namaste!

Överkänslig.

Jag rasar.
Jag faller.
Jag har den där känslan som jag hade när jag var liten och ramlade ur sängen.
Som att jag befinner mig i luften, snabbt på väg neråt och snart kommer jag att slå i marken.
Och dö eller göra illa mig väldigt mycket.


Fast ännu har ingenting hänt. Själva ramlandet är väl också en schimär. Men det gör så jävla ont. Det gör ont överallt och det svindlar och jag faller, faller, faller.
Jag inser att jag har en defekt.
Jag är nog felkonstruerad.
Jag har en defekt som skapar så mycket smärta.
Jag känner för mycket.
Jag är för överkänslig.
Jag suger åt mig kritik värre än värsta svampen.
Det är som att all kritik på tusen meters håll bara hamnar på mig.
Och jag kan se att jag får så mycket postivit.
Jag får så mycket kärlek.
Jag får så mycket uppskattning.
Och så dör jag om någon kommer med någon liten randanmärkning.
Jag vill inte ha den där defekten.
Jag vill inte vara så känslig.
Jag vill ha ett stort skydd runt om mig.
Jag vill inte känna smärtan i hjärtat.
Jag VILL INTE.
Jag vill ha en kevlarsjäl.
Jag vill inte att någon ska nå in och putta ner mig.
Jag vill inte känna att jag faller.
Jag hatar den där känslan av att befinna mig mitt emellan.
Att inte veta om jag kommer att slå mig hårt.
Eller om jag faktiskt kommer att landa mjukt.
Jag vet ju faktiskt inte vad som kommer att hända.
Jag kan ju landa i bomull.
Det är lika möjligt som att hamna i ett törnsnår.
Allt är möjligt.
Jag kan välja kärlek.
Jag kan välja att ta emot kärlek.
Jag kan välja att höra kärlek.
Jag kan välja att låta mig smekas.
Men det är som att det lilla, lilla, lilla som eventuellt går att tolka som kritik
tränger sig före och ställer sig i vägen, så att jag bara ser det
Så att jag känner mig ifrågasatt
Så att jag blir ledsen ledsen ledsen
Så att jag liksom själv slänger mej ut
och tillåter att jag faller
I själva verket är det jag själv som slänger mej ut
eftersom jag väljer att bli ledsen och liten
av det som andra inte ens skulle uppfatta som kritik
Alltså, jag upplever att världen är emot mej, det är något i någons röst, något i någons tonfall, en formulering i ett mejl
som gör att jag känner mej ifrågasatt och ratad
och jag har lust att gömma mej längst in i garderoben
Bara dö en liten stund
och ensam ensam ensam slicka mina sår
Det gör så ont i hjärtat
och på utsidan har absolut ingenting hänt
Och den lilla lilla saken som satte i gång det hela,
tja, skulle jag berätta vad det var,
så skulle perspnen säga: Va, hallå, skärpning,
det där var väl ingenting
Och det var ju verkligen ingenting
Men jag förstorar upp det
Minsta lilla fel jag gör
är som att dö lite grand.
Jag gör läxan hela tiden
Jag gör läxan
Men ändå tycks jag glömma någon liten liten detalj
som jag kan förebrå mej själv för
Att jag inte gör det tillräckligt bra
och så lägger jag på det som egentligen inte är kritik
men som jag kan välja att ta som kritik
och så faller
faller
faller jag.

Den här sidan av att vara 100% Charlotte är inte den mysigaste.
Jag andas genom smärtan.
Jag andas.
Hoppas jag landar mjukt.






PS: Tack Jenny för att jag kom detta på spåren.


 Det är jag själv som geggar i kevlaren. OBS!
 

Forskning: Sex och smitta. Frihetskänsla ökar risktagandet.

Hur ser vi svenskar på risker när det gäller sex? 
Alltså risker när det handlar om könssjukdomar? 
Och är det så att vi tar andra risker när vi är utomlands jämfört med hemma i Sverige? 
Känns det tryggare att ha sex med en svensk än med någon från ett annat land?

