charlotterudenstam

Ta tjuren vid hornen.

Just den här tjuren gjorde Pablo Picasso 1945. Usch, projektet bara dog. Det var egentligen inte mitt fel. Jag stod lite vid sidan av. ...

Just den här tjuren gjorde Pablo Picasso 1945.


Usch, projektet bara dog.
Det var egentligen inte mitt fel. Jag stod lite vid sidan av.
Men det var jag som hade tagit kontakter, det var jag som hade lovat något till andra.
Och nu behövde jag säga som det var:
Att projektet inte fanns längre.
Jag drog på det. Länge.
Och så fick en puff som lockade mig att agera.
Någon ställde frågan, väldigt vänligt: Vad var det som egentligen hände?


Att få sådana mejl kan få mig att vilja dö en smula.
För mig är det fortfarande jobbigt att lämna det jag tror att andra ska uppfatta som negativa besked.
Jag tycker inte om att ta andras tid, utan att kunna leverera i gengäld.
Och samtidigt, jag kan inte styra över alla parametrar.
Ibland så måste saker få stanna av, klinga av, ja till och med dödas.
Och då är det viktigt, att så snabbt som möjligt, säga det till de inblandade.
Inte vänta.
Men så väntar jag. Och så blir det bara jobbigare. Det ligger under ytan och irriterar. Jag bygger upp ett dåligt samvete. Grejen i sig är oftast ganska liten... men det dåliga samvetet blir stort.
Det är slöseri med energi. Riktigt puckat energislöseri, som grundar sig i en - ofta - dåligt grundad rädsla. Eller kanske så här... det är barnet i mig som tar över och styr. Som säger att det är livsfarligt att ge ett negativt besked. Att inte leverera. Så i tanken så skriker det inre barnet på mig och det som egentligen inte var så farligt blir till slut skitjobbigt.
Just detta projektet hade jag lyckats förtränga. Men när det kom upp till ytan så väcktes det dåliga samvetet till liv. Brevet med frågan: Hur gick det? Fick mig att först bara känna mig eländig. Men i steg två, bara en dag senare hände något. Jag insåg att detta var chansen att faktiskt lämna besked.
Så jag författade ett brev och svarade samtliga inblandade. En timme senare hade jag fått snälla svar från hälften av dem. Ett par av dem sa: Det är sånt som händer, det var ändå bra att reflektera över frågorna du ställde och en tredje sa... jag hade faktiskt glömt bort det.
Det jag lär mig är att jag ska jobba med oron. Jag ska tämja mitt inre barn. Jag ska visa henne att det inte är så farligt att säga som det är. (Och jag tränar rätt mycket och ofta på det, på olika sätt... och detta var ännu en variant att bli medveten om). 




Nu känns det lättare i kroppen. Riktigt skönt. Som att en propp i mitt system löst upp sig och något kan flöda mer. Ja, säger jag... Att ta tjuren vid hornen, oftare och snabbare, ska hädanefter bli min melodi. För det spar energi... som jag kan använda till något bättre... Som att driva mitt företag passionerat!

Jag deltar i #blogg100. Detta är dag 5.

Related

livet 5433336753390404010

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item