The bitch is back!

Jag talade med ett av mina barn häromdagen. Hen frågade:

– Men mamma, var tog bitchen i  dig vägen, varför är du så blödig nu för tiden.

Lite senare blev jag energicoachad och bitchen dök upp och krävde sin plats... och dagen efter är jag med på ett Master Mindmöte och får uppmaningen att använda bitchen också i mitt entreprenörskap.

Så med bara lite darr på stämman säger jag: Välkommen tillbaka, bitchen i mig.

Jag har stått på barrikaderna för mina barn vid många tillfällen. 

Jag har tvålat till dumma myndighetsutövare helt enkelt genom 

att ställa frågor som de inte kunnat svara på. 

Jag har sällan skällt eller varit elak - jag har bara sagt som det varit och hur jag uppfattat världen... och jag inser så här i efterhand att det nog fanns en och annan som skrämdes av mina ord. 

Ganska ofta hände det också att besluten  gick min eller barnens väg.

Jag har alltid haft svårt för taskig maktutövning och bruna tungor. 

Jag har genom året många gånger tagit bladet från munnen och kämpa mot allehanda orättvisor. 

Det fanns något friskt och fräscht i den delen av mig, en del som jag tappat bort lite.

Det var som ett av barnen sa:

– Ibland när jag läser vad du skriver känns det som att du tyckte var  skit i livet tills du skilde dig från pappa, hur tror du att det känns för oss?

Jag försökte säga att, nej, men mycket var ju bra i livet då också, men inser samtidigt att vad jag jobbat med de senaste åren lätt kan uppfattas så sett utifrån deras perspektiv.

I min strävan att finna mig själv, att bli sann mot mig själv, har jag nog ibland kasta

t ut en ddel av barnet med badvattnet... Alltså, jag har kanske avfärdat för mycket av den Charlotte jag var tidigare.

För jag var ju en fantastiskt kvinna då också. 

Mindre medveten visserligen. 

Mindre inkännande. 

Mindre djup. 

Räddare på många plan.

Visade mindre känslor.

Men jag hade en massa  bra saker då också. 

Det fanns ett djup jag var rädd för men framför allt var jag så otroligt modig. 

Så otroligt modig.

Jag vågade slåss mot myndigheter, 

jag vågade säga nej till lärare, 

jag vågade påpeka orättvisor, 

jag vågade driva de frågor som var viktiga för mig då. 

Och det var ju så himla bra det också.

Nu har jag hämtat hem mig själv. 

Nu känner jag mig rätt så hel. 

Grundad. 

Och då är tiden att höra vad barnen säger och så att säga hämta hem också 

att jag var okej också  tidigare. 

Att livet inte bara handlar om att att vara medveten 

och förstående och allt vad det kan vara.

För en baksida av detta med mediterandet och, låt oss säga heligheten, 

är att ibland blir jag förstående till blödighet 

och jag låter andras oförsiktiga  eller arga ord liksom döda mig, 

eller såra mig. 

Och det är ju världens paradox.  

I dag har jag ju verkligen verktygen - 100% Charlotte - 

för att klara att andra kan älska, hata eller inte bry sig allls om mig.

Den inre tryggheten finns ju där.

Så därför är det dags att återupprätta bitchen. 

Det ska bli spänande att se hur hon kommer att gestalta sig nu. 

Och jag tackar barnen som hjälpt mig till den insikten.

Mina barn - mina allra största lärare. Tack, tack, tack.

PS: Så upptäckte jag att jag för nästan fem år sedan startat en bitchblogg... den har bara två inlägg... men det visar ändå något. Kul!

PS igen: Jag inser också att min bok 100% Charlotte delvis är skriven av bitchen i mig - en som vill avslöja allt och som inte skäms för NÅGOT. Så vill du ha en frisk fläkt av att allt är möjligt anbefaller jag läsning :) Eller lyssning (skrolla ner på respektive sida för att se länken).

Jag deltar i bloggutmaningen #blogg100. Detta är dag 77.