Snart i radio: Passion för passion

– Är du en passionerad person, frågar Lars Mogensen där han sitter bredvid mig i soffan.
Och jag svarar så klart ja.
Så sitter jag där och pratar om olika aspekter av passion, i synnerhet den passionerade njutningen, kärleken och sexualiteten.

Eller så här. Han använde kanske inte just de orden. Men syftet med intervjun var att jag skulle berätta om passion, och om mitt förhållande till passion och om jag betraktar mig som passionerad.

Det var häromveckan han ringde mig. När han sa sitt namn sa jag direkt att jag vet vem han är. För jag är van att höra Lars Mogensens röst i radio. I P1. I program som Filosofiska rummet, Tendens eller Studio 1. Han har en helt underbar mjuk radioröst och får mig att vilja fortsätta lyssna.

Han frågade om jag ville vara med i Tendens och prata passion - och det var klart att jag ville det! Och igår kom han alltså hem till mig och vi gjorde en koncentrerad intervju … som troligen kommer att sändas om ett par veckor, då Tendens har temat passion.

Jag har ju lätt att bli glad. Jag har lätt för skratt. Jag skrattar högt. Jag studsar ibland över gatan. Och jag blev verkligen jätteglad över detta.

I samtalet med Lars Mogensen bara klev jag in och var närvarande. Jag svarade med hjärtat och hade inte förberett mig allt. Jag litade på vad som skulle hända i stunden. Jag litade på mitt hjärta. Och jag är fortfarande glad! (Fast det finns faktiskt en liten röst som viskar till mig... Du kommer att tala om sex i radio... en liten orolig röst. Men jag klappar den oroliga rösten och säger: Du, jag är vuxen, jag klarar mig själv.)


Och jag kommer att lägga ut länken till programmet så fort jag får den. Självklart.
Så det känns roligt. Det flyter in en väldig massa roliga saker. I kväll ska jag till exempel föreläsa för United Sisters. Det blir min första föreläsning där jag explict ska tala utifrån 100%-perspektivet. (Även om jag inser att när jag talar till exempel på temat “Ingen skam i kroppen”, så talar jag också för att vi ska leva 100% som oss själva, inifrån och ut och våga acceptera oss - även om det inte syns i rubriken.)

Lite utmattad är jag samtidigt. Det är så mycket som sker nu. Jag behöver stanna till lite ibland. Gå in i mig själv och andas medvetet en liten stund. Hämta hem mig. Så jag tackar mig själv för att jag varje morgon denna vecka har mediterat i stillhet. Med min andning och helt utan ord utifrån. Det känns som att jag behöver det - som en kontrast till allt som händer runt om mig, alla mina projekt....

Håll tummarna för mig i kväll.

I närvarande kvinnors sällskap

Foto: Karolina Andersson.

Lågtrycket har kommit in i Skåne.
Men det råder högtryck hos Soulsisters.
I går var dagen S.

Det var bara någon månad sedan vi bestämde oss. Vi skulle manifestera Soulsisters på något sätt. Vi skulle göra något tillsammans. Men vad?
Vi träffades, Marie Ek Lipanovska, Jeanette Östling och jag. Och samtalet bubblade. Rätt snabbt hittade vi hem. Alltså hem till det Soulsisters ska börja göra: Vi ska bjuda in till berättelser om kvinnor, om systrar, om kärlek, om uppvaknande, och vi ska börja med oss själva.

För två veckor sedan hade vi smygpremiär i bloggradion och den sändningen hade många födslovåndor, med teknikstrul och en massa annat. Men vi fanns i luften, i etern... vi hade börjat manifestera Soulsisters.

I går körde Marie och Jeanette bloggradio mitt på dagen. Jeanette tog lyssnarna med hissen in i hjärtat och runt i kroppen och de talade om … systerskap och varför det behövs. Det går alldeles utmärkt att lyssna på, för dig som missade direktsändningen. Helt gratis är det också.

Vi hade laddat in för premiären av vår föreställning, som från och med nu kommer att kallas Hemma hos Soulsisters. För gårdagens föreställning var den första av fler.
I förrgår satt vi en stund på Skype och gick igenom vad vi ville med kvällen. Vi satte programmet någorlunda. Utan en millimeter av skrivet manus. Och med total tillit till varandra och till kvinnorna som skulle hända.

Så igår samlades vi hemma hos Marie. Vi blev sjutton systrar och rummet var fyllt av feminin energi, förväntan... och kanske något mer.