Könssjukdomar finns överallt. Den som har oskyddat sex tar en risk - oavett med vem han eller hon har sex. Och ser man till svenskens riskbeteende utomlands, så ligger Thailand och Spaninen i topp för de länder utanför Sverige där svenskar skaffat sig en könssjukdom.
Men det gäller inte skåningar. För det vanligaste smittolandet utanför Sverige är … Danmark för skåningen.
I Malmö bor det 300 000 människor. Med citybanan ökar känskan av att bo i en storstad. Men bara 20 minuter bort, med samma citybana ligger Nordens i särklass största stad: Köpenhamn. Och för en del Malmöbor kan Malmö kännas som en mindre förort till den stora danska staden.
I Sverige finns en restriktivare syn på sexualitet än i Danmark. Vi är omgivna av fler regler och det finns tuffare smittskyddslagstiftning för att minska sexuellt risktagande. Så måste en svensk som exempelvis fått en klamydia-diagnos berättade vilka hon eller han har haft sex med, både för att nysta fram smittspridare och för att behandla så många som möjligt och minska förekomsten av könssjukdomen.
I Danmark kan man testa sig anonymt och har inte samma skyldigheter som i Sverige.
I Danmark finns också en massa som är förbjudet i SVerige... i Köpenhamn kan man kryssa mellan strippklubbar, bordeller och bastuklubbar. Det kan vara ett eldorado för den som vill utforska sin sexualitet eller som vill testa gränser.
En fråga är då hur svenskar, eller snarare skåningar, beter sig sexuellt när tar tåget över Öresund.
Är det så att vi gör andra riskbedömningar när vi åker till Danmark.
Forskarna Jack Lukkerz och Emma Skarpås vid Malmö högskola har börjat studera det i projektet “Sexualiteter i Öresundsperspektiv.” Deras första studie skrapar bara på ytan... men säger i alla fall en del.
De har intervjuat skåningar som har ett socialt liv i Danmark och dessutom har 450 personer svarat på en nätenkät. Undersökningen är för liten för att vara vetenskapligt säker, men det ger en bild av läget.
Och visst åker skåningar till Danmark för attt ha sex - trots att riskerna är större där - för i Köpenhamn är det fler som har de flesta könssjukdomar än i Sverige (som hiv, klamydia och syftilis.)
– Många som åker till Köpenhamn söker en känsla av frihet. En del känner att de reser från en heteronormativ värld här i Skåne, och sådana normer kan påverka risktagandet. Om det finns mycket som inte är tillåtet i ens hemmiljö kan det sporra en att göra fler saker. Känner man sig fri är man i allmänhet också benägen att ta mer risk, säger Jack Lukkerz till Helsingborgs dagblad.
Läs gärna hela artikeln i HD.
Och här kan du hämta forskningsrapporten.


Så här berättar Jack Lukkerz om projektet för mig:

Studien ska betraktas som en ögonblicksbild och som ett avstamp till vidare studier, eftersom fältet dels inte beforskats tidigare, dels väcks det en mängd nya frågor när man närmar sig frågan. 

I rapporten tittar vi bl.a. på sambandet mellan Danmark och Sverige vad gäller överföring av STI, och i Skåne (men inte i övriga Sverige) uppges Danmark som det land man oftast fått en STI, i de fall man fått en utomlands. Det är också så att Köpenhamn har en avsevärt högre incidens (förekomst av en viss STI per 100 000 inv) jämfört med Nordsjälland och Skåne.

Vi vill naturligtvis inte varna för Köpenhamn, utan snarare stärka det förebyggande arbetet och nätverket preventörer emellan på ömse sidor Sundet. 

Det handlar egentligen om att Köpenhamn, likt de flesta storstäder, har ett helt annat utbud av arenor för sex, som klubbar, massagekliniker, gaysaunor, strippklubbar, swingersklubbar mm, och det lockar naturligtvis oss som bor i en del av världen där utbudet inte är lika stort. Skillnaden till många andra områden är att vi har närhet som är få förunnad - på 30 min kan du uppsöka en stad med ett utbud som slår allt annat i Norden :-) 

Vi har här gjort ett antal fältstudier, men det är som mest tydligt här att vi mest har skrapat på ytan. 

Kontakter med danska kollegor ger vid handen att det uppskattningsvis finns 800 massageklininker i Storköpenhamn. Alla erbjuder inte sexuella tjänster, men en hel del lär göra det. Sedan tillkommer också skillnader i lagstiftning: sexköpslagen, smittskyddslagen mm. 

Sedan försöker vi i studien även problematisera faktorer som man lite slentrianmässigt antar vara riskfaktorer, som vissa arenor. Tidigare forskning visar även att våra utlandsresor, och diverse faktorer inom det, påverkar våra risktaganden. T.ex. avgör resans längd, men också upplevelse av frihet och social anonymitet. Frågan är hur skåningar här uppfattar Köpenhamn? 

Berättarkapital. Vackra Anna.

Inte riktigt Vackra Anna. Men du fattar.

I går träffades vi igen.
Ena gruppen kvinnor som deltar i EU-projektet: Gör ditt företag synligt.
Temat var berättarkapital.
Då kände jag mig rätt hemma.


Viveka Eriksson, som driver bloggen Damjournalen, och som själv har en spännande historia, med bland annat år som biståndsarbetare i Guinea-Bissau, är den person som leder grupperna i ämnet personligt varumärke.
När vi träffades på tumanhand för drygt en vecka sedan fick Viveka idén att läsa upp mitt cv, mina funderingar kring värderingar, kompetenser och sådant för mig. Jag hade levererat. Jag hade verkligen levererat. Nio sidor om mig blev det - varav sju av dem en uppradning av mycket (men inte alls allt) jag har gjort.

Och jag kunde känna att, ja, jag har verkligen gjort mycket i mitt liv. Jag är oerhört kompetent - i synnerhet när det gäller att bruka skrivna och talade ord.

I går skulle vi alltså fördjupa och ägna oss åt berättarkapital, eller som det ofta kallas på svengelska, storytelling.

