charlotterudenstam

Besvikelsen snackar med mig.

Så står jag framför en grupp människor. Det känns bra. Jag gör min tjänst för världen, delar med mig, för fram mitt budskap, det land...




Så står jag framför en grupp människor. Det känns bra. Jag gör min tjänst för världen, delar med mig, för fram mitt budskap, det landar.
Efteråt känner jag besvikelse.
För jag hade önskat att fler hade varit där och lyssnat.
Jag tillåter besvikelsen. Jag skiter i alla affirmationer och positivt tänkande.
För varför inte tillåta och undersöka också en känsla som besvikelse?

Jag sitter i möten med nya människor. 
Det blir verkligen möten. 
Det glöder. 
Det händer saker. 
Allt känns möjligt. 
Framtiden är ljus. 
Det är bara att ta nästa steg.

Men så ibland, när det känns som allt står still, så smyger sig skuggorna på mig och försöker övermanna mig. 
Det är som att detta, att vara i ljuset, att bada i det tillsammans med andra människor, ibland blir lite för mycket för mörkret i mig.

Så jag tänker, okej mörkret, okej besvikelsen, kom an då. 
Jag ser dig. 
Jag tar dig i famnen en stund.

När jag umgås med mörkret, i detta fall känslan av besvikelse, så tittar den på mig, den försöker sätta sig bekvämt i min famn, den talar med ganska hög röst. 
Den säger till mig att jag har kämpat tillräckligt, att jag ska luta mig tillbaka, att jag inte behöver försöka trampa ny mark, att det är för jobbigt för mig, att jag kan välja att göra något tryggt och säkert… och att besvikelsen är där för att skydda mig från ännu värre smärta.

Jag lyssnar. 
Blir lite förvånad över besvikelsens röst. 
Att den ser sig som en räddare, en dörrvakt mot ännu starkare känslor, mot smärta som kan göra riktigt ont.

Jag säger till besvikelsen att den får sitta i mitt knä, det är okej. 
Men att det finns plats för fler att samsas där hos mej. 
För bredvid besvikelsen sitter också den där som ser vad som faktiskt hände, som ser att jag nådde fram, att jag fick träna på att framföra min mission till en grupp människor, att varje steg är en steg på vägen.

Besvikelsen verkar låta sig nöjas med det.
– Jag vill ju bara rädda dig, säger besvikelsen.

Så det känns skönt att jag har besvikelsen i famnen, 
istället för som en hotfull skugga bakom mig. 
I famnen är den inte lika farlig och vi har möjlighet att kommunicera.
Det känns rätt bra. Faktiskt.

Och samtidigt sneglar jag längtansfullt efter den här gestalten:



100% Charlotte är ju att möta allt. Alla slags känslor. Omfamna dem.
Ljus och mörker. Så jag gör det. Ibland med mer entusiasm.

Related

skugga 5549494457445095770

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item