charlottecronquist

När vi gömmer oss i våra hålor - illusionen om ensamheten

Ibland kan det kännas skönt att dra sig undan. Att söka sig till en ensam plats. Ensamheten kan kännas trygg... men ibland är den i själva...



Ibland kan det kännas skönt att dra sig undan.
Att söka sig till en ensam plats.
Ensamheten kan kännas trygg... men ibland är den i själva verket en flykt.
Från livet och till självömkan.
En plats som både kan kännas bekant och jobbigt att befinna sig på.


Genom livet har jag ofta känt mig ensam. Ensam även i sällskap. Ensam även i relationer. Men ofta också när jag varit fysiskt ensam.


Jag har haft en känsla av utanförskap. Att jag inte hör hemma. Att jag inte går att älska som den jag är. Att jag måste knäcka något slags kod för att få rätt att vara med.


Så jag har studerat hur andra har gjort. 

De runt vilka människor flockas. 
De som beundras. 
De som alltid ler. 
De som har bästisar. 
De som aldrig ser ut att vara ensamma.

Och så har jag försökt härma. 

Försöka bli en sådan som andra kan gilla.

Och så har jag känt mig som en bluff och sedan kunna dra mig tillbaka till min håla och skämmas också för det.


Alltså. Å ena sidan en känsla av att inte duga, att inte kunna bli vald för den jag var och å andra sidan en känsla av att vara en bluff när jag försökte vara som de som andra gillade.
Pest eller kolera liksom.


Och då blev känslan av ensamhet ännu starkare. 

Jag hittade ingen väg ur den.
Jag var fast i den.

För jag trodde att om jag visade vem jag verkligen var,

då skulle jag bli helt ensam. 
Då skulle alla sticka. 
Då skulle alla se monstret. 
Det monster som jag trodde att jag var.
I det som verkligen var jag, fanns inget som någon skulle kunna älska. 
Trodde jag.

Så jag kämpade på för att bli någon värd att älska.

Jag spelade teater. 

Jag kämpade med rollerna. 
Jag blev tidvis helt utmattad. 
Och så, i slutänden, så kände jag mig ännu mer ensam.

Jag fattade inte hur jag skulle göra. 
Hur jag skulle ta mig ur det.
Men jag log mot världen. 

Min ensamhet och ovärdighet var min hemlighet. 
Den mest skamliga. 
Att inte ha vänner. 
Att inte förstå hur man gör. 
Att ständigt misslyckas. 
Att känna mig fel, fel, fel.



Jag minns en gång en övning vi skulle göra när jag utbildade mig till kroppsterapeut på Oshorisk. Vi skulle springa runt i ett rum och känna friheten av att vara ensamma, vi skulle länna glädjen i att vara fria som cowboys. Och jag bröt ihop fullständigt. Jag kände bara ensamheten. Jag ställde mig vid sidan av och såg de leende ansiktena passera och undrade hur jag någonsin skulle kunna förstå, eller bli en av de där glada människorna som trivdes i friheten med sitt eget sällskap.


Då kändes det omöjligt. 

Men den övningen blev faktiskt en vändpunkt. 
Jag såg att det fanns fler som jag och till slut, 
var det möjligt för mig att gå in i gemenskapen igen 
och känna att jag var en del i den.

I dag kan jag välja att vara själv. 

Jag kan vara med mig själv. 
Jag kan vara alone. 
Alltmer sällan känner jag mig ensam, lonely. 
Jag vet att det är möjligt att sträcka ut handen, att be om hjälp, 
be om sällskap om det skulle behövas. 
Jag vet att jag får tillhöra grupper, när jag vill det. 
Och jag vet också att de som jag såg som så perfekta, 
de runt vilka vi flockades, ibland också kände sig ensamma. 
Att deras perfekta yta var en illusion, som jag köpte, 
som jag trodde på, för att jag var så uppfylld av min ensamhet.

Och kanske, kanske var det ocså så, att det, redan på den tiden, 

fanns det som istället såg mig som en av de där människorna i cirkelns mitt. 
Bara det att jag vid den tiden var blind för det.

Nu är jag fri att välja. 

Vara själv eller i sällskap. 
Det är bara ibland, när något känns extra jobbigt, 
som offret drar in mig i hålan. 
Uppmuntrar mig till att tycka synd om mig själv. 
Men i dag, kan jag klappa om henne och säga: 
Låt oss titta oss runt. 
Är vår ensamhet verkligen sann?

Related

livet 7705594399924729055

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Im a social vegan. I dont like meet.

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam23 januari 2013 kl. 10:18

    hehe... så kan det ju kännas ibland... men ibland kan det kännas skönt... att möta sådana som Maria... fast hon är kanske utan meet <3

    SvaraRadera
  3. Jag skojade bara. Jag är rätt social tror jag. Inget stort umgänge någon av oss dock,

    SvaraRadera
  4. Tänkvärd och bra artikel!
    Ha det gott!

    SvaraRadera
  5. Tack Charlotte för dina rader som jag känner igen mig mycket i Kram Gunilla

    SvaraRadera
  6. Tack Charlotte för dina rader som jag känner igen mig mycket i Kram

    SvaraRadera
  7. charlotterudenstam11 februari 2013 kl. 18:10

    Å tackar... och så roligt att du delade på FB. Uppskattas <3

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item