charlotterudenstam

Den där längtan efter närhet.

Jag ligger på golvet, ihopkurad som en sten. Jag känner motstånd. Jag vill verkligen inte. Nej. Jag ska ligga så här hopkurad för mig sjä...





Jag ligger på golvet, ihopkurad som en sten.
Jag känner motstånd. Jag vill verkligen inte. Nej. Jag ska ligga så här hopkurad för mig själv. Länge.
Så känner jag en hand mot min rygg. En mjuk och vänlig hand. Och min omedelbara impuls är att bara sträcka ut kroppen och ta emot. Att genast ge upp allt motstånd och liksom suga i mig beröringen.
Men jag ligger kvar en stund i min hopkurade ställning. Och så känner jag sorgen som väller upp inom mig.
Jag är verkligen en sucker för beröring.

Detta är en övning som handlar om att gå från ett låst läge, till att lösa upp spänningar och våga ta emot. Att våga öppna. Och det skulle kunna gälla vilken slags situation som helst. För hur går jag från att ett nej till ett ja? Vad är det som händer i min kropp i den processen?
Den här gången kommer jag i kontakt med starka känslor runt just beröring. Hur min kropp genom livet verkligen har längtat efter beröring. Och hur jag har tillåtit beröring som ibland varit aggressiv eller där någon velat ta mig, utan att jag har varit viktig, där jag har varit mer ett objekt än Charlotte. Den insikten gör ont. 


Jag inser att jag ofta gått blixtsnabbt från nej till ja, för att någon faktiskt velat röra vid mig. Jag inser att jag vid många tillfällen känt mig så värdelös att beröring som inte varit inkännande har känts bättre än att vara ensam och inte få någon beröring alls. Att jag törstat så mycket efter beröring att jag tagit emot vad som bjudits - även om det har inneburit att jag i praktiken har gått över mina egna gränser och tillåtit kränkningar.


Nu öppnar jag mig långsamt för den mjuka handen. Jag öppnar mig inte förrän jag verkligen känner den vänliga och omtänksamma intenionen. Jag låter bli att omedelbart fläka upp mig, även om jag lägger märke till den impulsen. Jag stannar kvar i mig och öppnar mig i min takt.
Så kommer tårarna. Sorgen från de gånger jag känt mig mindervärdig och lättnaden över att nu möta vänliga händer. Just den här gången är det en kvinnas mjuka händer. Just den här övningen slutar med att jag ligger som ett barn i hennes famn och gråter. Förlösande tårar. En slags glädjetårar. Som att ett gammal sår äntligen blir helat. Som att det är äntligen är okej att gråta och okej att vara mej, med dessa tårar.



Jag har fått ännu en nyckel, in till ännu ett rum av sårbarhet. 

När jag vistas där behöver jag verkligen ha beröring som är närvarande, vänlig, omtänksam och kärleksfull. 
Jag hoppas att jag kommer att säga nej till beröring som är aggressiv. 
Att jag är tillräckligt trygg i mig själv för att våga välja. 
Att jag har tillräcklig självkänsla för att tro att jag kan få mina behov tillgodosedda, utan att behöva bli kränkt på vägen.

Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 31.

Related

övning 3737770407040507536

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Fint inlägg. Känner igen mig. Jag är också en sucker för beröring, fast det märks verkligen inte bland mina vänner.

    SvaraRadera
  2. Är inte de flesta av oss det? Egentligen? Bara att vissa av oss har fler murar, strängare spärrar .. Allt det där? Jag vet inte .. Men jag tror att det kan vara så!

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item