charlotterudenstam

Sommarpratare: Jag hyllar livet. Tack Kristian Gidlund för påminnelsen.

Jag låter mig beröras av livet. Jag tillåter mig att leva livet. Jag tillåter mig att njuta av dagen, att vara närvarande, att kän...



Jag låter mig beröras av livet.
Jag tillåter mig att leva livet.
Jag tillåter mig att njuta av dagen, att vara närvarande, att känna det som känns.
Det har tagit mig lång tid att ta mig hit.
I dag blev jag ännu en gång påmind av vikten av detta av Kristian Gidlund.


En av alla de saker jag berörs av är hur liven levs. Jag kan känna smärtan i att inte våga, att liksom bara låta livet passera, att höra alla tala om vad de ska göra sedan, någon annan gång, när det bättre passar.
De fyllda kalendrarna, dagarna utan andningshål, det snabba tempot, känslan av att ändå inte hinna med, känslan av att något saknas.
Jag undrar hur ofta jag springer ifrån livet, jag undrar hur ofta andra springer ifrån livet.
Jag har flera vänner som fångar in livet, som ibland slår sig ner och stilla betraktar ett lövs som fladdrar i vinden eller ser en älskad djupt in i ögonen eller som verkligen känner smaken på maten de stoppar in i minnen. Jag ser vänner som vågar vara i nuet. Och jag glädjs över det.
För sanningen är ju den att det bara är nuet som finns. Du bakar inga tårtor i morgon. Du skriver inga sånger igår. Det är nu det sker. Det är nu du berörs, det är nu du känner, det är nu du andas.
Jag lyssnar på Sommar med  Kristian Gidlund, 29-åringen med den utmätta tiden. Kristian vars liv är å väg att ta slut, Kristian som bloggar, som lever fullt ut nu, som kanske gör det ännu mer 100%-igt eftersom han vet att hans dagar är räknade.
8 miljoner har redan läst hans blogg. Det är något i hans öde som berör. Det berör också mig. Och jag tänker: Låt det beröra livet i dig, så att du lever nu. Så att du tar tillvara på detta ögonblick. För om det kommer ett nästa vet du inte.

När jag cyklade ner till stranden lyssnade jag på Kristians sommar. Jag har skrivit ut det allra sista avsnittet i sommarprogrammet, dels för att det berörde mig och dels för att jag tror det är något du är värd att höra. Och reflektera över.
Det kommer strax.
Sedan kom jag fram till havet. Tog av mig alla kläder. Gick ut på bryggan. Kände det friska havsvattnet mot kroppen. Simmade i närvaro. Och njöt av att känna pulsen i mig och pulsen i havet.
Tack, Kristian, för påminnelsen.


” Jag ska lämna er en stilla natt, försiktigt, i mörkret. 
I drömmarna kommer jag att känna er närhet, hur jag håller om er, men när ni vaknar kommer allt att vara som vanligt, men ändå så annorlunda. 
Ni kommer att förenas i tårarna, känna gemenskap i sorgen. Se det som en styrka tillsammans, kom sedan för att ta ert avsked, smek min kind, håll min hand, säg det ni vill säga. Vi kommer att skiljas åt, men jag ska göra mitt bästa för att alltid finnas nära. 
Skräms inte när ni överraskas, överrumplas, var inte rädda när närvaro gör sig påmind, när energierna känns annorlunda,  det kanske bara är jag .
Min familj, mina vänner, ni mitt hjärtas slag: En dag ska vi ses,  en dag ska vi återförenas, en dag är det vi igen.  Håll det inte som en lösning, men känn det som en tröst, bara  döden skiljer oss åt. 
Skymta en eld på berget långt där borta. Mina texter blir mitt monument, min runsten på åkern, den gata som bär mitt namn.
Mitt bröst kommer att sänkas bara en aning, jag kommer att ge mig in i evigheten med de  21 gram som sägs försvinna spårlöst ur kroppen när döden infinner sig. Jag ser mitt ordval.  Jag läser meningen en gång till.  Evigheten. Evigheten eller ingenting. . Kanske tar allt slut.  Kanske blir det ingen fortsättning på resan.  Kanske har jag kommit till horisontens rand.
Kanske får vi bara en tid som har tilldelats oss på jorden, dör vi får se det ännu tydligare nu, jobba inte för mycket, låt inte känslorna stanna i era bröst, prata, bråka aldrig om pengar, våga säga nej, våga säga ja.
Våga vara lyckliga, tillåt dig själv att vara detta, för det om något är min stora rädsla, den att ni ska fastna i det, i sorgen, att ni om 33 år från nu ska se min död som det största som hände i era liv, minns vad vi gjorde, minns våra drömmar, men gå vidare. Paradiset kan vara en plats på jorden.

Äventyret väntar, om ni bara vill, jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant. 
En dag kommer jag att gå, jag vet ännu inte när, jag kan redan känna fukten.”

Andra sommarpratare jag skrivit om:
Liv Strömquist, 2013
Lars Lerin, 2012,
Björn Lindeblad, 2012

Related

ögonblick 7013920353857069662

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Sara Norrby Wallin28 juli 2013 21:24

    Vi lyssnade på det tillsammans, jag, mannen och barnen, 12 och 14 år. Över en mycket märklig lunch, knäpp tysta för att inte missa ett ord. Kramades ibland, grät - inte minst när Kristian läste sitt brev till barnet han aldrig fick. Talade lite om min mamma som dog i cancer, precis i den ålder som jag är idag. Det blev en gåva - att få "övningsköra" sorgen så helt ärligt och hudnära men ändå utan att vara en av de drabbade på riktigt. Om vi kunde prata om det nu, mötas i det nu, så kan vi kanske det också när det verkligen drabbar oss.

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam30 juli 2013 09:45

    Wow, Sara! Så fantastiskt. Så skulle ju fler familjer kunna använda hans sommarprogram <3

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item