Vår erfarenhet är att kvinnor har lätt för att prata och ibland lättare för att prata än att stanna upp och känna vad som känns inom dem. Så vi var lite stränga mot våra systrar: De fick inte säga ett ljud på nästan två timmar. Vi på scenen berättade var och en om våra uppvaknanden. Den där insikten om att mitt liv är mitt och att jag behöver ta vara på det. En insikt om att uppvaknande föregåtts av sömn.
En stund innan föreställningen låg jag i badet. Och jag insåg vad som var en viktig del i mitt uppvaknande: Sexualiteten. Så på det temat talade jag.
Våra systrar fick lyssna på oss, göra små mediationer, fika femton minuter i total tystnad (kanske det svåraste av allt) och sedan dela två och två med varandra hur det kändes. De fick sitta två och två, där en i taget, i fem minuter, hade allt utrymme, medan den andra skulle sitta neutral och mycket närvarande och bara hålla utrymmet för sin syster.
Det var en skön känsla i rummet. Det var som att ljusen i kvinnorna tändes ett efter ett. Det var som att närheten ökade. Närvaron liksom dallrade i luften. Och det gick att se hur soulsysterskapet föddes.
Sedan satt vi en stor ring och delade våra erfarenheter. Rummet var i vila. Hypernärvarande. Lyssnande. Medkännande. Och bara de ord som behövde sägas sades. Så himla skönt.

Det känns som att jag har varit med om något stort. Detta var det allra första Soulsistersmötet. Och det blir fler. Redan den 19 juni är det dags för nästa. Och på tisdagarna kör vi Soulsisters radio. (Och är du man, är detta chansen att lyssna in dig på Soulssistersvärlden.)

50 nya regler för arbete. 31-40.

Robin Sharma blev världskändis genom boken "Munken som sålde sin Ferrari." Nu är han ledarskapsguru och hans bok "Ledaren utan titel" säljer som smör.

Jag gillar honom på Facebook, där han ofta säger saker som får mig att fundera ett varv till.

Här kommer, i några inlägg, 50 av de tankar kring arbete som Robin Sharma samlat på sig.

Så jag har översatt dem... och ger dig nu chansen att fundera över ditt eget förhållande till ledarskap och arbete.

För mig känns det rätt... och jag tänker på det jag kallar "inre ledarskap" och som 100% Charlotte representerar.

31. Byt från att göra tanklöst slit till att göra värdefullt arbete.

32. Kom ihåg att ett jobb är bara ett arbete så länge som du ser det som arbete.

33. Gör inte ditt bästa arbete för applåderna det ger, utan för den personliga stolthet det skapar.

34. Det enda som det är värt att sträva efter är BIV (Bäst i världen).

35. I den nya affärsvärlden arbetar alla med HR.

36. I den nya affärsvärlden är alla endel av ledningsgruppen.

37. Ord kan inspirera. Och ord kan förstöra. Välj dina ord.

38. Du blir dina ursäkter.

39. Du kommer att få dina geniala idéer när du inte är på kontoret och inte befinner dig mitt i arbetet. Skapa tid för ensamhet. Kreativitet behöver utrymme för att visa sig.

40. De människor som skvallrar om andra när de inte är där är de som kommer att skvallra om dig när du inte är där.

Gästinlägg: Camilla Lebert Hirvi: Våga vägra ett ok-men-inte-mer-liv

Jag mötte Camilla Lebert Hirvi för några veckor sedan, på en skrivarworkshop på Rhodos.
Det var Camilla som öppnade sitt gem för skrivarna och där satt vi bokstavligen ett stenkast från det azurblå Medelhavet.
Camilla, som vågade släppa taget om det trygga livet i Sverige, och har börjat om på ny kula
flera gånger. En av dem med bara en packad ryggsäck i bagaget.
Camilla vågar leva ett fantastiskt liv, vågar leva sina dröm, men för att göra det fick hon välja att släppa taget om en massa saker. Nu bidrar hon till att andra också ska våga. Hon är en härlig förebild.

De senaste veckorna har jag i min nomadtillvaro på Rhodos haft kontakt med många människor som berättar om livssituationer som de inte trivs med. 
Vissa sitter fast i jobb och med arbetskamrater de inte går ihop med. 
Andra i förhållanden som inte direkt är dåliga, 
men inte bra och där de känner att de själva har utplånats på något märkligt sätt. 
En del känner att de genom hela sitt liv levt andras liv, 
levt enligt den norm som finns och aldrig helt lyssnat på sin egen inre röst. 
De har hamnat i en sorts sömngångartillvaro 
och lever ett ok-men-inte-mer-liv. 
Ett liv som rullar på utan att de ska behöva göra något. 
Men ändå.....känns det inte fullt ut bra. 
Fast känslan av missnöje går att skjuta undan ett bra tag. 


Jag känner väl igen mig. 
Jag levde precis så förr och sköt bort den pockande känslan. 
Men en en dag bestämde jag mig för att lyssna på min inre röst. 
Jag bestämde mig för att höra knackningen genom väggen 
som först började bara som en lätt tappning 
för att sen accelerera till ett högljutt bultande. 
Den dagen jag lyssnade fullt ut så insåg jag att förändringen var oundviklig. 
Det visade sig vara början på ett helt nytt liv. 
Min nomadtillvaro. 


 "Most men lead lives of quiet desperation and go to the grave with their song still in them." 
 Henry David Thoreau. 