Vi skulle skapa en sann berättelse som vi skulle kunna använda på hemsida, blogg eller i presentationer. Och jag tänker att det mesta på den här bloggen är ju just det, berättande. Vad skulle jag välja att berätta? Vilken episod? Vad kan vara mest belysande?
Och så seglar det bara fram en bild och jag skriver ett namn på pappret framför mig. Där står Vackra Anna.
Det var rätt så länge sedan jag tänkte på Vackra Anna. I och för sig så har hon gjort sig påmind lite mer under senare år, eftersom min plastsyster gör ett projekt om “Bilden av Vackra Anna” och som jag blev intervjuad om för kanske ett år sedan.

Och jag tänkte: Jag tar hjälp av Vackra Anna. Jag har aldrig tidigare använt någon berättelse där hon har varit med... så varför inte.

Jag vill ju leva till 100%. Jag vill våga känna det som är. Jag vill gilla allt i mig. Allt. Även min skam, min sårbarhet, min rädsla och mitt högmod. Jag vill möta världen som en helhet. Jag vill våga känna mig stolt, även när det är motigt.
Och då kommer jag att tänka på Vackra Anna.
Vackra Anna finns inte med oss längre. Hon var ett original som cyklade runt i Långshyttan när jag växte upp på 1970-talet. Hon kändes gammal redan då. Hon satt där på sin slitna damcykel, med fladdrande kjolar, hatt på huvudet och med läppstiftet målat lite vid sidan av läpparna. När hon cyklade förbi brukade småungarna kasta glåpord efter henne. Hon cyklade för det mesta rakryggad bara förbi.
Vackra Anna hade alltid läppstift på, det satt aldrig riktigt som det skulle, och hon hade nog inte riktigt alla hästarna hemma, men hon fortsatte, hon kompromissade inte, hon satt där rakryggad på cykeln och fortsatte göra sin grej.
Och jag inser att jag för mitt inre öga kan se Vackra Anna transformeras från en rätt tragisk och ensam ryktesburen person, till en som kan åskådliggöra det där med att vara 100%. Jag inser att för mig finns det en hjältinna i Vackra Anna. För att hon bara fortsatte. För att hon inte kompromissade. För att hon inte lät sig knäckas av glåporden.
Och jag kommer att tänka på Don Miguel Ruiz, författaren som sagt: “Vad andra tycker om dig har du inte med att göra.”
Det är inte så lätt det där. Att låta bli att bry sig om vad andra tycker, tänker, känner och säger. Det är så lätt att krympa av skam eller skuldkänslor. Det är så lätt att börja anpassa sitt beteende och bli en mindre upplaga av sig själv, av rädslan för vad andra ska tycka.
Det gjorde inte Vackra Anna. Och det vill inte jag heller göra.
Det känns också som att ett av mina viktiga bidrag til världen är att förmedla: Du är okej precis som du är. Världen behöver 100% av dig. Och jag hjälper dig gärna på vägen. Jag håller gärna en inspirerande föreläsning, ger dig verktyg i en workshop, eller bidrar med min penna. För det är så viktigt att vi kan vara raka i ryggen och känna oss stolta. Även dagar då det känns lite modigt.

Så sprider vi kärlek. Det är det viktigaste!

Har du tappat bort dig själv?

Jag läser en intervju med författaren Moa Herngren i Dagens Nyheters söndagsdel.
Hennes senaste bok, “Jag skulle aldrig ljuga för dig”, handlar om en trebarnsmamma som tappat bort sig själv.
Trots att jag inte hunnit läsa boken får intervjun mig att hicka till.
Detta är något jag känner igen.


Marknadsföringsmaterialet till boken inleds så här:

Jag heter Cecilia. I mitt pass står det att jag är 175 centimeter lång. Det står att jag är född 15 december 1971 och att jag har gröna ögon och rött hår. Jag skulle gärna vilja berätta för er vem jag är men jag vet inte längre. Jag har tappat bort mig själv för länge sen.

Och jag börjar bläddra i bloggen, bläddra i Adventsboken, Vägen till mitt ja till mig själv, och jag inser att hon (utan andra jämförelser) hade kunnat beskriva mig.
Så här inleds min text:

“ På ytan är allt precis som det ska vara, eller möjligen ännu bättre. Alla barnen mår bra, jag får in mer jobb än någonsin tidigare, det går bra för barnen i skolan, vi bor i ett stort hus, vi är en lyckad familj. Vi har hållit ihop i mer än femton år och av omgivningen betraktas vi som en mönsterfamilj.
Men jag är död på insidan.
När jag går ut i den fantastiska trädgården, som jag återskapat från totalt förfall, som jag verkligen pysslat om, inser jag att färgerna har försvunnit. Jag ser den i svart-vitt. Det är svårt att se det brandgula i dagliljorna eller det röda i rosorna. Jag ser stockrosorna, jag ser humlorna som surrar ut och in ur dess många blommor. Jag noterar att livet pågår runt mig. Men inne i mig är det en slags kyla. Det är som att mitt hjärta har kallnat och att det nästan bara börjar slå när jag har barnen i närheten. “

När detta händer är jag i ungefär samma ålder som Moa Herngrens huvudperson.
Jag läser alltså söndagsintervjun i DN som har rubriken: ”Det är lättare att bli en elak bitch än att ta plats”. Så klart att jag fastnar för den rubriken. Igenkänningsfaktor 150. (Även om jag tagit rätt många steg sedan dess...)

