Vad ska jag göra när någon har ömma tår?
https://lustochliv.blogspot.com/2013/10/dilemmat-med-omma-tar.html
Jag säger något klumpigt och den andre väljer att bli sårad
och förbannad.
Så småningom ber jag om ursäkt.
Ursäkten godtas inte – för den är sagd på fel sätt, säger
den andre.
Och jag sitter här och funderar på hur jag ska hantera ömma
tår.
Så lätt det är, även för vuxna, att hamna i sandlådan. Att
bygga hönsgårdar av enstaka fjädrar. Att
ibland välja att kana ner i skiten och riktigt rulla sig runt bland
bajskorvarna och känna sig förfördelad, kränkt, orättvist behandlad. Att välja
att se ”den som sårar” som den onde, den som bör rätta till sig, som ska göra
avbön, som ska be om förlåtelse – och som dessutom, när det känns riktigt illa,
ska göra det på alldeles rätt sätt.
Undrar om pudeltricket fungerar? Jag lägger mig ner på
marken, blottar strupen och ger den andra möjlighet att döda med ett bett?
Undrar om det fungerar att slicka hens fötter? Att knäböja?
Att lägg mig på marken framför hen och gråta mitt förlåt?
Undrar om det fungerar att storgråtande uttala min ånger
över det sagda?
Undrar om det fungerar att säga att det som sagts egentligen
inte borde ha sagts?
Undrar om något av de förslag som Barbara Carrellas
levererade i går skulle fungera – alltså förslagen på vad man kan göra när det
går fel?
Men dessa förslag bygger ju på att det finns en vilja från
alla som är inblandade att finna en lösning. Det är svårt att liksom bli vänner
med någon som trotsigt vänder ryggen till. Det är svårt att bli vän med någon
som utsett mig till en ond person. Det är svårt att bli vän med någon som vet
en hemlig formel för hur ett förlåt eller en ursäkt som är godtagbar ser ut och
som väntar på att jag ska hitta det rätta sättet att uttrycka detta.
Nu är jag ingen tankeläsare – gudbevars – och jag funderar
på andra sätt.
Kanske är det så att den ömma tån helt enkelt ska få vara öm
tills det slutar göra ont – och jag låter den andre ta ansvar för sina sår?
PS: Jag inser också att ömma tår är smittsamt - det är lätt att själv gå igång på dem.
PS: Jag inser också att ömma tår är smittsamt - det är lätt att själv gå igång på dem.
Funderade just själv på detta och hur man lätt försöker ta ansvar för andras ömma tår. Jag tror att det är ett maktspel i vissa relationer, den andre vet att man lägger sig och ber om ursäkt, och ursäkt och ursäkt... Så jag har faktiskt börjat med att helt enkelt låta det vara. Till slut inser den ömma tån, i bästa fall, att det hela tagit för stora proportioner.
SvaraRadera