Vi har alla de vackraste sånger inom oss, du och jag, ja alla. 
Makalösa idéer, genomtänkta koncept, vackra drömmar 
och den starkaste passionen finns där. 
De finns inom dig och bara väntar på att få bli uppmärksammade. 
De där drömmarna och den passionen är som ett bortglömt barn 
som emellanåt helt har gett upp och andra stunder ropar till dig. 


Ett ok-men-inte-mer-liv är ett liv i andras fotspår, 
i en acceptans att jag inte kan mer än så här, 
i en uppgivenhet att det inte är någon idé. 


 JO, det är idé. 
JO, du kan ta steget. 
JO, det där gnagandet inom dig har ett budskap. 
Lyssna och känn in. 
Du vet vad som behöver göras. 
Innerst inne vet du. 
Sanningen finns där inne och är vacker och underbar. 
Den är DU. 
När du väl lyssnar och börjar skina för världen ser vi andra det. 
Vi andra inspireras och får energi. 
Vi finner energi till att börja skina vi också på vårt eget sätt. 
Så genom att våga vägra ett ok-men-inte-mer-liv 
har du dels fokuserat på dig själv, 
men också på att skapa en bättre och en vackrare värld. 
När ditt vatten i din sjö stillnar 
och blir klart kan vi andra komma och spegla oss däri. 
Och se vår egen skönhet. 
 Så finn din stig till ditt exceptionella liv. 


Vägen till ditt eget drömliv. Jamen, säger du.... jag kan inte. 
Du har helt rätt. 
Visst finns det hinder. 
Vi vågar inte. 
Vi har inte tid och vi har inte pengar. 
Vad ska andra säga? 
Vi kan inte göra detta nu när barnen är små, 
när det här projektet på jobbet är på gång, 
när vi bygger hus nu, 
när mamma behöver min hjälp. 


Det finns alltid hinder. 
Tiden då allt ska vara rätt för din förändring, 
för din tid att blomma ut kanske aldrig kommer. 
Om inte du bestämmer dig för att den redan nu är här. 
 Som Keri Russell sa: ”Sometimes the smallest decisions can change your life forever” 
Lämna sömngångar-tillvaron. 
Våga vägra ett ok-men-inte-mer-liv. 
Ta steget och bli den du innerst inne är. 
Vi är många som väntar på dig. 
Läs gärna mer här och lämna dina kommentarer 
 Camilla Lebert HirviLivsdesigner och Digital Nomad

Prinsessan får vila. Drottningen träder fram.

Jag mötte min inre drottning i går. Hon utstrålade power.
Och hon sa till mig:
– Se mig, älska mig, äg mig. Stå kvar. Gör ditt jobb och gör det med hjälp av mig. Låt prinsessan i dig vila lite.
Jaha. Då får väl prinsessan vila då.


Jag har en inre prinsessa som jag bara älskar. 
Hon är så nyfiken, så lekfull och hon vill dra mig till ängen och visa de fina blommorna, småkrypen och allt annat spännande. 
Hon vill dansa, springa, jaga fjärilar och bara bara se det vackra och fina i världen. 
Hon studsar fram i livet.
Hon skyr allvar. 
Hon skyr bestämdhet. 
Hon skyr power. 
Hon är ren och pur livsglädje.

I går, på en workshop, med amerikanen Jeff Malone, trädde drottningen fram. Eller snarare, först såg jag ordet POWER i versaler. Ordet upptog ett helt rum. Bokstäverna var lika stor som en människa.

Det är den delen av min essens som ville visa sig i går. 
Som ville vägleda mig i går. 
Som ville säga: Se mig, äg mig, älska mig, var mig. 

Hon var verkligen drottninglik. 
En drottning som var van vid makt. 
Som har suttit på tronen ett bra tag. 
Som har en spira i ena handen och en stark och kärleksfull blick. 
Och en väldigt vacker klänning.
Min drottning är ingen någon sätter sig på. 
Hon har en utstrålning som, hm, hur ska jag säga, 
en utstrålning som säger att hon är en självklar auktoritet. 


Hon är en person många vill lyssna till och känner sig dragna till. 
Och hon är en person som står kvar. 
En person att lita till.

Hon tittade vänligt och bestämt på mig och sa till mig att jag behöver henne nu. 
Att det är hennes tid nu. 
Att jag ska iträda mig henne nu. 
Att jag ska möta världen som henne nu. 
Stadig. 
Trygg. 
100% Charlotte. 
Hon menade att det inte räcker med prinsessan 
när jag går ut i världen med mina 100%, 
för att det riskerar att bli för fladdrigt. 


För även om prinsessan är underbar, 
är hon inte mycket att hålla i handen när det blåser. 
Då springer hon och leker någon annanstans. 
Drottningen står kvar. 
Och hon sa också, när hon tittade mig stint i ögonen: 
Du är ljuset och ordet. Du ska förmedla ord om kärlek.