Så jag läser nyfiket intervjun. 

– Jag tror att vi alla mer eller mindre lever i förhållanden där vi kanske inte är oss själva fullt ut. Det kanske inte handlar om medvetna lögner. Väldigt många går runt med en bild av hur de vill att förhållandet ska vara och hur vi vill behandla varandra, men så ligger saker och gror i oss och vi försöker slå knut på oss för att det ändå ska bli bra, åtminstone utåt sett. Samtidigt blundar vi för hur vi mår eller vilka vi egentligen vill vara, säger Moa Herngren till DN.
Jag håller med, jag håller med, jag håller med.
Det är ju ett viktigt skäl till att jag skrivit 100% Charlotte, Adventsboken och Ingen skam i kroppen. Min rätt att vara jag. Min rätt att ta plats i mitt liv. Mitt ansvar att börja känna, agera så att jag mår bra.
Som jag förstår det väljer Moa Herngren att skruva scenariot i boken rätt rejält. Till exempel är Cecilia parterapeut... Jag menar, det blir ju extra skruvat med en terapeut som inte alls lever som hon lär. Som tappar bort sig själv.
Psykterapeuten Madeleine Cocozza menar i samma artikel att det inte är så smart att spela lyckad och lycklig.
– Den svenska kulturen är så ickeaggressiv. Man får inte vara arg, ilsken, sur och negativ. När man sätter gränser för sin egen person eller för sina barn är det jättesvårt att vara trevlig och pedagogisk, man måste visa ilska. Att hålla tillbaka skapar en bild av att det inte är lyckat att bli arg, säger Madeleine Cocozza.

Så fram med känslorna alltså! Våga vara du till 100%. Det finns nämligen bara en som är som du :)






Jag skulle aldrig ljuga för dig, Moa Herngren

Frånkopplad

Jag har tillbringat ett knappt dygn i Kosta,
för att fira min käre svärfar Pelle som i går nådde den aktningsvärda åldern 85 år.
När jag tänkte Facebooka en bild från hotellet... så såg jag att min telefon saknade täckning.
Jag var frånkopplad.

Jag talade med kvinnan i receptionen som sade att detta är ett problem. Det finns en mast någon kilometer bort, som är riktad åt fel håll. Så jag fick en kod för att komma in på det lokala nätverket.
Men jag var ändå mer eller mindre frånkopplad. Jag tror jag lyckades få igenom två wordfeud-ord på hela vistelsen.
Och jag kom att tänka på hur sällan jag faktiskt är frånkopplad. I förra veckan, när jag låg i soffan med feber och illamående, fann jag förströlese via telefonen. Jag skickade teckningar, ord och mottog uppmuntringar på Facebook. Och jag gillar den där känslan. Att vänner och världen finns där på displayen.
Och samtidigt. Hur ofta har jag helt fri tid? Alltså tid fri från nätet? I min verklighet så blir nätet allt viktigare, delar av min verksamhet sker där, allt mer, faktiskt. Jag går kurser för att bli ännu bättre på sociala medier, jag är bra på facebook och så vidare.
Jag inser hur det här har accelerat bara de senaste åren. När jag gick med på Facebook sommaren 2007 så var det något helt annat.
Det senaste året har jag gått två kvalificerade utbildningar helt via nätet. Jag har deltagit i livesändningar (som kursdeltagare), jag har suttit i små arbetsgrupper och talat med människor nio tidszoner bort. Så nätet är fantastiskt.
Det känns som jag verkligen lever glocalt.
Och samtidigt, inser jag, hur viktigt det är att också verkligen vara emellanåt. Att inse att jag är någon och kan umgås också i verkliga livet. Att det viktigaste inte är att ha koll på Facebook eller min ranking på google (du som känner mej vet att detta inte är det viktigaste för mej i mitt liv, men jag vill tala ändå problematisera det här lite, för det är viktiga delar i mitt liv... och förmodligen i ditt också.)
Häromdagen såg jag SVT-programmet Du är googlad, som handlar om hur människor som fått sin identitet kapad eller där någon lägger ut information om privatlivet på ett ofördelaktigt sätt och som inte kan göra något åt det. Hur vi googlar varandra och ofördelaktiga länkar till oss kan leda till... nej, du fick inte jobbet, nej, du är inte trovärdig, nej...
Vi är i en situation där vi ständigt är ute på torget genom våra digitala avtryck. (Och vi kan påverka dem, kolla programmet på SVT Play, det är klart sevärt.)
I dag ser jag det ju överallt. Att vi sitter böjda över våra små datorer när vi färdas eller väntar. Överallt så är folk (även jag själv) vända inåt, mot den lilla skärmen, istället för utåt mot världen. Och jag tror som sagt att det är bra om vi pausar i bland, om vi rätar på ryggen, tittar människor i ögonen, inte avbryter samtalet för att snegla på sms:et (eller vilket annat slags meddelande som helst), att vi behåller vår närvaro, att samvaron med dem som finns i det fysiska rummet blir viktigare än det som sker någon annan stans.
Jag är glad över att jag fick den påminnelsen. Jag är glad att jag till exempel mediterar så mycket, att jag väljer att vara, att när vara, att nära vara... så jag inte förlorar mig i nätrymden.
Vilket är ditt förhållande till att vara frånkopplad? Är det avkopplande eller stressande?


