charlottecronquist

Men gilla att vara besvärlig då!

– Tänk om du skulle gilla att vara lite besvärlig istället, säger maken, när jag ältar hur jobbigt livet för tillfället känns. Han ...





– Tänk om du skulle gilla att vara lite besvärlig istället, säger maken, när jag ältar hur jobbigt livet för tillfället känns.
Han sitter mitt emot mig och låter mig prata, jag har bett att slippa få färdiga förslag till lösningar, jag har mest ett behov av att tömma ut frustrationen och kanske hitta sanningen mitt i ordmassorna.
Hans reflektion är värd att titta närmare på och jag vet ju så väl att jag själv säger: “Vad andra tycker om mig har jag inte med att göra.”
Fast vissa dagar är det svårt.

För en massa år sedan var jag mest rädd för att bli avvisad. Jag var livrädd för det. Att någon skulle mer eller mindre öppet visa mig att jag inte var okej. Så jag anpassade mig, jag krympte mig, för att inte sticka ut för mycket. Jag försökte vara någon som alla kunde tycka om.
Men den de gillade då var jag bara något yttre. Den jag spelade för att bli älskad. Och det gjorde att JAG blev otydlig.
Och inte var det konstigt, eftersom min rädsla hindrade mig att blomma.


Men grejen är att när jag är mig själv, när jag är 100% Charlotte, när jag säger min mening... då kommer det jag är rädd för att ske. 
Somliga kommer att avvisa mig. Somliga kommer inte att gilla mig.

Jag behöver fortsätta träna på att jag är okej då också. 
Att mitt bekräftelsebehov inte blir en snubbeltråd för mig. 
Jag tror att detta är en av de stora hemligheterna, eller kanske förklaringarna till (onödigt) lidande: 
Vi är så himla rädda för tillfällig smärta att vi låter blir att leva. 
Vi väljer att bli överlevare, vi väljer att kompromissa, 
vi väljer att hålla tillbaka vår kraft... för att vi är så rädda för ett nej.

Jag har hört mig själv säga: 
Men om jag gjorde det skulle ingen/alla tycka/göra...
Men den slutsatsen är ju helt fel. 
Sådana där generaliseringar är rent av farliga, för de trycker ner oss till att bli överlevare. Det finns sällan allt eller inget av något.

Om jag är “besvärlig” kanske någon tycker att jag är jobbig. 
Jag kanske får möta en blick som ger mig ett styng av dåligt samvete. 
Men samtidigt, om jag tittar åt andra hållet, så kanske jag kan se dem som också gillar att jag står upp för mig själv. Det kanske finns de som applåderar, det kanske finns de som är neutrala, det kan finnas de som inte bryr sig överhuvudtaget...
Och så finns det jag som vågar vara sann och som faktiskt gillar mig själv för det. Självkänslan växer. Kraften får plats.

Alltså, människor reagerar olika för den jag är och det jag gör. 
Den enda som jag har makten över är mig själv. 
Om jag ska tillfredsställa allas smaker kommer jag till slut att utplånas som individ. 
Min rädsla att vara besvärig, att vara i min kraft, finns det egentligen bara en som förlorar på - och den personen är givetvis jag själv.

Så jag tror att det är viktigt att titta närmare på de där rädslorna för att få ett avvisande. 
Jag tror det är viktigt att våga stå kvar, även när vi blir avvisade. Jag tror det är viktigt att våga visa oss själva hur viktiga vi är. Jag tror verkligen det är viktigt att sluta bry om vad andra tycker om oss.

Fast det finns vissa dagar när det är jobbigt att det sker. 
När jag behöver älta lite. 
Då är det väldigt skönt att ha en make, eller andra vänner, som är beredda att lyssna... och som... när jag ber dem... ger mig en kram.

PS: Jag kollade på en film med Christian Pankhurst, där han samtalar med en kvinna som är rädd för sin kraft och sin sexuella energi... efter lite vägledande frågor inser kvinnan att det hon är rädd för är just att bli avvisad... och att våga känna den känslan... är svaret till hur hon ska finnas sin kraft. Klippet är skitbra - men jag hittar tyvärr inget sätt att dela det utanför Facebook. Så jag lägger länk till hans hemsida och hans Facebooksida.

PS: Det finns flera sätt att hitta tillbaka till sin kraft. Att lyssna på mina meditationer kan vara ett.

Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 74.


Related

älskad 5703460957929706419

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Gillar ditt inlägg. Väldigt bra skrivet.
    Igenkänningsfaktorn slog i taket!

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam10 april 2013 kl. 08:55

    Å tack, vad härligt! Yes! Nu är det vår tur.

    SvaraRadera
  3. Ditt inlägg är väldigt välformulerat. Jag känner igen mig i det.Jag skulle tidigare alltid vara tillags och undvika konflikter. Rädd att bli avvisad och därmed osäker i kontakter med nya okända personer. Ända till ungefär 10 år sedan.

    Då gick jag i terapi. Fick det självklara klart för mig själv. Jag måste acceptera och tycka om mig själv. Då blir jag säker i kontakter med andra. En del av mina medmänniskor tycker inte om mig medan andra tycker om eller älskar mig,

    Då terapisekvensen avslutades gick jag och tatuerade mig, Jag hade alltid velat tatuera mig. En av del av min omgivning tyckte inte om tatueringar, Andra tyckte det snyggt. Men det viktigaste var att jag ville ha en tatuering.

    I vissa situationer kommer osäkerhetskänslan tillbaka. Då brukar jag titta på min tatuering och då påminns jag om att det är OK att avvisas av någon för då kommer jag att omfamnas av någon annan.

    SvaraRadera
  4. charlotterudenstam10 april 2013 kl. 09:50

    Så himla fina insikter... och så fantastiskt bra att du har den där inpräntade påminnelsen att titta på <3

    SvaraRadera
  5. Hahaha... När C kom och beklagade sig över obehagskänslor så kunde jag se att det det som störde var den egna reaktionen på vad andra möjligen kunde tänkas tycka när hon framförde något som i mina öron lät helt självklart. Och någon kanske t o m gav uttryck för att Charlotte blev lite besvärlig. Så tänkte jag: Om du bara kan ändra din egen attityd till det du gör. Dvs, att det är ok att det jag vill kan bli besvärligt för någon annan ibland. Kanske inte bara ok, utan att det är bra att vara besvärlig ibland. Då borde ju rimligen obehagskänslan försvinna...
    En liten förändring i det egna perspektivet - som i grunden handlar om att: Jag är viktig och jag får ta plats - även om någon annan skulle råka uppfatta det som besvärligt!

    SvaraRadera
  6. charlotterudenstam10 april 2013 kl. 11:33

    Hm... det är fortfarande ett mejl jag inte har tittat på :(

    SvaraRadera
  7. Det är ingen idé att spela apa för att bli omtyckt. Även om de gillar apan så är det inte jag som blir omtyckt, jag är ingen apa.

    SvaraRadera
  8. Känner igen mig i det du skriver..känns bra att inte vara ensam..Tack! Charlotte<3

    SvaraRadera
  9. så sant. Man krymper ihop om man hela tiden försöker vara andra till lags, eller inte vågar vara sig själv på grund av andras - vad man tror - negativa åsikter.

    Jag har påbörjat min resa också.. :D

    SvaraRadera
  10. Charlotte Rudenstam16 juli 2013 kl. 12:15

    Å så härligt!

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item