För mig handlar hela projektet 100% Charlotte om kärlek. 
Om att visa att jag vågar älska hela mig 
och att det är utifrån det som jag kan möta världen. 
Jag inser att drottningen har rätt. 
Jag behöver henne på den här resan. 
Jag behöver vara rak i ryggen. 
Jag behöver fortsätta resan, missionen, även vid motgångar. 
Drottningen vet riktningen och hon är uthållig. Och så himla vacker.

Så tack Jeff Malone för att jag fick möta en aspekt av mitt ljus i går. Jag kommer att berätta mer om workshoppen från i går lite senare. Den hette “Heal your heart” och jag rekommenderar den varmt.

Oj, nu vinkar drottningen på mig.
Det är bäst jag lyssnar på henne en stund.
Hej så länge.

Alexander: Det är väl så här de piratkopierar musik till cd?

Vi har en liten verkstad hemma.
En cd-verkstad.
Tillsammans med Alexander satsar jag på att skicka 100% Charlotte till journalister och andra spridare.
En hel del knåp på vägen.
(Och Alexander kände sig lite som en kines som piratkopierar musik till cd...)

Jag får idén: Jag ska tillverka 100 cd-skivor och sprida om 100% Charlotte. Det låter ju helt logiskt.
Alexander, som tänker webb och användarvänlighet tänker ett steg till: Göra smarta cd-skivor.
Så han ber mig göra en html-sida, som en webbsida, som bara finns på cd:n. Så jag gör mitt livs första interna webbsida. Om 100% Charlotte. Och på den lägger jag e-boken och ljudboken, en massa länkar, Youtube-klipp, länkar till artiklar och intervjuer och bilder.

Det ser riktigt fint ut.

Sedan trillar frågorna fram:
Vilka personer ska få  den här skivan? 
Vilka är personerna som kan tänkas känna: 
Åh, jag vill också bidra till fler 100%-are? 
Vilka personer har sjysta nätverk? 
Vilka vill vara med i en 100%-rörelse?

Det är lite svårt för mig att veta vilka de rätta fiskarna är. 
Jag försöker tänka utanför lådan. Långt utanför lådan. På listan finns självklart journalister i traditionella medier. Men det finns kanske en massa andra bra noder. 
Kanske en trendspanare? 
Kanske ett gäng bloggare? 
Kanske någon feminist? 
Någon världsräddare? 
Någon företagsledaer? 
Någon säljare? 
Någon talarförmedlare? 
Någon smågalning? 
Någon forskare?
Någon tyckare?
Någon bara helt underbar person som tycker att inre ledarskap verkar... spännande, kul, viktigt eller tillräckligt nördigt för att uppmärksamma.

Min lista är långt ifrån fylld. 
Jag tar gärna emot tips. 
Jag kan säga så mycket som att jag i de första vadderade kuverten har hunnit med kategori blogg, trend, förmedlare, journalist, redaktör...och det kan ju faktiskt bli fler i samma kategori.

Vem tror ni vill stödja mig i min rörelse? 
Tipsa mig gärna om namn. 

Antingen här direkt på bloggen eller i mejl till charlotte snabela lustochliv.se

100% Charlotte är just nu en bok. Men det är också en attityd till livet. Det handlar om inre ledarskap. Att acceptera sig själv inifrån och ut - helt och fullt. Och även acceptera sina skuggsidor. För jag är övertygad om att vi kom till världen för att vara 100%. Att vi har en uppgift att fylla, som inte handlar om yta eller om vad andra ska tycka... utan om något helt annat. Jag kallar det för kärlek.
Så mitt första steg är att sprida ord om kärlek.
I nästa steg vill jag tala om kärlek. På scenen, i en radiostudio, i en tevesoffa, med gudinnor, med en soulsister, med dig. Eller på andra ställen.
Och om lite kommer många att vara med i 100%-rörelsen. Och jag behöver hjälp.
Jag ber om hjälp.


I en meditation i veckan fick jag en bild av ett snöklätt landskap. Det dolde sig många hinder under snön. Framför mig fanns en kraftfull plogbil. Plogbilen svepte undan snön, svepte undan hindren och banade väg för mig. Så att jag kunde gå lugnt där bakom och göra min grej. Det kändes så bra. Jag längtar efter plogbilen. Vem vill vara min plogbil? För ibland är det tungt att göra alla stegen själb (och ibland med en hjälpande hand från Alexander). Alltså att skapa, marknadsföra, tillverka.... att vara ett allt-i-ett-företag. Lite mycket blir det ibland. Särskilt som jag i dag ägnar mesta delen av själva arbetstiden åt andras ord.



Någon hör mig, det vet jag. För i dag ska jag på en workshop med Jeff Malone som heter Heal your heart. Och det kan jag behöva. En dag bara för mig själv. Då jag går in i 100% Charlotte och in i mitt hjärta och för en stund stannar upp med att stoppa cd-skivor i bruna kuvert.

