Love story #10

Vi talar om kärlek i ICA-kuriren.

Plötsligt händer det.

Pussbilderna är tillbaka.

Förra året hittade jag flera och jag ser det som ett tecken på något.

Att vi är närmare varandra igen, Alexander och jag.

Puss i hångelsoffan.

Jag minns när vi satt i badkaret i Hagsätra för tio år sedan. 

Då drömde vi om en gemensam framtid och om gemensamma minnen. 

Vi såg ett gemensamt moln där framme, men kunde inte urskilja vad som fanns i molnet.

Men något i oss visste och kände starkt att vi skulle skapa något tillsammans, något som handlade om mer än kärlek och förälskelse.

Tidig morgon i hångelsoffan.

Då pirrade det i hela kroppen varje gång jag såg Alexander. 

Då hade vi ständig kontakt trots att vi bodde sextio mil ifrån varandra.

Förälskelsen passerade passionens alla gränser och det var underbart att simma i passionens hav.

Skogspuss.

I dag är det något annat. 

Ofta är vi nära varandra. 

Vi sitter i samma kontor, några meter i från varandra till vardags, 

vi har många gemensamma projekt 

och det finns stunder då det känns lite för vardagligt.

På Blanches och Anna-Karins bröllop.

Så är vi ifrån varandra en stund, eller så sitter jag på lite håll och betraktar Alexander och jag känner då kärleken som strömmar mellan oss. 

Det är som att det ibland är lätt att bli blind för det som är för nära 

- att det ibland behöver finnas viss fysisk distans för längtan att väckas 

och för att verkligen se det som finns.

Vi föreläser om att vara världsmästare på Vuxenskolan.

När vi hade träffats brukade Alexander säga: 

Du får en prövotid på 53 år, sedan ska jag bestämma mig för om du och jag verkligen är rätt. 

Ett sätt att uttrycka stark förälskelse.

Ett sätt att uttrycka hopp om lång kärlek. 

Ett sätt att till och med uttrycka förvissning om att detta kommer att pågå länge. 

Ett sätt att säga: Det är vi.

På väg till sexsibilitykväll i Köpenhamn.

Nu finns det inget moln längre. Det finns en verklighet vi lever i. 

Vi har tio år tillsammans. 

Vi har minnen att bada, men inte drunkna i. 

Vi har en gemensam vision om vad vi vill tillsammans, som älskande, som vänner och som entreprenörer. 

Vi vet att den väg vi valt är en berg- och dalbana. 

Redan när vi träffades sa vi båda: du får acceptera och älska mig som jag är. 

Det ställer oss på prov. 

Och detta att dela det mesta, dela tankar, reflektioner, rädslor, ilska, kåthet, tillsammans kan också ställa till det ibland. 

Det händer att vi alls inte förstår varandra. 

Det händer att vi under perioder vandrar en bit ifrån varandra. 

Det händer att vi missförstår. 

Det händer att vi blir irriterade, förbannade och trötta på varandra. 

Också det får finnas.

Länge levde vi symbiotiskt. 

I dag är vi mer av två individer. 

Vi är mer självständiga i förhållande till varandra 

och det har på något sätt gjort att bandet mellan oss är starkare. 

När vi båda kan stå på egna ben, är det lättare för den ene att stötta 

den andre när det behövs.

Det är sällan som något den ene gör känns hotfullt för den andre, 

för grunden finns där. 

Det finns något solitt i den.

Inför föreläsning 100% Charlotte i Ystad. Lite nervös.

Vi började med att skapa en ordentlig grund i vår relation. 

Viljan att lära känna oss själva och varandra var viktig. 

Men också att vi tillät oss att leva ut passionen. 

Att vi tillät varandra att leva ut alla känslor, hur starka de än har varit.

Jag kan förstå att det inte varit alldeles enkelt för Alexander att leva med 100% Charlotte, en person som dessutom är mer publik än han. 

Och det har sina sidor att leva med 100% Alexander också. 

Envisare människa får jag leta efter.

Och under 2012 började mycket falla på plats. 

Det var som att vi började se frukterna av allt arbete vi lagt ner på att blir mer trygga i oss själva och därmed skapa förutsättningar för trygghet med varandra... det var som att vi också skulle börja tydligare manifestera detta utåt i världen också.

Nyårspuss på Ängsbacka.

Och nu fortsätter vi framåt, tillsammans. Detta år tar sexsibility, coachning och föreläsningar stor plats i våra yrkesliv och det går också viktiga delar i våra liv tillsammans.

Jag är så glad över att jag hade långtråkigt en långfredag för tio år sedan. Så att mötet mellan Alexander och mig kunde starta.

Jag älskar dig Alexander. Har jag 43 år kvar med dig, innan du definitivt bestämmer dig?

Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 85.