Jag kräks av grymheten i Mo Yans röda fält.

I min bokcirkel föreslog jag karskt att vi skulle läsa Mo Yan, Det röda fältet.
Det är inte så ofta jag läser nobelpristagare (och inte så ofta jag orkar igenom en hel sådan bok).
Jag hade ju hört snacket om vilken bra berättare Mo Yan är... men hade inte tänkt så mycket på titeln.
Och jag kan säga så här: Detta är en av de grymmaste böcker jag har läst. I ordets ursprungliga bemärkelse. Det lär dröja innan jag känner lust, om någonsin, att läsa en bok av Mo Yan igen.


Först ska jag säga detta. Jag hade valt boken och jag stod mitt kast. Jag läste varje ord, fast jag vid flera tillfällen var på väg att ge upp. Det var som att vara fastkletad vid blid, hjärnsubstans och döda hunder i ett sorghumfält i nordöstra Kina.
Fast jag fick förstås lära mig vad sorghum var. Ett av världens vanligaste sädesslag, också kallat durra. Det visste jag inte. Så alltid ett litet strå till min allmänbildning. Och det är väl allmänbildande att läsa en nobelpristagare också, tänker jag.

Flera kvällar i rad försökte jag tränga mig in i boken. Varje gång somnade jag efter knappt en sida. Jag hamnade i ett fält av röd sorghum och kunde liksom inte förmå mig att vandra vidare i det. 

Skam den som ger sig. En lördag morgon satte jag mig i soffan med en kopp kaffe och började beta av den. Och så småningom så drunknade jag faktiskt lite där i sorghumfältet. Jag kunde fascineras av hans nästan psykedeliska beskrivning av grymheterna som skedde där i en gudsförgäten dal på den tid då japaner ockuperade delar av Kina (1930-tal) och då olika falanger kineser - och lokala rövare - slogs mot varandra.
En central scen som återkommer i flera varv är när berättarens farfar och far är med om ett bakhåll på en grupp japaner som ska ta sig med fordon över en bro. Mo Yan tar om scenen igen och igen och för varje gång blir den mer komplex och läsaren får möta fler grymheter.
Till exempel berättarens farmor som blir nedskjuten av japanerna och som dör i sin sons armar. Eller mannen som anklagas för att ha mördat en japan och som hudflås framför hela byn. Han flås centimeter för centimeter och just den sidan var jag tvungen att läsa på skrå för det var så ytterst vidrigt.
Det finns liksom ingen att tycka om i boken. Farmodern verkar ju ha vart en krutkärring... (fast kärring... hon blev mördad drygt trettio år gammal)... men övriga. Det är såå mycket död. Så mycket elände. Så jävla mycket sorghum. Det är galna hundar. Det är spyflugor. Det är ruttnande lik. Det är kadaver. Det är gamar och andra fåglar som väntar på att få äta döda kroppar. Det är likstank. Det är hunger. Det är mördande. Det är hugg och slag. Det är våldtäkter.
Och ja... vart för det mig? Bara djupare ner i det där jävla fältet. Usch.
Så min rekommendation är att om du nödvändigtvis ska läsa något av Mo Yan välj något annat. Läs baksidestexten, eller googla innehåll och se om det finns någon annan bok som inte är så fruktansvärt röd av blod.

Jag läser Mats Gellerfeldts recension i Svenska dagbladet... läs gärna den ... men undrar om han verkligen läst hela boken... det känns lite som med Proust madeleinekakor.

(Dessutom har jag ett vagt minne av att jag sett åtminstone början av filmen Det röda fältet någon gång på 1980-talet. Och jag vill inte se om den. Usch.)

Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 34.