Hänge dig! Kanske du rent av är euforisk i dag? Grattis Loreen - en av många 100%-are att inspireras av!

Novell: Nära och ändå så långt bort

– Är läppstiftet kyssäkta?
– Snälla, ge mig en komplimang.
– Det är svårt, jag vet inte hur man gör, men min fråga betyder ju att jag ser dig, att jag ser att du har målat dig.
Om hur två personer kan vara nära och ändå inte riktigt nå varandra handlar den här novellen.


Kvinnan har precis bytt om. Hon vet att mannen uppskattar när hon lyfter fram kvinnan i sig: När hon klär sig i klänning, när hon bär högklackat, när hon målar läppar och ögonfransar.
Nu har hon gjort det både för att känna sig fin och som en gest mot honom. 
Genom sin förvandling från puppa till fjäril säger hennes kropp: 
Se mig, prata med mig, säg att du ser mig.


För kvinnan känns det speciellt att först gå klädd i mjukiskläder, helt naturell, och så smita iväg, ta en dusch, leta bland klänningarna, sätta tusch på ögonen, spruta lite med den nya parfymen. 
Det finns en slags förväntan i det. 
En längtan. 
En glädje. 
För kvinnan är detta en kärlekshandling.


Och samtidigt innehåller denna kärlekshandling alltså en önskan om respons.
Responsen kan vara ett uppskattande leende, det kan vara en puss, det kan vara en kyss och helst i kombination med ord. Små ord av kärlek. 
Det kan räcka med:
– Jag blir glad över att du bytt till klänning.
Fast ändå bättre skulle det förstås vara att hon får höra:
– Vad vacker du är.


Men mannen säger ingenting. 
Eller snarare. 
Efter ett tag kommer han fram till henne, ger kvinnan en puss på munnen och frågar om läppstiftet är kyssäkta. 
Då har hon suttit en ganska lång stund och väntat på respons från honom. 
Någonstans inom henne förstår hon att hans fråga är hans sätt att ge respons, 
men hon är ändå lite besviken. Samtidigt noterar hon hans valhänta försök och det, att han försöker, gläder henne. 
Men hon skulle vilja ha lite mer. 
Bara lite mer.


– Vill du att jag går och rakar mig, frågar mannen.
Kvinnan nickar och säger att självklart vill hon det.
Men så säger hon det det där med komplimangen:
– Snälla, ge mig en komplimang.
För nu vill kvinnan verkligen att han säger något konkret. 
Hon vill inte att han ska smita ut bakvägen, genom att använda tvärtomspråket för att uttrycka uppskattning. Kvinna möter mannens blick i den finns förväntan på honom. Kanske är det till och med så att kvinnans förväntan har ökat nu, eftersom hans ord är tvetydiga och faktiskt öppna för tolkningar. Att raka sig må vara en kärlekshandling i mannens ögon, men samtidigt är det inte den bekräftelsen kvinnan trängtar efter just nu. Hon vill bli sedd.


Kvinnan tänker att mannen ibland uttrycker sig på ett feminint sätt. 
Alltså det där sättet som ibland är så... undanglidande... och otydligt : 
"Älskling, där framme är ett café" 
istället för 
"Jag är jättesugen på kaffe, jag vill att vi går in på nästa café".
Och hon tillåter sig att bli lite, lite besviken.


Mannen tittar på kvinnan. Det ser ut att göra ont i honom. Han har lätt att uppfatta önskemål som order. Och han ogillar att ta order av andra. Han vill välja själv. Han tar ett djupt andetag.
– Det är svårt för mig att ge komplimanger, jag vet inte hur man gör. Men jag hoppas du förstår att min fråga om läppstiftet och om rakningen var mitt sätt att säga att jag ser dig. Och du har ju svårt för andra saker.
Kanske detta var en ansträngning för honom, tänker kvinnan. 
Kanske detta, att erkänna en slags svaghet, också var en kärlekshandling från honom? 
Kvinnan börjar undra varför hon inte riktigt nöjer sig där. 
Varför vill hon ha mer? 
Varför vill hon att han säger det rent ut?


Så går han. 
Han kommer tillbaka en liten stund senare. 
Hans kinder är lena.
Han har visat sin kärlek till henne, genom denna symbolhandling.


Ändå väntar kvinnan.
Hon väntar på något hon hoppas ska hända.
Hon väntar fortfarande på att han ska välja att säga några ord. 
De kommer aldrig. 
Hon släpper det, byter samtalsämne och de talar om andra saker. 
Viktiga saker. 
Viktigare saker än utseende, uppskattning och sådant. 


Det sitter ändå en liten, liten tagg kvar i henne. 
Eller snarare, en liten ledsenhet. 
En liten ledsenhet över hans oförmåga. 
En liten ledsenhet också över hennes egen oförmåga att inte tala hans kärleksspråk.
En liten ledsenhet över att de inte riktigt når varandra över den där kommunikationsbarriären.
För ur kvinnans perspektiv är det världens enklaste att säga: 
"Du är vacker", särskilt om mannen har bett henne om att göra det.
För kvinnan känns det som att distansen mellan dem finns där. 
Men hon gissar att hon är ensam om att känna den.
De kanske kommer närmare varandra i morgon.