Under mitt frånkopplade dygn passade jag på att njuta av samvaron med Alexanders släktingar. Och av det fantastiska hotellet vi bodde på Kosta Boda Art Hotel. Sån fantastisk idé att smycka ett helt hotell med glaskonst från trakten. Gillas verkligen.





Hoppas din vecka blir fin!

Så mycket omtänksamhet

De senaste dagarna har inte varit mina bästa.
Jag har fått krypa till korset och erkänna mig besegrad.
Alltså, kroppen sa: Nu Charlotte, så vilar du.
Så jag har vilat. Vilar fortfarande på mitt sätt.
Och jag är så tacksam för all omtänksamhet mina vänner på Facebook har visat mig.

Det är roligt att få krya på dig-hälsningar. Jag minns redan när jag var så där åtta år och låg hemma i långvarig öroninflammation. En dag kom det hem teckningar till mig från hela klassen! Klart jag ville komma tillbaks så fort som möjligt då.
På Facebook handlar det inte så mycket om teckningar. Bland de mer traditionella uppmuntrande omtänksamma utropen finns det också de som är... mer underfundiga... som ibland vart och ett för sig är värt en meditation.

Som detta Osho-citat, som Poonam skrev:
“The greatest calamity that can happen to a man
is that he becomes too serious and too practical.
A little bit craziness,
a little bit eccentricity,
is all for the good.”

Det tog jag så klart snabbt till mitt hjärta. Alltså det är viktigt att våga stänga ner när kroppen säger ifrån. Att koppla bort den duktiga flickan som fortfarande ofta gör sig påmind. Det är klart att duktigheten är väldigt bra att ha rätt ofta. Men att vara sjuk på ett duktigt sätt, det är ju bara dumt. Dessutom tror jag att det bara skulle göra att jag mådde sämre. Åtminstone på lite sikt.

Pappa skrev i någon kommentar att jag gjort nu som jag gjorde som barn. Jag sov mig frisk. Och det ligger nog mycket i det. Jag tror sömn är en bra läkare.
Men också att inte ta det så himla seriöst och allvarligt. Det är inte hela världen att vara sjuk ett tag. Kanske det ger mig möjlighet att tänka på något helt annat än det jag brukar. Eller att låta bli att tänka helt?
Som att bara njuta av att våren är här?

Lust och liv presenterar stolt: Sexsibilityfestivalen 2012

Äntligen är det bestämt.
Det blir en sexsibilityfestival i år.
Boka in 13-18 juli och förberedd dig på en njutningsfull festival,
där du kan bara vara, känna närhet, leka, skapa, allt på temat kärlek,sensibilitet och sexualitet.
En unik festival som körs för fjärde året på Skeppsudden strax utanför Norrköping.
“Den nära festivalen.”


Alexander och jag har varit med på alla festivaler hittills. Det är på sexsibilityfestivalen vi testat vår workshop “Ingen skam i kroppen” för första gången. Och det är där vi har blivit närmare bekant med andra människor som är nyfikna på mera närhet och närvaro i sina liv.
Första kvällen brukar det finnas mycket pirr i luften. Vad är en sexsibilityfestival egentligen? Vad förväntas jag göra? Vad förväntas jag bidra med? Var går gränserna?
Sexsibilityfestivalen är en tillåtande festival, men för den sakens skull inte gränslös. Det är viktigt att du känner dina gränser och respekterar andras.
Festivalen är till för dig som vill öppna dig för mer sinnlighet och som vill göra sexualiteten viktigare i ditt liv. Som vill utforska ditt förhållande till din kropp och till din sexuella energi.
Den består av en väldig massa workshoppar, som alla är helt frivilliga att gå på, senaste året pågick tre parallella workshoppar för det mesta. Det finns möjlighet att dela dina upplevelser med andra deltagare i sharinggrupper, är du riktigt intresserad och har en lite mindre plånbok kan du anmäla dig som volontär och hjälpa till med allt möjligt, från att skiva morötter till att svabba golv. Det kommer också att finnas en massa massörer och sexsibiliycoacher som kommer att erbjuda sina tjänster, så här finns en möjlighet att prova på många saker. Det kommer att ske föreläsningar, dans, meditationer... och möjlighet till bastubad och bad i Bråvikens vatten. Många av deltagarna kommer att bo i egna tält och i år kommer det att serveras mer varierad kost än tidigare år - tidigare har festivalen serverat enbart vegetarisk mat.
Självklart är festivalen helt drogfri. 

