I gränslandet

I gränslandet mellan ja och nej. 
I gränslandet där det är svårt att orientera sig. 
I gränslandet mellan att lyssna in eller lyssna ut. 
Så svårt det kan vara att befinna sig där i ibland.

Ska jag säga ja till mig eller till den andre?

Ska jag säga nej till den andre, för att skydda ett ja till mig själv.

Eller ska jag bara låta det bero och hoppas på att det löser sig?

Genom livet har jag befunnit mig i situationer där jag haft svårt att välja. Där det varit jobbigt att välja. Där jag har varit rädd för att ta beslut - kanske mest av allt rädd för omvärldens reaktioner på mina val. Ibland har jag valt att inte välja. Att gå och lägga mig och hoppas att valet på något mystiskt sätt är avklarat när jag vaknat. Så att jag ska slippa fatta besluten själv. Oftast innebär detta ickeväljandet något som är ännu värre för mig. Ju längre jag drar på något, desto jobbigare blivit och om min oro för valet grundat sig i rädsla, så försvinner ju inte det jag är rädd för bara för att jag låter bli att välja.

Ibland är valen inte så självklara. Ska jag ta det uppdraget eller inte? Vilka blir konsekvenserna av ett ja eller ett nej? Är detta ja bra för mig? Är detta ett taktiskt ja? Är det ett ja där bara hjärnan är med och där jag har tappat bort hjärtat?

För mig blir det där med hjärtat allt viktigare. Att det finns med i beslutet. Att jag inte fattar beslut som går på tvärs med känslan i hjärtat - och samtidigt betyder detta inte att jag är helt känslostyrd. Det handlar inte om att fatta beslut i affekt, utan snarare tvärtom, att lyssna in ytterligare en aspekt... hjärtats röst.

Min erfarenhet är att när jag fattar beslut där hjärtat inte är med, så slutar det sällan bra. Att säga ja till något för att jag blir smickrad av någons uppmärksamhet, är till exempel en riktigt dålig beslutsgrund för mig.

Samma sak är när nej kommer från fel källa. När jag säger nej för att jag är känslostyrd. När jag säger nej för att jag är sur eller sårad. Sådana nej är ofta förhastade, ibland rent av naiva - och ibland svåra att ta tillbaka.

När det gäller sex och närhet tror jag att det är väldigt viktigt att göra sig bekant med det där gränslandet. Att känna i vilken man jag är beredd att tänja mina gränser... och att i såfall göra det medvetet. Att också känna in var de definitiva jaen och nejen finns. Det är svårt att komma efteråt och säga: Jag ville egentligen (inte).

För somliga är det svårare att säga ja än nej. För mig är det oftast tvärtom. Det svåra är att säga ja till mig och nej till andra. Rädslan för att bli övergiven ligger och lurar i vassen. Nu vet jag att den enda jag verkligen inte ska lämna i sticket är jag själv.

Så jag tränar på ett säga som det är. Och låter hjärtat vara med.

Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 82.