Sommarskola: Nära relationen - för dig som vill må riktigt bra

Foto: Eva Elings

– Dumma dej.
– Nej, dumma, dumma dej!
Men hallå - hur kul är det egentligen att befinna sig i sandlådan och tjafsa?
Och vi vet hur lätt det är att hamna i den positionen i nära relationer.
Det är därför vi startar en sommarutbildning för dig som vill nära dina relationer.

Ibland tänker jag så här: Det är i relationerna vi verkligen är människor. Oavsett om relationen är den till mig själv, den till dig, den till chefen, den till kompisen, den till familjen, den till gudomen.
Och länge tänkte jag att relationer var sådant som skötte sig självt. Att grälen kom, att glädjen kom, att irritationen kom … tja att allt mest hände. Och det var sällan mitt fel. När jag tyckte något var jobbigt var det ofta någon annans fel. Mitt liv skulle bli så mycket bättre, om bara någon annan förändrade sig.
I dag vet jag att det är jag som ansvarar för mitt liv. Till 100%. Det är jag som väljer hur mina nära relationer ska vara. Det är jag som väljer att bli arg, sur eller kåt. Det är jag som har makten i mitt liv - för att jag gillar mig själv.
Men det har tagit mig lång tid och mycket träning att nå dit (och fortfarande händer det att jag skyller ifrån mig.) Det Alexander och jag blivit medvetna om att nära relationer behöver näras. Att vi har med oss beteenden och värderingar med oss från förr, som ibland gör att vi har svårt att hantera relationer i dag.
Det är därför vi, väljer att göra en sommarutbildning för dig som vill nära dina relationer.
Det spelar inte så stor roll om de relationer du vill nära finns hemma eller på jobbet, eller om det helt enkelt handlar om att läka relationen till dig.
Vi har lång erfarenhet av att jobba med relationer och vi har båda börjat med hemläxan - alltså med oss själva. Den här utbildningen är ett av våra bidrag til världen. För vi menar att du som är beredd att ta ditt ansvar för att nära dina viktiga relationer kommer att må så mycket bättre och att du på sikt blir mer kärleksfull. Och vi vill sprida kärlek!

Du som väljer att följa oss i sommar kommer att få följa sex moduler, där den första handlar om att inse att du är den viktigaste personen i ditt liv. Modulen inleds med ett webbseminarium. Till varje modul får du en rad frågor, reflektioner och övningar. Dessutom har du möjlighet att skicka frågor till oss. Vid ett par tillfällen kommer vi att erbjuda gruppcoachning.
Du kan välja att vara med när vi sänder, som blir varannan måndagkväll med start den 25 juni. Eller så kan du lyssna i efterhand, precis när du vill. Tänk tanken att träna relationer i hängmattan. Rätt nice, eller hur?

Du som bestämmer dig före 11 juni kommer att få min nya e-bok “100% Charlotte som bonus.
All information om utbildningen finner du på vår nya webbplats Nära relationen.




PS: Vi har haft två gratis webbseminarier också.
På Nära relationen har du möjlighet att lyssna på båda.

Gästinlägg Charlotte Sander: Våga prata om sex!

Charlotte Sander är relationsexpert som talar regelbundet om relationer i radio P4 Sörmland.
Så här skriver hon om sig själv på sin egen blogg:

Jag är en resultatinriktad relationsexpert vars fokus ligger på varje individs utveckling men även företags utveckling och växande.

Jag tror att ett företags framgång ligger i människors växande och ansvarstagande, vi är alla länkar till något större och bättre.

Tillsammans kan vi göra ALLT!

Ensam är INTE stark men i vårt samhälle idag är det tyvärr så att ensam många gånger måste vara stark! Jag gillar inte det!

Min tro kommer att gå som en röd tråd genom min blogg, jag kommer att delge bibelord eller andra citat som fastnat i mig.

Så det är med glädje jag släpper fri Charlotte Sander, som vågar tala om förhållande till sexualitet i frikyrkan. Välkommen Charlotte

Tack för gott samarbete vid vårt senaste samlag!

Ja, så stod det på ett kort som jag gett min pojkvän när jag var 15 år.

Kortet hade jag fått av en kompis vars kille tryckte upp fräcka visitkort.

Jag hade fått ett av dessa och skrivit bredvid bilden av ett älskande par:

– Tack älskling!

Kortet stoppade min pojkvän i byxfickan och eftersom han bodde hemma och hans mamma skötte tvätten….. ja, ni förstår.

Hon fiskade upp visitkortet och frågade naturligtvis om det stämde.

Jag kände mig inte bara heldum för att jag gett honom kortet utan ännu dummare eftersom vi inte haft sex!