I år blir Alexander festivalgeneral, medan festivalens skapare, Lorenzo Stiernquist fokuserar på att skapa ett spännande innehåll.
För er som varit med tidigare kan vi också berätta att det kommer att finnas mer vatten att tillgå än tidigare!
Än så länge släpper vi inte programmet. Men vi kan ge exempel på inslag från tidigare år:  Workshoppar som Ingen skam i kroppen, initimtet och integritet, kroppsmålning, tantralek, taoistisk energimassage, flörtskola, AUM-meditation, Ur-sinnlighet, tantrisk kontaktimprovisation, frigörande andning, yoniavgjutning, solosex, new tantra. Varje sommar har Johan Ekenberg föreläst på temat “Sex en motorväg till gud”, det har också varit andra föreläsningar, till exempel om kärlekens olika språk och om vaginarts (med tillhörande bildspel).
Så börja med att boka in dessa datum i din kalender. Vi kommer efter hand att släppa innehållet... och … du som varit med tidigare kan räkna med flera nyheter.

Jag pausar.

I ett par dagar har mitt system legat nere.
Fortfarande går det långsamt, långsamt.
Det är som att min kropp bett om en paus.
Och jag måste lyda.
Jag försöker göra som Eckhart Tolle brukar säga: Accept what is.


Det är så lustigt. I onsdags skulle jag ha min gudinnecirkel. Som jag ser fram emot den. Men vid lunchtid bara brakade jag samman. Feber, illamående... och det var bara att ställa in.
På morgonen hade jag dragit ett kort. På kortet stod det centrering och stillhet. Jag tänkte inte så mycket på det just då. Det var först några timmar senare, när jag låg utslagen på soffan som jag insåg att den stillhet jag behövde... tja... den hade kommit till mig … alldeles av sig själv. Visserligen inte på ett sätt som jag varken hade kunnat förutse eller önska. Men där låg jag nu. Oförmögen att göra något nyttigt. Oförmögen att tänka klart. Jag sov och zappade på teven (något jag nästan aldrig gör). Jag såg ett avsnitt av Alias Smith and Jones från 1970-talet och jag minns hur jag faktiskt gillade den serien den gången. Och en del andra ungefär lika meningsfulla saker.
Och det var okej.
I går sov jag större delen av dagen. Wordfeudade lite emellanåt. Lät teven vara. Läste lite fantasy - precis min nivå i går.
I dag sitter jag en stund vid datorn. Märker att jag egentligen inte är redo. Att jag är medtagen.
Jag accepterar.
Det blir en stilla start på helgen.
Så om du kan, lyssna inåt du med, acceptera det som är. Lyssna på kroppen. Älska dig själv i all din sårbarhet. Tids nog har du samlat krafter igen. Tids nog.

Puss världen.

Välkommen på sexsiblitykväll: Känn ditt ja på fredag i Malmö.

Hur känns ditt ja till dig själv?
Och hur känns ditt nej till andra?
Det kan du utforska på fredag 23 mars nu här i Malmö.
Då ordnar Alexander och jag Malmös allra första sexsibilitykväll.


Tänk dig en kväll då du kan vara dig själv. Då du både kan flyta med och känna. En kväll där du får utforska någon del av dig. En kväll som kan ge ledtrådar in till din egen känslighet, din egen sensibilitet och i förlängningen till din egen lust.

På fredag kväll är du välkommen hem till oss på Reginavägen 70. Vi bjuder på en tvåtimmars workshop på temat: Vägen till ditt ja till dig själv. En workshop där du på ett lekfullt sätt får möjlighet att komma i kontakt med dina gränser - och om du vill, utvidga dem något.

Det kommer också att finnas plats för samvaro och samtal. Alexander och jag kommer att berätta en del om vad sexsibility är och om vad en sexsibilitycoach gör. Dessutom kommer ni att få förhandsinformationn om höstens nya utbildning: Sexsibility SYD som kör igång i oktober 2012. Det blir en utbildning för dig som vill utforska din sexualitet, din närvaro, din sensibilitet - en utbildning som du antingen kan använda yrkesmässigt, som sexsibilitycoach eller i annat människoaarbete, eller bara för din egen skull. För att du vill få ut mer av livet, få mer kontakt med dig själv, känna din lust och sensualitet.

Vi kommer också att berätta om de två workshoppar vi har nästa helg.
Heldagen: Vägen till ditt ja till dig själv ( 31 mars)Heldagen: Ingen skam i kroppen (1 april)

Mest får du ut genom att gå båda. Men det går lika bra att gå en av dem. Varmt välkommen till våra arrangemang.

Det kostar dig 200 kr att vara med nu på fredag. Förutom workshop får du fika.
Vi öppnar dörrarna vid 18.30. Startar workshoppen vid 19, låter den pågå till 21. Fikar sedan och stänger dörrarna om oss tidigast 22.30

Skicka ett mejl till info at lustochliv punkt se och säg att du kommer.
Eller ring Alexander på 070 616 72 42

Våren är här. Och kärleken. Våga glädjas åt det!

