charlotterudenstam

När ska jag lita på instinkten?

Häromdagen var jag och simmade på Kockum fritid, när det kom in ett gäng unga män som omedelbart förändrade atmosfären i simhallen. ...



Häromdagen var jag och simmade på Kockum fritid, när det kom in ett gäng unga män som omedelbart förändrade atmosfären i simhallen.
De förde med sig rädsla. Och det blev liksom ett allt större mellanrum i vattnet mellan dem och de andra simmarna.
En av männen bar tatueringen “Only god can judge me”. Min instinkt sa mig att jag inte skulle vilja möta de där männen ensam en mörk natt.


Det gick nästan att ta på atmosfär-förändringen i simhallen. De var inte så många, kanske fem-sex stycken. Flera av dem med rakade huvuden, flera av dem med många tatueringar. De var högljudda, burdusa och uppträdde vid något tillfälle rätt aggressivt mot en äldre dam.
Min instinkt vädrade fara. Jag simmade lugnt vidare, medveten om att det hur som helst var en trygg plats att möta dem på. Jag var i säkerhet.

Den där tatueringen fick mig att börja fundera. Jag hade inte sett den tidigare. Men för mig representerar de där orden på något sätt rätten att ställa sig över lagen - eftersom det bara är Gud som kan döma den tatuerade. Jag anade ett viktigt och tydligt statement från bärarens sida.
Så jag googlar på Only god can judge me och tattoo. Och får massor med träffar och massor med bilder. Jag inser att jag får en glimt av en för mig okänd värld. Jag ser massor med bringor och ryggar med meningen tatuerad. De sitter mest på män, men även enstaka kvinnor och till och med ett barn!
Så jag fortsätter googla och finner en nyhetsartikel med en ung amerikansk man som bara häromdagen hade gripits för grovt väpnat rån ... och som bar nämnda tatuering.

Jag fortsätter att söka och finner en låt av 2pac som heter “Only god can judge me” - jag läser texten och den handlar verkligen om dödligt våld och om rätten att själv sätta sig över lagen.


“I'd rather die like a man, than live like a coward
There's a ghetto up in Heaven and it's ours, Black Power
is what we scream as we dream in a paranoid state
And our fate, is a lifetime of hate
Dear Mama, can you save me? And fuck peace
Cause the streets got our babies, we gotta eat
No more hesitation each and every black male's trapped
And they wonder why we suicidal runnin round strapped
Mista, Po-lice, please try to see that it's
a million motherfuckers stressin just like me
Only God can judge me”


Jag tänker på den unga tjejen som klagade över att HM sålde en 2pactröja och blev utsatt för grov nätmobbning.
Och jag känner sorg i hjärtat. Sorg över att vi lever i en värld där det fortfarande finns så mycket hat. Hat som ibland till och med manifesteras på människors kroppar. Hat som kan få många fruktansvärda konsekvenser.

Jag längtar efter en värld där var och en tar eget ansvar, lyssnar på sitt hjärta och hittar tillbaka till kärleken.

Och efter denna lilla utflykt för att kolla min instinkt... 
den instinktiva rädslan jag kände... 
så känner jag... att det nog var bra att jag blev lite rädd för de där männen. 
Att instinkten väckte min vaksamhet. 
Om jag möter dem utan aggressivitet, med min kärlek, 
kanske jag kan bidra till att mildra hatet något.


PS: Jag kommer på mig själv med att bli lite rädd när jag skriver detta. 
För tänk om detta inlägg retar en person som valt just denna tatuering. 
Jag noterar rädslan och publicerar ändå.

PS igen: När jag fortsätter leta bilder, finner jag att även allas vår Zlatan har denna tatuering...
så kanske det kan finnas flera skäl till att bära detta statement på kroppen? 
Undrar vad människor som bär dem egentligen vill säga? 
Svaret kanske beror på vem bäraren är?
Jag kanske har chansen att lära mig något nytt här?

Related

Zlatan 5005226531520143774

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Det är väl snarare hjärnan vi ska lyssna på. Det är när folk bara lyssnar på sina emotionella variationer det går åt skogen. Rädsla och hat är känslor likaväl som kärlek.

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam18 april 2013 12:44

    Intressant. Jag tror att vi föds med instinkter - som till exempel att inför fara fly, slåss eller spela död - jag tror det finns där av ett skäl, till exempel att vi inte ska tveka om vi blir anfallna av ett lejon. Att det finns en funktion med det. Men sedan finns ju tillfällen då det är värt att stanna kvar i situationen trots att instinkten säger något annat... det vi är rädda för kanske inte är anfallande lejon, utan något som bara finns i huvudet, i hjärnan om du så vill och så kan vi fatta ett beslut som leder handling istället för att bara re-agera. Jag tror att det är i hjärnan vi har programmerat när vi ska blir rädda etc... Men jag tycker att frågan är spännande. När leder instinkten mig rätt... när ska jag följa den... vad är skillnad mellan instinkt och intuition? Är det ibland så att instinkten kan rädda mig ur en potentiellt farlig situation? Jag har inte alla svaren.

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item