Nu är det tid att vara 100%. #blogg100

Känslan av ladypower är skön.

Jag är på väg någon annanstans. Och jag sörjer. Och jag glädjs.
Jag sörjer en gemenskap. Jag sörjer en trygghet. Jag sörjer en identitet.
Och samtidigt längar jag efter det nya.
Jag ger mig ute på vandring längs okända stigar. Det känns läskigt och samtidigt livsavgörande.
Jag är på väg att till slut äntligen vara 100% Charlotte.
Och jag inser att jag varit på väg länge. Nu äntligen är vandringskängorna på.


Ungefär samtidigt avslutas flera kapitel i mitt liv. Det är som att dörrar sluts framför mig - eller kanske snarare bakom mig. De sluts för att jag ska inse att det är en ny tid nu.
Och jag behöver tåla att vara i mellanrummet. I osäkerheten. Och lita på att jag tar ut rätt riktning. Tillåta mig att lita både på instinkt, intuition och också ha med förnuftet på vägen.
Jag håller vandringsstaven i handen och jag vandrar. Det spelar ingen roll vilken väderlek det är, för jag ska ändå göra vandringen. Det handlar om en vandring till något, inte från något egentligen.

Det är en vandring till den stora staden, till den stora världen. 100% Charlotte ska möta världen. Jag ska stå där stadig och trygg och möta världen. Min plats är i världen, inte i ett stilla meditationsrum. Jag har stillheten i mitt hjärta, jag behöver inte söka stillhet med andra. Jag är på väg till mer rörelse, till mer liv, till mer dans, till mer livsbejakande, till mer energi.

Alla mina barn är myndiga nu. Inget av dem bor längre hos mig. Den yngsta går ut gymnasiet i vår och piper sedan troligen ut i värden för att studera. De större har hittat sina hamnar och famnar i Stockholm. Det finns inte längre något akut behov av mig. Jag har fullgjort min plikt som mamma. Det ger en fantastisk frihet, samtidigt som den friheten gör ont i mitt hjärta. För den friheten ställer krav på mig... krav på att äntligen ta ansvar för mitt liv. Jag kan inte längre skylla på någon. Det finns ingen som hindrar mig från att förverkliga mina drömmar. Jag är på det hela taget fri från förpliktelser. Oh, så läskigt. Oh, så spännande. Jag blir lite yr i huvudet när jag tänker på det.

Jag upptäcker att det är andra saker jag också behöver släppa för att få plats för mig. Det här året kommer att handla om att både vara grundad i mig - och att vara en affärskvinna. Att vara en entreprenör. Att äga det. Det här året ska jag äga min ladypower.

Jag är en levare.

Riktigt hur jag ska göra det vet jag ännu inte. Jag smider vissa planer. Jag börjar tänka mer cykliskt och strategiskt. Jag är med i ett MasterMind-program och det känns bra. Jag börjar träffa människor som också vill rikta sig utåt. Jag är med i ett projekt som handlar om kvinnor och business. Och så har jag mig själv och all min erfarenhet. Till det läggs budskapet som kommer igen och igen, om att jag ska sprida ord om kärlek. På något sätt ska jag få ihop det. Det inre och det yttre. Skapa en helhet.


Något i mig dör. Något föds. Något är fött sedan länge, men jag har kanske inte fattat det fullt ut. Nu är det livskraftigt. Jag är livskraftig.

Jag behöver bara släppa taget om några saker till. 
Jag behöver bli tydlig. 
För mig själv och för andra. Förtydliga. Sätta ord på det. Nå fram. Nå ut.
Jag är trött på att kompromissa. Trött på att anpassa mig. 
Trött på att lämna mig själv. Jag längtar efter att vara i kärlek och agera utifrån det.

Som nu om morgnarna, när jag mediterar offentligt på temat sexualitet. 
Där är jag 100% Charlotte. 
Jag ska hitta arenorna. Jag ska hitta dem. De kommer. 
För jag har vandringsstaven i handen och skorna på. Yes! 

Jag är omgiven av vägvisare, människor som kommer i min väg och som gör det tydligt för mig i vilken riktning jag ska gå. När jag har lyssnat på dem, tar jag ut min egen väg. Det känns bra att vara omgiven av sådana människor. 

Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 16.