Love story #7

Året är 2009 och det är fyllt av födelsedagar... och sexsibility... och nu är det tid för “Ingen skam i kroppen” att möta världen.

Alexander och jag utexamineras som sexsibilitycoacher i december och vi börjar inse att vårt gemensamma liv kommer att kretsa en hel del kring detta i framtiden.

2009 börjar jag blogga lite försiktigt. Till en början vet jag inte riktigt vad jag ska ha bloggen till … utom att den på något sätt ska handla om sexsbility, sexualitet och relationer. Jag tittar på tidiga inlägg och ser intervjuer med våra kurskamrater, jag ser bilder från en Vaginartsutställning på Möllevången... något andas där. Något anas.

Att gå sexsibilityutbildningen skapar mycket processande mellan Alexander och mig. Det är en utbildning med många praktiska övningar och mycket närhet - och vi behöver, som par och var och en för sig, göra klart vilka förväntningar, önskemål och krav vi har på varandra och på oss själva. När ska “vi” bli större än ett enskilt önskemål från någon av oss, är ett exempel på en intressant frågeställning som vi fick titta närmare på.

Vaginarts börjar bli mer känt - inte minst för teveprogrammet som sändes 2008. Nu blir vi intervjuade av Tara i en stort uppslagen artikel.

Alexander har också behov att kanalisera sitt intresse för kvinnan. Vi sitter mycket och pratar om vilka vi ska vända oss till som coacher och han vill helst möta kvinnor. Jag stretar emot och vill inte begränsa det. (Och vi kommer också senare att möta alla slags människor och även par.)

Men han vill göra en manifestation för kvinnan. Så den 9 maj ordnar vi “En dag för kvinnan i maj” på Tangopalatset i Malmö. Alexander jobbar massor med det. Raggar folk till att leda workshoppar, till exempel, ordnar så att det går att köpa biljetter via Kulturcentralen. Sprider ryktet. Än så länge är Facebook inte så stort i våra kretsar, även om vi varit där sedan 2007. Flera av våra kollegor från sexsibilityutbildningen kommer också till Malmö - för att medverka eller för att delta.

Det kommer folk. Det kommer tillräckligt med folk för att täcka de direkta utgifterna. Men inte mer. Jag får fruktansvärt ont i ryggen. Det känns som att den ska gå av.

Vi parar den där kvällen med en sista samsaraväll där vi var inblandade. Något tar slut, något annat startar.

Under våren har jag också börjat gå i ett företagsutvecklingsprogram och det ger mig kicken till att äntligen slutföra “Ingen skam i kroppen.” Och plötsligt inser jag att jag har ett perfekt datum för en provlansering - nämligen den 9:e maj. 

Så jag trycker upp 100 dyra exemplar och säljer dem utan vinst (jag har inte hunnit fatta hur jag ska tänka kring bokförsäljning och så). Men det sker. Jag har äntligen vågat. Det känns stort. Och på eget förlag.

Så fyller Stella 15, jag femtio och svärmor 70. En väldig massa födelsedagar blir det. Få bilder på mig och Alexander - men till slut lyckas jag hitta en där vi faktiskt pussas. Det känns riktigt bra.

Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 64.