100% Du: Din relation till lögner

Vi lever i en kultur där barn lär sig ljuga från tidig ålder. Fast vi låtsas inte riktigt om det. I dag blir den som säger som det är, även om det sker mjukt, ibland sedd som den hårda, som den hänsynslösa. Märkligt.

Som barn fick du troligen lära dig att det är fult att ljuga. Det står till och med i tio guds bud. Du kanske fick stå framför dina föräldrar som med sträng blick och frågade:

– Har du tjuvrökt?

– Nej.

– Talar du verkligen sanning nu?

– Ja.

Och så kanske du ormade dig och ljög, för att du var rädd för att sanningen skulle innebära en bestraffning.

Samtidigt lär vi oss att det är okej att ljuga. 
Vi ska ljuga om alla möjliga saker och för att rättfärdiga de lögnerna kallar vi en del av dem för vita. Det är okej att ljuga om tomten.

Det innebär att barn möts av dubbla budskap kring lögner. 
Dubbla budskap som det kan vara svårt att förhålla sig till. 
För ibland är det till och med se att barn ser hur vuxna ljuger om en sak och det är okej och när de själva ljuger om samma sak väntar en bestraffning.

Så jag ljuger. 
Jag har gjort det i hela mitt liv. 
Under perioder intalade jag mig att det inte var fråga om lögner. 
Jag lät bara bli att säga saker. 
Jag ville tro att mitt sätt att ljuga var finare än andras. 
Men det var givetvis självbedrägeri.

Så här är det:

Jag ljög för att jag var rädd för sanningen.

Jag ljög för att jag var rädd att bli bestraffad.

Jag ljög för att slippa bli hatad.

Jag ljög för att få kärlek.

Jag ljög för att andra krävde det av mej.

I dag ljuger jag knappast alls. Ibland kanske jag fegar ut och väljer lögnen som utväg.

Dessutom har jag insett att jag ibland faktiskt bör ljuga. Då kan det handla om att sanningen kan vara livsfarlig. Säg att en person kommer hem till dig, hen är livrädd och behöver gömma sig för sin misshandlande partner. Så ringer telefonen och du har partnern i örat. Säger du då att hen är hos dig?

Men bortsett från sådana situationer menar jag att det är viktigt att börja skärskåda ditt eget ljugande. I mitt liv har jag sett en tydlig koppling mellan lögner, rädsla och låg självkänsla. När jag har blivit tryggare i mig själv och inte längre behöver visa upp en perfekt fasad faller det sig naturligare att välja att vara ärlig.

Jag kan se en koppling mellan lögnen att leva upp till andras förväntningar. Vi är programmerade till att ljuga för att bli omtyckta. Sanningen är sårbar.

– Vad tycker du om mina nya byxor?

– De klär dig.

Låt säga att du inte tyckte att byxorna var snygga. Men du kanske kan hitta något hos dem som du kan tycka om? Så att du både kan visa hänsyn och känna att du inte ljuger.

Jag är ingen anhängare av brutal ärlighet. Det skulle inte falla mig in att gå fram till någon och säga: ”Det var den fulaste frisyr jag har sett”. För då lägger jag mig i något jag inte har med att göra. Uppriktighet är inte att säga allt du tänker, utan att mena det du säger. Så välj dina tillfällen.

Vi lever i en ljugarkultur. Det svåra är att vara sann och det är mot det sanna och svåra vi ska sträva. Det är sårbart att vara sann. Du riskerar att hamna vid skampålen när du är sann. Ändå tycker jag att det är värt det. För när andra tycker att du är dum som säger som det är, säger det mer om dem än om dig.

Charlotte lär sig ljuga.

Jag är så där fyra år. Jag älskar att sitta i knäet på gamla tanter och låta handen glida längs rynkorna i deras ansikten. Deras hud är så mjuk och det är så vackert med alla rynkorna.

Så jag är med mamma på ett kafferep där det är en massa gamla tanter. Jag sitter i knäet hos en av dem och njuter av att känna hennes mjuka rynkiga kind mot mina mjuka och lite fastare barnahänder.

– Vilka fina rynkor du har.

Jag säger det när det är helt tyst. Det blir om möjligt ännu tystare i rummet. En ängel vandrar genom det.

Sedan tar mamma mej i handen och vi går därifrån.

Det var en av de lektioner jag fick som litet barn. Jag skulle alltså inte tala om rynkor. Jag skulle tiga eller ljuga om det. Eller inte låtsas om det. Jag lärde mig att sanningen är farlig, oförskämd och jag är okänslig om jag säger den. Ohyfsad. Ouppfostrad. Osnuten.

Jag hade lite svårt att lära mej det där. Jag var ett spontant barn. Jag ställde frågor och kommenterade det jag såg. Så pinsamt tyckte andra. Barnet som sa att kejsaren var naken. Det gick inte för sig. Jag socialiserades in i ett acceptabelt beteende. Jag lärde mej ljuga, undanhålla och bedra. Jag lärde mej säga att det jag tyckte var snyggt var fult och att det som var fult var snyggt.  För att inte såra andra. Det var det jag fick höra: Att när jag sa att tanten var rynkig så sårade jag andra. Då och då genom livet har jag fått höra det. Att mina ord är som giftpilar. Budskapet är att det är bättre att ljuga. Det är lugnare så.

Din läxa:

Klargör ditt eget förhållande till lögner.

Charlotte Rudenstam är inspiratör, författare och sexsibilitycoach, hon vill bidra till att du blir en hundraprocentare.