Män som omfamnar starka kvinnor.

Jag ser det allt oftare.
Männen som omfamnar starka kvinnor.
Män som inte känner sig utbrända av att vandra sida vid sida med en stark kvinna.
Men som vågar ta hand om, pyssla om - och uppmuntra sina starka kvinnor.
Det är underbart att bevittna.

När jag var ung var mitt intryck att många män var rädda för starka och kaxiga kvinnor. Kvinnor som ville något, som vågade, som var smarta.
Alltså, jag upplevde personligen att det fanns män som var rädda för mig.
Så mötte jag till slut en man som sa att han gillade smarta blondiner. Det var helt underbart för mig.

Men medan den smarta blondinen Charlotte ändå, av alldeles fri vilja, valde att ta huvudansvaret för familj och barn, och tillät den egna kreativiteten att vara på sparlåga, ser jag nu allt fler män - yngre än jag - som verkligen älskar smarta tjejer (och då behöver smart inte ha med iq att göra) - och som dessutom är att beredda att stötta dem - utan att gnälla över att de själva inte får plats. 

Eller, det jag ser, är par där båda tillåts att skina. Där den enes ljus inte förtar den andres. Där mannen både är man (och inte går helt in i sitt feminina) och kan stanna upp och se sin partner, uppmuntra sin partner, sparra och sporra sin partner.
Det gör mig så glad.

(Och nu talar jag specifikt om relationer mellan en man och en kvinna.)

För jag tror att det är viktigt.

Att det är okej för båda att vara i sin essens. Att det är okej för båda att ha styrka, medkänsla, lekfullhet, kärleksfullhet, värde... och att båda får ha det samtidigt.


Jag blir speciellt rörd - och det beror säkert på mitt perspektiv - när jag ser dessa yngre män som å ena sidan ser till att flickvännen får ordentligt med mat i sig och å andra sidan lyfter henne i stunder då hon kan känna oro över sin kompetens... i stunder då hon kliver ur sin komfortzon och kliver i en större klänning. 
Att se de där männen som vågar se styrkan, kompetensen och älska dessa kvinnor. Män som också kan möta sårbarheten i sig själva och hos sin partner.
Där de turas om att stå i rampljuset. 
Där det viktigaste inte är vem som står där, utan att var och en får leva inifrån och ut, att vara och en får skina sitt eget ljus.

Det har varit så vanligt med det omvända. 
Kvinnor som bär män. 
Som stöttar män. 
Som ser till att de får mat i sig. 
Som håller dem på gott humör när de kommer hem utsjasade från jobbet. 
Kvinnor som väljer att vara stöttare, ibland till martyrskapets gräns. 
Som ibland har gjort sig till offer i sin vilja att stå vid den andres sida. 
Som kanske egentligen hade velat göra något annat, men inte vågat eller känt sig uppmuntrad.

Jag tror att världen behöver vår kraft. 
Mäns, kvinnors och alla där mitt emellan!
Att vi kan stötta varandra, skina i varandras ljus... och som sagt. 
Jag ser det allt oftare och jag älskar att beskåda det - och jag älskar dessutom att leva det.

Tack Alexander för att du är en av dessa män som omfamnar. 
Det finns sådana män i alla generationer... 
men mitt intryck är att de blir allt fler.


PS: Jag läste en skämtsam tweet som löd "Bakom varje framgångsrik kvinna står en utbränd man". Därav formuleringen i ingressen.

Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 46.