För mig som är uppvuxen inom frikyrkan (pingst) så är/var sex ett laddat ämne. Jag skriver här för jag anser fortfarande att det är så mycket hysch-hysch kring detta ämne och så mycket som pågår bakom kulisserna. Präster/pastorer som har förhållande bakom sina fruars ryggar eller präster/pastorer som utnyttjar unga pojkar (listan kan göras lång)….. jag undrar allvarligt vad det beror på att kyrkan hela tiden fallerar i just frågan kring sex?

Varför har till exempel fokus legat så hårt på att döma ut homosexuella?

Vilka eller vem skadar dom?

Två personer älskar varandra och finner varandra….. som jag brukar säga: 
Jag har ingenting med att göra vad som pågår i andra människors sovrum, 
jag har fullt upp i mitt eget ! Märk väl, människors, inte heterosexuella eller homo/bisexuella.

Dom enda som skadar någon i detta fall är personerna som systematiskt utesluter, 
mobbar och till och med misshandlar dessa ”älskande människor”!

Kan det vara så att andlighet kontra sexualitet är varandras motsatser 
och inom kyrkan är oförenliga? 
Och därför blir det också så hemligt och så sjukt?

Jag tror att om vi hade fokus på korset, Jesus alltså ,så skulle vi inte tänka så mycket religion utan koncentrera oss på att leva i frid och glädjen över att få vara här, tillsammans, i nåd!

Kram från mig,

Charlotte Sander

Relationsexperten.se

Jag till tusen.

Det här är mitt inlägg nummer tusen.
Så det är väl jag upphöjt till tio?
Då bjuder jag på sex med universum.
Det kan knappast sägas bättre.



Den här morgonen vaknade jag tidigt, en stund efter fem, och jag hörde ljudet från försommaren utanför, kände ljuset från försommaren och jag valde att stiga upp.
Den senaste tiden har varit så fylld av en fantastiskt massa saker som jag vill göra och jag gör. Och det har fört med sig en viss svårighet att verkligen slappna av. Istället för att somna när jag lägger mig blir det Rumble, Wordfeud... och en del annat.
Det är som att hjärnan, mitt bland alla spännande projekt, har svårt att slappna av.
Och trots allt jag gör, känner jag mig ibland otålig och ibland lat. Det är som att det inte snurrar tillräckligt snabbt.

Men nu i morse så vaknade jag ändå rätt utsövd. Jag njöt av att fönstret stod på glänt och jag tog mig in i mitt gröna meditationsrum. Jag tände en sticka rökelse och satte mig med korslagda ben i soffan. Jag la märke till att ankeln fortfarande smärtar lite efter vrickningen, men hittade en ställning som kändes skön.
Och jag satt där i tystnad i tjugo minuter. Jag andades. Jag la märke till tankarna som vandrade omkring. Jag var. Jag upptäckte en liten otålighet som jag lät passera och insåg sedan att den inträffade bara sekunder innan de 20 minuterna var till ända.
Sedan lyssnade jag på Magisk morgon, där Marie i dag talade om stillhet,  tomhet och om att kunna andas in hela universum. Jag satt stilla framför datorn och blundade och kände just det där hon berättade om... och jag hann tänka: Vet hon var jag är just nu? Att jag precis, äntligen, hittat en stunds stillhet i mig?
Jag kunde fortsätta vara i det. Jag gick ner till min stora röda matta och väckte kroppen på ett mjukt sätt. Det fanns inte minsta stress i någon rörelse. Jag kunde göra mina morgonrörelser meditativt.
Jag tog med det in i köket, som jag röjde helt i meditation, och njöt av att saker hamnade på sina platser och att diskbänken blev skinande blank.
Och jag var hundra procent Charlotte, kanske till tusen, rent av.
Jag var hemma.

När jag är ute i världen. När jag vill så mycket. När jag vill bidra, ge, dela ut, möta … kan jag ibland drabbas av matthet, tvivel, förtvivlan, rädsla, fruktan, frustration... över att jag tycker att det går så långsamt. En del av mig vill allt nu, till tusen procent. Vill bidra så mycket, vill skölja över världen med insikter... om att bli dem vi är … och inse att vi alla har betydelse … och att vi behöver bli 100%-are för att fixa vår överlevnad.
Då inser jag att jag behöver gå tillbaka till det gröna rummet och tanka varande. Jag behöver tanka för att bli hundra procent Charlotte, som ska ge till tusen. Jag behöver också stilla mig och se att det rinner bäckar från mig, alltså att det är många som redan hör. Och det kanske är i stillheten i det gröna rummet som mycket av jobbet faktiskt görs? Det är kanske där jag ska stanna upp och se vad som faktiskt händer, istället för att känna otålighet över det som ännu inte har hänt?

Just nu känner jag djup tacksamhet över att jag vaknade tidigt i morse, att jag tillät mig att gå in i det gröna rummet och att möta mig själv. Jag behöver stillheten och mediationen... för att kunna möta världen med kärlek. Det är så lätt för mig att glömma det, när jag har så mycket igång.

