Tillbaka igen. Efter första sexsibilitymodulen.

Jag är tillbaka på andra sidan den första modulen i sexsibilityutbildningen.
Och det känns fantastiskt.
Jag har sett tusen blommor blomma och jag ser fram emot nästa blomning.

Så samlas de, en efter en, på Mangalam, för att vara med om den första modulen i sexsibilityutbildningen. En blomma i taget landar där, en individ i taget, en unikhet i taget, en människa fylld av liv, kärlek, oro, rädsla, nyfikenhet... inför det nya äventyret, den nya resan de ska göra tillsammans.
Och när vi sitter i cirkeln tillsammans fyra dygn senare så ser jag de där tusen blommorna. Alla ser de olika ut, alla har de olika dofter, alla visar de sig på olika sätt. Var och en i sin unika skönhet. Och jag känner mig, från djupet av mitt hjärta, tacksam över att få vara med på den där ängen som tillåter att människor blommar. Där vi som leder är med och vattnar och vårdar och bidrar med det vi tror att varje blomma behöver för att på egen hand - och tillsammans med de andra på ängen - kunna växa sig starka och fria att vara sig själva.
I en ögonblicksbild ser jag min inre femåring dansa fram på den där ängen och bara ta in doften av alla de där blommorna och låta sig glädjeberusas av det.
Lite trött är jag förstås också. För när drygt 20 personer ska umgås dygnet runt, tja, så tar det också en del energi.
En av de viktigaste sakerna i en utbildning av det här slaget är att deltagarna ska känna fullständig tillit. Till lärarna, till varandra och till processen. Därför kan jag inte säga något särskilt konkret … eftersom det skulle kunna riskera tilliten.
. Sexsibilityutbildningen är praktiskt inriktad. Vi tränar på att nära vara på olika sätt. Att vara närvarande. Att känna det som är. Vi dansar en massa. Vi sitter i cirkeln och delar det som känns just nu. Ibland är det lugnt i cirkeln. Ibland stormar det i cirkeln. Ibland sker närmast magisk förlösning i cirkeln och det är som att alla efteråt kan andas friare. Och så gör vi en väldig massa övningar. Övningarna kan göras en och en, två och två, tre och tre, fyra och fyra eller hela gruppen tillsammans.
Den sista morgonen startade vi dagen med dans och så formade vi en cirkel och var och en fick gå in och göra sin “väcka-kroppen-ritual” och så skulle vi som stod runt om härma denna rörelse. Och här blev de olika blommorna så glasklara. Somliga hade lugna rörelser. Andra hade stora rörelser. Några hade gymnasistiska rörelser. Somliga hade kattrörelser och somliga hade mest stillhet. Det var just i det ögonblicket som jag såg alla de där blommorna blomma. Jag såg verkligen, med nästan överdriven tydlighet, hur olika vi alla är - och att alla bidrar med sin lilla pusselbit, som tillsammans skapar den gemenskap som vi ska leva i en gång i månaden fram till i december.
Och jag ser fram emot den fortsatta resan. Men först ska jag vila lite.

Varje deltagare fick en unik pärm skapad av min käre konstnärsman.

Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 30.