Den där kärleken: Så vinkar jag av det yngsta barnet.

Hon kommer emot mig vid Triangelns station.

Bredvid henne går hennes far.

Hon drar den nyinköpta svarta resväskan och är verkligen på väg ut i sitt eget liv.

Hjärtat nästan stannar när jag ser henne.

Kärleken pumpar och jag kan se henne, nyfödd, när hon tog de första stegen… och så spelas de 19 år jag varit hennes mamma förbi.

Moderskärleken som nästan spränger mig – och som samtidigt är fantastisk. För den visar verkligen att jag kan älska.

I lite drygt 28 år har en av mina viktigaste roller varit att vara mamma. 
Jag har följt tre barn på deras steg genom livet. Jag har älskat, jag har stöttat, jag har varit arg, stolt, ledsen, förvånad, förundrad, förgrymmad, trött, glad, jublande… men kanske allra mest har jag vågat VARA tillsammans med mina barn.

Mina barn har tagit mig in i varandet. 
Särskilt när de var små var livet med dem verkligen här och nu. 
Jag inser att de varit min väg in i meditation, även om det inte är förrän nu jag förstår det.

Nu står jag vid Triangelns station och vinkar av stjärnan. Den yngsta av de tre. Hon är på väg till en månad i England, innan hon börjar sina högskolestudier sextio mil från Malmö.

Jag är så stolt över att vara hennes och hennes två äldre syskons mamma. Hjärtat sväller bara jag tänker på dem. Jag kommer att tänka på oron jag kände när jag väntade mitt andra barn. Skulle hjärtat räcka till, hjärterummet var ju redan så fyllt av den första.

Så föddes tvåan och hjärtat fick ett nytt rum… och så ännu ett till nummer tre. Mina barn har visat mig min kapacitet att älska, mer eller mindre reservationslöst.

Jag har vetat att den här dagen skulle komma. 
Den här dagen då jag fullgjort min plikt 
– eller kanske stora kärleksgåva – som mamma. 
Alltså då själva vårdnadshavandet skulle vara över. 

Kärleken kommer ju alltid att bestå.

Mina barn vet att jag är deras främsta supporter. 
Tidvis har jag stått och viftat med flaggorna på väldigt långt håll, 
tidvis har de fullt upp med sina liv, 
tidvis har de haft tid att ha synpunkter på mitt yrkesval… 
och mitt bloggande… 
och min synlighet i sociala medier… 
och tidvis är de närmare.

Jag står där på stranden och barnen har lagt ut, 
på väg i sina egna liv, 
på väg att skapa sina gemenskaper, 
sina upplevelser, 
sitt. 
Jag står, liksom andra mödrar och fäder före mig, kvar på stranden och vinkar. 
Jag vinkar stolt och när de vänt sig om mot framtiden kommer tårarna.

Jag står på stranden och hulkar. 
Det är som att jag i detta ögonblick, 
då jag liksom är naken igen, 
avklädd mina barn, 
då jag ska leva livet utan dem som mitt skydd, 
utan dem som min meditation, 
utan dem som min slöja,
det är i detta ögonblick jag inser att nu är det verkligen min tid. 

Det är min tid att ta plats till 100% i mitt liv. 
Nu kan ingenting dölja mig längre. 
Nu har jag ingen att skylla på längre. 
Det finns inte längre något ansvar för någon annan – än mig själv och mitt liv. 
Det är så uppenbart att nu är det jag som tar alla besluten.

Känslan är blandad. 
Jag kan ana frihetens vind, 
men precis nu, 
när sista båten lagt ut känner jag sorgen i mig, 
saknaden. 
När jag tar ett djupt andetag kan jag känna doften av deras babykroppar, 
deras kloka blickar, ljudet av deras fötter i trappen.

Det är en märklig känsla. 
Det är som att jag kan le, nästan skratta, mitt bland alla tårarna. 
Jag är ju så djupt tacksam över att jag är deras mamma… 
även om mammaskapet går in i en ny fas.

Så jag får väl vara den gråtande mamman en stund. 
En gråtande, älskande och stolt mamma. 
Som hoppas att de ibland vänder sig om i båten och vinkar till mig på stranden.