Love story #5.

Året är 2007 och Alexander och jag fyller våra liv med Samsara dansklubb, med Essence training och så fem veckor på Lesbos.
I det privata livet lämnar vi lägenheten på Dalaplan och flyttar in i radhus på Reginavägen.
Jag som aldrig i livet skulle bo i radhus... där var det en hög häst jag trillade av.


När jag bläddrar igenom bilderna från 2007 finns det några få bilder på mig och Alexander tillsammans. Däremot finns det massor med bilder på Alexander och min yngsta dotter. Det kanske säger något om att vi efter fem år började ta varandra för rätt självklara. Kanske rent av för självklara?

Hösten innan, 2006, startade vi Samsara dansklubb och nu under våren kämpar vi på med projektet som drar allt mindre folk, och i takt med att förlusterna kommer, så känner vi oss allt mer modlösa. En massa arbete, som är roligt, men eftersom vi inte har någon säck att ösa ur, känns det jobbigt när klubben inte drar tillräckligt med folk.

Vi får påfyllning på Essence training på Osho Risk. Det känns som att där kan vi vara ordentligt sårbara med varandra. Det är som att när vi har lite distans till varandra, så blir vi tydligare för varandra. Eller snarare kanske, när vi kan spegla oss i varandra och är med andra, då ser vi nya saker hos varandra. Vi har gjort nästan alltid tillsammans fram till nu (bortsett från mina jobbuppdrag). Vi har levt i ett rätt symbiotiskt förhållande. Och jag har ibland svårt att se var Alexander börjar och jag slutar. 

Nu arbetar vi en hel del med relationshantering. Föreläser på Kunskapsdagarna. Jagar uppdrag. Finner en del, men mindre än vi hade önskat. Jag jobbar åt Malmö högskola en del, men känner mig inte riktigt tillfreds.

Det känns som att vi behöver få in ny energi i livet och i relationen.
På sommaren åker vi till Lesbos och denna gången assisterar vi Premartha och Svarup båda två. Och vi gör det under nästan tre veckor. Det är otroligt lärorikt. Vi bor uppe på Osho Afroz och börjar ta in, liksom genom kroppen, deras sätt att jobba. Och i oss båda växer en allt större längtan att få jobba med något liknande. Vi börjar se hur viktigt det är vad vi bär i våra bagage. Skam börjar bli så tydlig. Både våran egen och andras.

Sista veckan i Grekland kommer alla barnen utom min son. 
Vi får en riktig familjevecka och vi åker hem tillsammans. Det känns fint. 


Jag börjar skriva “Ingen skam i kroppen” och under en period gör jag det tillsammans med en annan kvinna. Men den vill inte bli färdigskriven. Eller vi skriver en version som blir refuserad. Det är som att något ännu är på vänt. Kanske är det så att jag först måste ta itu med mina egna skamkänslor ett varv till, innan det är möjligt att tala om det med världen?

Men när vi väl är hemma ser vi att vi måste göra något åt vårt boende. Jag längtar efter gräs under fötterna, jag är less på att leva mitt i stenöknen vid Dalaplan - och en jaccuzzi kan inte kompensera den längtan. Dessutom är boendet dyrt. Vi måste hitta på något.

Första kvällen på Reginavägen.

Så vi lämnar lägenheten till försäljning. Det går bra. Vi är potentiellt bostadslösa under några veckor. Och sedan köper vi det första hus vi tittar på. Senhösten ägnar vi åt flytt och renovering. Vi byter kök, fixar golv, målar, sliter ut nålfiltsmattor. Vi skapar ett hem från grunden. Vi sliter med det. Det blir så konkret.

Och då kommer ett gulduppdrag som hinner ge oss pengar på banken... Det är ett gemensamt uppdrag och äntligen får Alexander utlopp för sin projektledarförmåga. Och för mig känns det som ett kvitto på att något lättade när vi kom till radhuset. Som att vi nu var beredda på att ta nästa steg.

Men ännu finns det en längtan efter något mer, något annat. 
Vi vet riktningen nu, men inte riktigt vad det är som finns där i molnet.
Ska 2008 bli året som svaren kommer?

Tidigare avsnitt i serien hittar du här.

Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 50.