Var helst jag gluttar in på Facebook ser jag spår av kärlek.
Små eller stora spår.
Hjärtan.
Och så våren som kommer i dag.
Och när maken nyss vaknade nynnade han märkligt nog på Vi går över daggstänkta berg... och jag hör andra versen: “de gamla och kloka må le, fallera, vi äro ej förståndiga som de, fallera, för vem skulle sjunga om våren den unga om vi vore kloka so de fallera?”
Kärlek, glädje och vår it is!










Jag ser ett förälskat par på Facebook som till och med skriver hjärtan kring sina tvättstugetider. Det är som att kärleken sipprar upp ur moder jord och fyller oss. Liksom allt det som växer där ute i min lilla trädgård. Krokusen slår nog ut i dag, tulpanknopparna sväller och kraften i forsythian går det inte att ta miste på. När jag rensade i helgen så såg jag allt det nya som kom. Jag röjde undan det gamla och de orden som kom till mej hela tiden var: “Ge plats för något nytt, ge plats för något nytt”.
Vi vaknar igen efter dvalan, jorden vaknar och kärleken blir allt mer påtaglig. Det är som att vara lite yngre på våren. Som att det är lättare att ta hoppsasteg, även i motvind. Som att våren bjuder in lekfullheten och glädjen.
Jag känner hur skrattet ofta bubblar i mej. I går, på en vägledd meditation, slutade vi i glädje. Leenden. Öppna hjärtan. Och en bön om att inte ta livet så allvarligt hela tiden. Utan just glädjas.
Så jag gläds med alla förälskade, med allt som gror, med allt som är på väg att födas. Jag gläds också åt livet inom mej, projekten som växer i min mage, de små projektbebisarna som krälar runt mina fötter och ber om lite mer kärlek innan de kan stå på egna ben.
Och ja... jag ska bistå med kärlek. Till mej själv, till mina projekt och till dej! För jag vet ju att jag helt glatt kan andas in kärlek och andas ut den.
Och när jag läser om den där kärleken bland människor på Facebook så kan jag andas in av den också. Det ligger i luften, nånting är på gång... var det inte Ledin som sjöng det någon gång?






Så ta en stund i dag och gläds åt kärleken. Den stora kärleken. Den lilla kärlek. För om du vill kan allt vara kärlek.

Gästinlägg Cecilia Kärvegård: Var rockstjärna i ditt liv!

Det rockar om Cecilia Kärvegård. Hon tillåter det. Hon tillåter att hon blommar och syns. Jag tror hon är rockstjärna i allt hon gör, oavsett om hon är sig själv, i rollen som beteendevetare, stresskonsult, ambassadör för kvinnors företagande, föreläsare, bloggare eller livsstilsdesigner.
Cecilia har slängt Jante överbord och vill locka oss alla till att bli Rock Babes i våra liv.
Jag är redan Rock babe i mitt liv. Hur är det med dej.
Här kommer Cecilias gästinlägg:






Vad är Rockstjärnestatus?

"När du är unik, när du ser att du är bäst i hela världen på att vara Du, när du prioriterar så att du mår bäst, när du lever fullt ut, när du går utanför din trygghetszon och möter livet! Då har du Rockstjärnestatus i ditt liv!"

Att bjuda in Rockstjärnestatus i ditt liv är att ändra attityden, tacka ja till fler konstruktiva tankar, leva ut dina drömmar, välja skrattet, leka, prioritera dig själv, njuta, göra mycket av det som du tycker om att göra och att vara unik.
Det är i vardagen som det är så vanligt att vi fastnar i dagliga rutiner och låter livet gå på autopilot för att kanske leva upp lite under helgen, om vi orkar. Det är nyttigt att ha tråkigt ibland, att öva på att bara göra ingenting, men har vi tråkigt för ofta kan det vara ganska energikrävande och göra oss trötta men glädje, favoritaktiviteter, musik och så mycket annat ger oss energi till att orka och vilja leva här och nu.

För att prestera på din topp så har du god hjälp av din mentala kraft. En hjärna som är fri från begränsande tankar, fri från störande tankesurr och fri från tvivel och oro ger dig hög Rockstjärnestatus när du ska utföra något. En hjärna som pysslar med tvivel, oro, nedsättande tankar om dig själv och din förmåga, tankar på dina brister och din oförmåga att klara av saker sätter som ett lock över din förmåga att få idéer, hitta lösningar, fokusera, koncentrera dig och att tänka konstruktivt vilket är precis vad du behöver för att kunna prestera på topp.

Din unikhet är ett kraftfullt verktyg att använda för att nå dit du vill. Vad är då din unikhet? Jo, det är allt som är du sammantaget: egenskaper, beteende, utbildning, erfarenhet, intressen, livserfarenhet, drömmar, visioner, mål och kunskaper. Det är allt det sammantaget som gör dig unik. Och för att ta fram din unikhet krävs modet att vara dig själv.
Ett väldigt effektivt sätt att hitta din unikhet är att skriva listor. Gör listor över dina egenskaper, listor över det som gör dig glad, det som ger dig njutning, det som utmanar dig,
dina svagheter, dina styrkor, det som du är stolt över, vad du har presterat, det du kan, det du vill lära, vad du har gjort, dina drömmar, dina mål. Det här är också ett effektivt sätt att lära känna dig själv.
När du har hittat din unikhet, rensat din hjärna, kommit fram till vad du vill och fokuserar på det, ja, då har du sagt välkommen till Rockstjärnan i ditt Liv! Din belöning blir att du presterar på din egen, alldeles unika topp!

