Den svartvita världen bygger på bristtänkande och gör oss till offer.

I morse när jag mediterade såg jag för mig en svartvit värld.

Ungefär som den världen jag såg i teve när jag var liten.

Endast det gråa bidrog till nyanser.

Och i den svartvita världen... hur ser solens strålar ut? Hur uppfattar man färgerna? Vad händer med livet i det svartvita, i det som blir antingen eller, bra eller dåligt, rätt eller fel?

Häromdagen försökte maken muntra upp mig lite genom att sjunga nynna sången: “Jag ska måla hela världen lilla mamma, fylld av solsken varje dag...” och nu känner jag hur viktigt det är att släppa in solen - och skuggorna i livet.

För i färgspelet skapas något.

I spektrumet föds något.

Där bor rikedomen.

Där finns vi.

Där finns alla möjligheterna.

Där finns möjligheten att skina.

Där finns möjlighet att känna.

Där finns möjlighet att vara en av blommorna på ängen... 
som finns där tillsammans med de andra blommorna. 
Varken bättre eller sämre. En blomma i all sin prakt, oavsett var i cykeln den befinner sig.

Jag minns hur mina föräldrar sa att vi inte skulle skaffa färgteve, för att elände skildrat på bild blev trivialiserat i färg. Som att vi inte skulle kunna se det tunga, dova, om världen var i färg.

Nu menade de nog inte mer med det, än att det var ett argument för att slippa köpa en ny teve (och det blev aldrig en färgteve i vårt hem...) men om jag väljer att föra metaforen vidare... så känner jag verkligen hur jag föredrar ett liv i färg.

När jag tänker på svartvitt så hamnar jag lätt i en dömande kultur,

ett hierarkiskt samhälle,

ett samhälle där jag behöver vara på något speciellt sätt för att passa in.

Det är till och med som att jag kan höra det taktfasta klappret av marschkängor.

Jag tror inte på rätt och fel.

Jag tror inte på bra eller dåligt.

Jag tror inte på bättre eller sämre.

Jag tror inte på lyckad eller misslyckad.

Jag tror inte på antingen eller.

Jag menar att det tänkandet utgår ifrån att det är brist på saker.

Det är ett tänkande som bygger på kamp. På att den smartaste eller starkaste ska segra. På att det gäller att klättra högst upp på stegen, i trädet, i samhällstoppen och att det är positionen som avgör vem jag är.

Men då tillåter jag att andra bestämmer min lycka, att andra bestämmer mitt liv.

Jag blir helt utifrånstyrd.

Jag blir rädd att bryta mot regler.

Jag blir rädd för  - och riskerar att böja mig inför maktuttryck.

När jag börjar huka mig inför rädslan, när jag vill försöka duga, så anpassar jag mig. När jag försöker tävla på andras villkor känner jag mig ofta dålig och underlägsen.

Jag vill inte längre ha de svarta villkoren, som bygger på att det handlar om du eller jag, att någon av oss måste vinna.

Jag ser en färgpalett, där färgerna är olika,

jag ser mynt som har olika sidor, jag ser saker som hör ihop.

Jag hör mitt hjärta slå, jag hör andras hjärtan slå,

jag känner kraften i oss, inom oss

och hur vi kan bruka den till att måla hela världen

- och att vi kan använda precis alla färger hur vi vill.

Jag tror på ett överflöd... 
som börjar inifrån ... 
med att släppa oss själva fria.

Tillåta tankarna, tllåta känslorna, tillåta livet... 
tillåta livets dans... tillåta kärleken... tillåta sexualiteten... tillåta allt i oss...

I den världen kan jag omsluta allt och det är inte farligt att se båda sidorna av myntet.

För vad är ljuset utan mörkret? 
Vem är jag i svartvitt? 
En räddare variant av Charlotte.

Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 79.