Tack mej själv till tusen för den påminnelsen.




PS: Jag skrev det här inlägget i går. I dag på morgonen är jag alls inte lika pigg - men glad. Den dag som började strax efter fem slutade vid 01, efter en kväll med sexsibilityworkshop i Köpenhamn. Och det var rätt underbart att vandra hemåt i den ljumma Köpenhamnsluften.

Den blå planeten. Hur kan vi tjafsa så?

Jag ser på den blå planeten.
Vår planet.
Jorden.
Den ser så fridfull ut, betraktad utifrån universum.
Så lyssnar jag på nyheterna och där beskrivs en helt annan värld. En värld med krig, kris och kritik.


Jag känner frid när jag betraktar jordklotet på håll. Så vacker den är, vår blåa planet. Och när jag är ute i naturen eller ser naturprogram som visar platser jag inte besökt, kan jag hänföras av dess skönhet.
Jag fascineras av allt som växer på vår planet, alla former, alla hav, all natur, alla djur.
Och så zoomas bilden in till människans värld.

Och då försvinner väldigt ofta friden.
Från långt håll ser jag inga gränser. 
Det är så självklart att allt hör samman på den lilla planeten i det oändliga universum. Men ju närmare jag kommer, desto tydligare blir de synliga och osynliga gränser mänskligheten har byggt upp.
Det jag har så svårt att fatta är att vi väljer bort friden. 
Att vi slåss med varandra, bekämpar varandra, 
förgiftar varandra, utnyttjar varandra - och planeten.

Hur kan nyheter vara fyllda av alla dessa konflikter? 
Varför väljer vi att lyfta fram det som är konflikter och hot 
- istället för att lyfta fram lösningar? 
Istället för att lyfta fram fred, samarbete, samhörighet?

Hur kommer det sig att människor som talar om hur allt hör samman, 
som vill bidra till fri energi, mindre rovdrift, mer smarta lösningar, en lång framtid för mänskligheten, ofta misstänkliggörs och ses som udda, som ufon, som flummare, som orealistiska?

Varför? 
Jag kan inte fatta det. 
Jag kan inte fatta att nyheterna inte är fyllda av nyheter som visar det som är på väg. 
Som ger oss verktyg att överleva - i stället för verktyg att fortsätta förstöra.
Jag lyssnar på en rad evolutionärer som ser möjligheter. 
Som verkligen älskar den blå planeten - och mänskligheten. 
Men som också ser att det krävs att vi väljer nya väger nu. 
Att rovdriften på resurser och människor behöver ta ett slut. 
För vill vi att mänskligheten ska vara en väldigt kort parentes? 
Jag vill det inte. 
Och den blå planeten har en lång framtid - oavsett om vi är kvar eller inte.

Låt oss riva gränser, 
låt oss sluta slåss, 
låt oss ta vara på Moder Jord, 
låt oss alla dra vårt strå till stacken. 
Och låt oss börja nu.

Det är bra att jobba med ökad medvetenhet, 
det är bra att meditera på temat kärlek och det behövs mer än så. 
Det behövs ett samhälle där vi effektivt använder resurser 
och hittar tekniska och andra lösningar som är hållbara. Verkligen hållbara.
När jag ser den blå planeten känner jag optimism.
När jag ser nyheterna känner jag mig liten och rädd.


Jag vill tacka en rad människor som tänker i liknande banor som jag 
- jag väljer att namnge några - och jag lägger gärna till andra till listan, detta var de som dök upp just nu.


Barbara Marx Hubbard - evolutionär visionär, som arbetar heltid för vår framtid vid 81 års ålder!
Terry Patten - som vill bidra till att vi lever medvetet, till kropp och själ.
Neal Donald Walsh - som både för samtal med gud och samtal om mänskligheten.
Wayne Dyer - som ber oss att släppa ursäkterna och göra det vi är här för att göra.
Eckhart Tolle - för att han vill att vi ska acceptera oss som vi är.
Caroline Myss - för att hon vill att vi ska göra jobbet och hela oss själva.
Marianne Williamson - för att hon påminner om ljuset i oss.
Marie Ek Lipanovska - för att hon vill bidra med kärlek.
Gösta Tingström - för att han vill bidra med själslig gympa.
Camilla Lebert Hirvi - för att hon vill bidra till att vi lever fantastiska liv, genom att skala av allt som inte behövs.
Björn Lundberg - för att han verkar för den nya människan.
Irene Ahlberg - för att hon oförtrutet jobbar för framtiden och snart släpper fri en vildgås.
Deva Premal - för att hon bidrar med musik och mantran som skapar kärlek och frid.
Mooji - för att han får oss att våga skratta och samtidigt vara hemma i oss.




PS: Jag fick en present i går - den säger något om min inställning:

För att citera Barack Obama: YES, we can.