Rockstjärnestatus är att ha ett flow i dina tankar, ditt varande och ditt görande. Ett flow du får när du släpper de begränsande hjärnaktiviteterna och skapar modet att lyfta fram din unikhet och leva ut ditt unika Jag. Det är när du gör saker utifrån dig själv, ditt unika Jag som du presterar som bäst. När du litar till dig själv och din egen förmåga och vågar tro på att du är bäst!
Tänk på att du är bäst i hela världen på att vara du! Du förtjänar massornas jubel! Ett fullsatt Globen som hyllar Rockstjärnan i dig! Nej, jag kan inte heller sjunga, eller spela men tänk att du står på scenen, i ett fullsatt Globen, med fans som jublar bara av att se dig. Människor som jublar bara för att du är bäst i hela världen! Bäst i hela Världen på att vara Du!
Nu är Globens scen inte min, riktigt än, men jag har publiken, jag har massornas jubel; inom mig. Jag är Rockstjärnan i mitt liv, jag har Rockstjärnestatus i mitt liv!
Jag har valt att leva här och nu, just idag! Vad väljer du?
Blogg!
Rockstjärnestatus på Facebook!
Rockstjärnestatus i Din vardag!
TV!

Vad skulle hända om vi pratar mer om skam?

Jag är okej precis som jag är. När jag vågar vara sårbar är jag kreativ.

Jag lyssnar på Brené Brown igen. Hon har precis gjort ett TED-prat om skam och sårbarhet.
Hon menar att vi måste förstå att sårbarhet är där uppfinningar, kreativitet och förändring föds och att vi behöver förhålla oss till skam för att våga vara i sårbarheten.
Yes!

Jag kommer att lägga med Brené Browns TED-prat i blogginlägget. För hon är så bra - och för att du ska få en möjlighet att reflektera över ditt eget förhållande till skam och sårbarhet.

Mina egna tankar vandrar vidare. Jag har ju jobbat aktivt med min egen skam, det jag skäms för, i rätt många år nu. Jag vågar tala om skam.

Det är verkligen ingen tillfällighet att en av mina böcker heter “Ingen skam i kroppen - frigör din sexuella kraft.” I den talar jag inte explicit om skammens mekanismer, det är mer som att skam och att skämmas hela tiden ligger lite grand under ytan i boken. Jag visar vilka konsekvenser känslan av skam kan ge: Att jag inte var okej som jag var, att jag inte var värd att älska som den jag var. Alltså skammens bittra frukter.

Och nu inser jag att den nya boken, som ännu inte är utgiven, och som har arbetsnamnet “100% Charlotte, eller hur jag fann mitt inre ledarskap”, handlar om skam och sråbarhet. Alltså den handlar om att jag äntligen vågar handskas med min skam. Jag vågar visa vem jag är, utan att skämmas, jag visar episoder i mitt liv då jag har skämts något fruktansvärt och jag kan se hur jag har liksom laddat av de episoderna genom att åter vandra igenom dem. Genom att erkänna dem rätt upp och ner. Genom att visa min sårbarhet. Genom att visa att jag är okej precis som jag är. Att det är okej att ibland göra knäppa saker. Att allt är okej. Och att det är okej att skämmas också.

Än så länge är det bara några få personer som har läst boken. Jag skickade den första versionen till två bokförlag, där den ena inte läste boken, och där den andra ogillade den kraftigt.

Jag lät manuset ligga i flera månader. Jag skämdes över att ha visat upp min sårbarhet. För 100% Charlotte är också ett dokument över min sårbarhet. Och det gjorde ont när någon kraftigt ogillade boken. Ogillade sättet den var skriven på. “Det där är ju en blogg, det fungerar inte som bok”, sa förläggaren.

Det gjorde ont. För jag ville ju göra något nytt, göra något annat. Jag ville visa något naket och sårbart och trodde att den kan leda till att läsare också vågar visa sig nakna och sårbara och vandra igenom sin skam och komma hela ut på andra sidan.

Jag fortsätter den där vandringen själv. En del saker som har hänt under senare tid har gjort det tydligare för mig vad den här boken egentligen handlar om. 

Att våga känna sårbarhet. Att vara stor och liten i min sårbarhet.

Det ska bli spännande att se hur länge det dröjer innan jag släpper boken fri till läsare...
Vad skäms du för? När skäms du? Vad skulle hända om du vågade känna skammen? Hur fri kan du bli? Hur fri kan jag bli?





 Här är ett exempel på när jag fått en insikt om vad som håller mig fången:



 PS: Vill du träna mer på att säga jag till dig själv och att möta lite grand av din skam - ta då chansen och gå våra workshoppar i Malmö om två veckor. 
Länkar på Facebook. 
Länkar Lust och liv.