Värdelös. Om hur obarmhäriga tjejer kan vara mot varandra.

Få anade vad som hände inuti mig. Jag spelade glad.

Den där känslan av att ha gjort fel.
Den där känslan av att hur jag än gör nu så är det kört.
Den där känslan av att det inte finns någon utväg.
Känslan av att vara totalt värdelös.
Jag undrar hur många gånger jag kände den under mellanstadietiden?
Jag undrar hur mycket det har påverket mig?
Jag undrar hur impregnerad och förgiftad av Jantetänkande jag hann bli?
Och ibland undrar jag vad det var som gjorde att jag överhuvudtaget överlevde. Hur kunde det bli en hundraprocentare av den där tillintetgjorda tioåringen?
Vad var det för fantastisk livsgnista som hon hade som gjorde att jag tagit mig ända hit?

Jag läser ett blogginlägg av Therese Bohman. Det handlar om hur obarmhärtiga tolvåriga tjejer kan vara mot varandra.
Och jag förs tillbaka i tiden.
Jag ser omklädningsrummen på gympan.
Jag ser klassrummet och var jag satt.
Jag ser hur jag försökte få rasten att gå och inte låtsas om att jag både var osynlig och ensam.
Jag ser de där ögonblicken som nästan krossade mig.
Ögonblicken av tillfälliga övermod som bestraffades.
Som fick mig ner på knä, men som på något mirakulöst sätt ändå inte dödade mig.

När jag berättar de där episoderna idag, decennier senare, kan de se oskydliga ut, det kan vara obegripligt för andra hur sönderslitande de var. Jag förstår att de kan vara så lätta att avfärda.

Men lilla gumman, det där var väl ingenting...
Men fan, vad du är känslig.
Skärp dig för sjutton.
Sluta älta.
Det där är bara tolkningar från din sida.
Du minns fel.
Så där är det väl för de flesta, det är inget särskilt med det du upplevde.

I terapisammanhang brukar man alltid tala om barndomen, om det som hände fram till nio års ålder, som det viktigaste. Som det som formar en. Det är som att det är mindre tillåtet att tala om det som hände sedan. Som att det inte är så viktigt.

Så det har aldrig känts riktigt tillåtet att tala om tiden mellan nio och nitton för mig. Vissa episoder har jag berättat om. Ofta i en skrattspegel. Men jag inser att det finns så kvar att läka från den tiden.

För det var då jag blev värdelös.
VÄRDELÖS.

Fram till nio års ålder kände jag värde. Jag levde på en ort där det var okej att vara bra. Mina föräldrar älskade mig på sitt sätt. Det fanns grus i maskineriet på den tiden också, men det har jag teraperat mig igenom.

Men nioåringen i mig känner fortfarande av värdelösstämpeln.
Det var hon som lärde sig att eget skryt luktar illa. 
Det var hon som hårdhänt fick jantelagens alla delar inbrända i huden. 
Du ska inte tro att du är någon.

Den där värdelösheten fanns egentligen bara på en arena: På skolgården.
Hon var värdelös som kompis.
Hon var inte värd att vara kompis med.

Alltså jag kom från ett annat håll, både geografiskt och mentalt.
Jag förstod inte koderna.
Och när jag förstod dem var det försent.
Jag hade hunnit bryta mot så många att straffet var uteslutning.

På mellanstadiet är rangordningen i klassen viktig. Det är viktigt att ha en bästis. Det är viktigt vem man leker med på rasterna. Det värsta är att bli utmobbad. Att vara ensam.
För att överleva krävs en fasad av oberördhet.

Jag lärde mig att dölja hur sårad och ledsen jag var.
Jag håll huvudet högt och visade ingen hur värdelös jag kände mig.
Men på insidan kände jag mig TOTALT VÄRDELÖS.

Och samtidigt var jag envis som en åsna.
Jag skulle varken tillåta att de såg min värdelöshet eller tillåta dem att vinna.
Jag blev en isprinsessa och den arena som blev min var klassrummet.
Jag kände en trygghet i att vara bra i skolan 
och att bli uppskattad för det jag kunde av mina fröknar.
Det kompenserade i viss mån värdelösheten på skolgården.

Djupt där inne visste jag att jag hade ett värde. 

Jag började förakta mina mobbare.
Jag blev hög som ett hus... alltså på insidan satte jag mig på mina höga hästar,
där jag fritt kunde se ner på dem som betedde sig illa mot mig.
Men den positionen gjorde visserligen att jag överlevde.
Men jag lärde mig inte hur jag får bra kompisrelationer.
Jag visste inte riktigt hur jag skulle få, eller behålla tjejkompisar.
Jag visste inte hur man gör. 

Och forfarande kan jag känna mig osäker tillsammans med kvinnor,
även om det är mycket lättare i dag.

Nästan alla de som talade om att jag var värdelös,
nästan alla de som frös ut mig var just tjejer.
Jag lärde mig att det inte går att lita på tjejer.
Att de håller kniven bakom ryggen och är beredda att hugga när jag vänder ryggen till.
Att tjejer både säger att jag är värdelös och sviker när det gäller.
Så jag började göra en plan.
En plan som skulle innebära en revansch för mig.
Och den tog jag så småningom.

Men att släppa värdelösheten och Jante och att våga känna värde har tagit tid.
Och ganska ofta kan jag fortfarande hamna i värdelöshetens trista träsk.
Kanske för att jag är med om något som påminner om den här känslan från förr.
Om att det är kört. Om att det inte är någon idé att försöka.
Och kanske är det så att de där årens ensamhet och
värdelösheten faktiskt var grogrunden för 100% Charlotte?